Vi hade samma problem, och att tekniskt utesluta honom från datorn vissa tider är lite fegt och skapar mer problem än lösningar för framtiden. (Måste vara både förälder och kompis i en sådan situation) Vi hade tuffa debatter hemma i början och jag förstod till slut att detta var en sak mellan min son och mig och respekt för honom som hade mer att säga men hormoner som slog i taket och sen blev allt fel. Jag överraskade honom en tisdag och åkte till skolan och hämtade honom körde ut och köpte en pizza och ut på en plats där man kan vandra och sitta och grilla. Jag berättade om mig själv och hur dan jag var när jag började bli man och alla tokiga misstag sorger och besvikelse. När vi skrattat och delat pinsamheter en god stund så tog jag det enda vapnet jag hade, kärleken till honom rakt från hjärtat (Du vet jag skulle dö för dig och att behöva vara i konflikt med dig är som att dö lite varje dag berätta för mig vad som händer just nu i livet och om jag kan få plats och bli en lösning? Då kom tårarna och jag fick mina fiskar varma vill jag lova, om att jag aldrig har tid och varför vi aldrig spelade tillsammans längre! Tusen saker som jag visste att han hade rätt i. Vi fixade vår tid utan andra i familjen ett par dagar i veckan och det löste sig mer och mer efter ett par månader så var problemet borta och jag hittade min son igen och vi hittar fortfarande på saker tillsammans elva år efter varje vecka. Ibland måste man visa att man är lika vilsen som sina barn och att man själv varit ett så man får ner diskutionen på lika villkor.
