I min resa genom tiden för att fira SweClockers 25-årsjubileum har vi hittills pratat grafikkort, processorer samt kondensatorer, och nu har tiden äntligen kommit för lagring. Året vi ringar in i kalendern är 2003, vilket var en tid då SSD:er bara var en avlägsen dröm och knattrande hårddiskar var det som lagrade datan i våra beiga datorer. Det var också detta år som Western Digital släppte en dinosaurieklingande modell som hittade in i både mitt och många andra prestandajägares hjärtan.
Likt mycket annan teknik hade hårddisklagring en lavinartad utveckling under 1990-talet, och detta stannade verkligen inte upp när vi korsade milleniestrecket. Främst handlade det om ökad lagringsdensitet per platta, där kapaciteten under lite mer än ett decennium ökade från ett antal hundra megabyte per hårddisk till över hundra gigabyte per enhet. Faktum är att vi år 2003 hade modeller som till och med var uppe och nosade på 200 GB (räcker nästan till senaste Call of Duty).
Maxtor Diamondmax 9 bjöd på 7 200 RPM och höga kapaciteter. Bildkälla: Raimond Spekking (CC BY-SA 4.0)
Prestandamässigt hände det givetvis saker också, om än inte i samma tempo som lagringskapaciteten. Högre varvtal, snabbare gränssnitt, utökad buffercache och tätare packad data på plattorna gjorde alla sitt för att öka överföringshastigheter och sänka söktiderna hos hårddiskarna. För specifikt 2003 skulle jag säga att en konsumentinriktad hårddisk för en prestandamedveten användare låg kring 120 GB med ett varvtal på 7 200 RPM och en buffercache på 8 MB.
För den som hade högre anspråk gällandes prestanda så fanns det även möjligheten att öppna plånboken mer och kika på mer enterprise-orienterade lösningar. Genom att komplettera datorn med ett kontrollerkort för gränssnittet SCSI (U320) fanns det möjlighet att uppgradera till enheter likt Maxtors Atlas eller Seagate Cheetah, vars varvtal på hissnande 10 000 RPM gav överföringshastigheter och söktider i en helt annan prestandadivision.
Western Digital Raptor – en enterprise-disk i konsumentskrud
Den höga kostnaden för de mer företagsinriktade 10 000 RPM-diskarna ihop med ett kontrollerkort var dock svårsvald för de flesta användarna. Här såg hårddisktillverkaren Western Digital en öppning. Bolaget hade vid den tiden inga snabba SCSI-diskar i sortimentet, men såg en möjlighet att skapa en en högpresterande lagringsenhet som var både billigare än konkurrenterna och skulle använda ett konsumentvänligt gränssnitt.
Den första Raptorn följdes upp av en modell på 74 GB. Bildkälla: Darkone (CC BY-SA 2.5)
Resultatet blev hårddisken Raptor, vilken lanserades under första halvan av år 2003 med en kapacitet på 36 GB. Modellen var tämligen unik för sin tid, då den erbjöd ett varvtal om 10 000 RPM utan att använda sig av det dyra gränssnittet SCSI. Istället använde Raptorn gränssnittet SATA, vilket då var en relativt ny standard som börjat få allt större fotfäste på konsumentinriktade moderkort.
Med en cirka 20 procent lägre kostnad än konkurrenternas SCSI-enheter vid samma kapacitet, samtidigt som det inte behövdes något speciellt kontrollerkort, blev Raptor-enheten ett populärt val bland entusiaster som lagringsdisk för operativsystem och spel. Prestandan hos modellen var väldigt imponerande, med nästan halverade söktider mot den tidens snabbaste konsumentdiskar samtidigt som överföringshastigheterna var i en egen liga.
VelociRaptorn tog steget över till 2,5" med en gigantisk kylfläns. Bildkälla: Jon Davis (CC BY-SA 3.0)
Medan Raptorn inledningsvis endast fanns tillgänglig i kapaciteter om 36 GB expanderades produktfamiljen senare till 74 GB och 150 GB. Uppföljaren, VelociRaptor, lanserades 2008 och producerades fram tills 2012, då den sista modellen på 1 TB lanserades. Därefter hade Raptorn spelat ut sin roll i och med SSD-enheternas växande intåg på lagringsmarknaden.
Inte samma revolution som SSD:n men en viktig del av lagringens historia
Den datoruppgradering som betytt mest enligt många är då man för första gången skiftade från en mekanisk hårddisk till en SSD-enhet. Exakt den enorma "wow"-faktorn infann sig inte riktigt när jag stoppade in en Raptor i burken hemma i pojkrummet för 20 år sedan. Det var ändå en imponerande skillnad mot min sedvanliga 7 200 RPM-disk i upplevd rapphet – till den grad att jag lockades komplettera med ytterligare en Raptor för en RAID 0-konfiguration.
Jag hade ett antal olika Raptor-modeller i datorn genom åren, där den sista var en VelociRaptor på 300 GB som inhandlades år 2008. Samma år lanserade Intel en ganska populär SSD-enhet vid namn X25-M och kort därefter hamnade VelociRaptorn i en låda i garderoben.
