Tekniskt sett har HD-tillverkarna alltid räknat sätt men datorfolket räknat fel - eller snarare 'rundat av'
'k' för 'kilo' betyder just 1000 - inte 1024 som datorfolket räknar i.
på den tiden när datorer hanterade av folk i vita rockar och utrustningen kostade massor så var det här inget problem - inte bland datafolket på 1980-2000 då alla inblandade höll koll på det.
Dessutom var inte hårddiskar så stora så att skillnaden mellan 1000 och 1024 var bara 2.24 % som gärna försvann i disk-adiminstration och ansågs kunna rundas av till just 1000.
Dock när hårdiskarna börja hålla större datamängder blev skillnaderna mellan att räkna i bas 10 resp bas 2 allt större med 2,24 % större skillnad för var 1000 ggr större lagringsolym och när man räknar i TB så är det typ 10% i skillnad och det är därför du ser 3.6 TiB på en 4TB-disk.
Det har ändå blivit bättre än när diskarna var på 20 MB MFM-diskar - för det värde där på den tiden gällde när hårddiskarna var oformaterade och 20% av utrymmet försvann direkt när man formaterade då det skulle in synk-sekvenser, cylinder och sektoradresser, GAP, GAP3 [1], checksummor, några byte ecc-kod för enklare bitfelskorrektion (baserande på felrättande checksummor som kunde peka ut var i bitströmmen det hade bytt polaritet och med lite gissningar så kunde man få fram en kombination som blev korrekt på två checksummor och då ansågs korrigerad - detta höll man på redan 1983 i hårddisk-sammanhang och senare Reed-Solomo korrektionen är bara en fortsättning på konceptet)
[1] GAP och GAP3 var korta avsnitt före och efter sektorn som skrivs - där läshuvudet växlade från att läsa sektoruvuden och orientera sig och synka in inför skrivning - till att skriva data och tillbaka efter och läsa igen och man behövde en kort slasksträcka på disken där starten på flankerna för skrivning tilläts variera lite då det var svårt att synka det exakt...
På den tiden när en disk på 20 eller 40 MB ock kostade ~10 papp så var det noga övervägande och med analys av sina data om man skulle köra 128, 256 eller 512 eller tom. 1024 bytes sektorer då ju större sektorer man hade ju mindre platsåtgång för overhead för adressering, synkning, checksummor, felrättning etc.
Det var först med PATA-diskarna där den fysiska layouten på själva skivan doldes av elektroniken samt presenterade virtuellt felfri diskyta (på samma sätt som SCSI alltid gjort) och sektorstorleken standardiserades till 512 byte - först då var den formaterade mängden data som stod i datablanden som angav diskstorlek. - dock i bas-10 och inte i Bas 2.