Ännu ett misslyckat barn/ungdomsdatorminne dyker upp… Just det här ruinerade min datoruppväxt en del…
1999 hade mina föräldrar gått med på att köpa en ny dator. En ny. En riktig. Skiten från storyn en bit upp hade gjort sitt. Vi hade tittat lite här och där, och hade en god kandidat inne på OnOff på Mobilia. En IBM Aptiva för ca 9000 kronor inklusive skärm och högtalare med en AMD K6-2 på 400MHz, 64MB RAM och 8GB hårddisk. Vi funderade dock ett tag innan vi slog till.
Två veckor senare var vi tillbaka för att köpa datorn. Men där och då, medan föräldrarna pratar med försäljaren, ser jag att datorn bredvid, också en IBM Aptiva, men med en Pentium II på 450MHz, är på rea och kostar ca 8000:- gentemot tidigare 10000, alltså billigare och bättre än den vi kom dit för att köpa!
Men..! Jag vågade inte säga något till päronen! För det hade varit så mycket tjafs under senaste halvåret om att köpa eller inte köpa, och isf vilken, och en förbannat förhandlande för att få till något skapligt. Billig skulle skiten vara, eftersom de inte begrep något av det. Inte av oförmögenhet, utan ren snålhet.
Jag var rädd att det skulle bli hus i helvete av att bara ta upp detta, fastän fallet var solklart. Liksom inte ifrågasätta valet nu när vi kommit såhär långt. Det skulle nog bara bli mental låsning av bara själva yppandet. Att sen innehållet hade varit genialt hade inte spelat någon roll. Det var sluttjafsat om dator helt enkelt. Dessutom hade den här en massa fula snabbknappar på tangentbordet. Nej, det skitade ner. Den andre var ren, och det kändes bättre. Alla var mentalt inställda på den utvalda datorn.
I efterhand ångrade jag mig bittert som fan, och har aldrig riktigt kunnat förlåta mig själv för det.
Efterhand visade det sig att K6-2:an inte var så bra. Den sög uppriktigt sagt, även fast jag inte ville kännas vid det. Det var ju 400MHz liksom! Men den hängde aldrig med ordentligt.
Det riktiga dråpslaget kom när jag skulle uppgradera "grafikkortet". Maskinen hade ingen AGP-port visade det sig… Och med Internets intåg upptäckte jag att den andra maskinen hade AGP-port. Och bättre högtalare. Mycket bättre högtalare faktiskt. De såg nästan exakt likadan ut, det enda som skiljde var två vred, men fick höra dem många år senare, och det var något helt annat. Det fanns en bas i dem andra.
Allt detta missade jag för några färgade knappar på tangentbordet...
Arghhh! Så mycket ångest som dyker upp!
Fan alltså! Detta sabbade verkligen mitt datorliv under de mest kritiska åren i mitt liv, när det betydde som mest. Jag kunde aldrig spela Tiberian sun och Unreal tournament helt utan lagg, fastän jag körde på lägsta upplösning med minimala grafikinställningar.
Tiberian sun kom dessutom att bli det mest spelade och inflytelserika spelet i mitt liv, än idag. Att inte få njuta av det för fullt medan det var högaktuellt var bittert. Emperor: battle for Dune fick jag aldrig att fungera fastän minimikrav var just 64MB RAM. Skiten hängde sig en bit in i ett uppdrag. För mina kompisar fungerade det. Jag fick till sist uppgraderat RAM till 192MB, vilket avsevärt minskade laddningstider och eliminerad swap, men processorn hängde ändå inte med.
Detta har verkligen ärrat mig, och skapat något slags hämndbejär av att alltid ha top notch-prylar, eller iaf över medel, med allt. Aldrig mer ska jag dras in i något teknikslaveri med prylar som inte gör det de ska riktigt och driver en till vansinne.
Jag fick en ny burk "redan" vintern/våren 2003 igen som var rätt och ordentligt (P4 2,4GHz, 80GB HDD och uppgraderade minnet direkt vid köp från 256 till 512MB RAM efter tips från en polares farsa), men det var ändå inte samma sak då längre. Spelen var inte aktuella längre, och det integrerade ljudkortet/chipet sög, så att ljud i vissa spel klipptes. Spelade mestadels på konsol då också (Gamecube).
Så sent som 2010 hittade jag en annons på Blocket där en sålde exakt den datorn som jag missade hösten 1999. Jag övervägde att köpa den i något slags försök till terapi, och gottgöra mig själv till sist för mitt misstag och undfallenhet drygt 10 år tidigare.
Det här var väl någon slags terapi för mig nu, efter all tid. Datorn finns kvar hos päronen och fungerar än. Tack för att du läste.
