Mitt liv

@agitax: Förstår du vad det du säger innebär rent konkret för honom?

Lägg inte ribban ovanför molnen till att börja med. Höj ribban allteftersom och då menar jag seriöst rimligt, hitta inte på ursäkter åt andra hållet heller.

Börja gå iväg till gymmet 1 gång per vecka om det är så, strunta i att använda bil, ta cykeln etc. Motion kommer att göra att du känner dig gladare, har med hormonutsöndring och annat att göra.

Spara minst 10% av sin inkomst borde alla klara av, jag klarar av mer som student. Behöver du köpa godis/läsk? Behöver du t.ex. TV-Kanaler? Behöver du ha nyaste Iphonen som precis släpptes? Tips är att starta ett konto, påbörja en automatisk överföring (månadssparande) i Avanza Auto eller Avanza Zero eventuellt tjänsten Lysa är också ett bra alternativ.

Hitta nya vänner, kanske hitta något ställe där du har gemensamma intressen med andra som då sammanfaller, t.ex. musiken? Öka alla faktorer allteftersom du verkligen fått in en rutin. Eventuellt, försök ta initiativ till att hitta på nya roliga grejer med dina vänner? T.ex. gå och bowla, vad vet jag?

Viktigt att komma ihåg är att det finns inga genvägar, du vet egentligen innerst inne vad som är rätt och fel samt att du också vet när du hittar på ursäkter för att ge tillstånd till dig själv att göra någonting. Var bestämd

Gräset är grönare på andra sidan.
Lycka till!

Jag kan ju säga att jag tränar 1 gång i veckan, en gång. Fan jag hatar det, MEN en gång i veckan börjar bli OKEJ efter 6 månader.. Är också sjukt lat, att promenera är väl det som gett mig mest "viktnedgång" tror jag. Pulsträning/löpning/cardio är väl mest för att orka med vardagen, kondition ger mer än viktnedgång också massvis med ork som gör att jag orkar träffa folk etc....

Äta rätt är en grej som "håller" min vikt, äter massvis med blomkol och bön/kikärts/majs -pasta. Äta mycket av saker med låga kallorier.

Hoppas du kan ta åt dig något av ovan, skrev bara av mig snabba saker i min vardag (sitter på jobbet).

@anon145934: Behöver du ekonomitips så är jag otroligt intresserad av privatekonomi, utöver det har jag läst 30hp Företagsekonomi & 30hp Nationalekonomi. Det kräver dock att försöka eliminera den mänskliga faktorn, alltså att inte agera efter känslor.

Läser just nu till Dataingenjör. Jag har nördiga intressen hehe..

Bara att PM:a.

Det är ganska svårt att träna tillräckligt mycket för att kompensera för en kass diet. Testa föra en matdagbok. Finns appar som kan hjälpa till med det. Lägg dig på ett kaloriunderskott på typ 500 kcal om dagen så kommer du se att den delen iallafall blir bra.

Angående träning finns det tusen olika sätt att träna på. Vill du socialisera kanske du kan börja träna i någon förening? Typ kampsport, korpen eller kanske gruppass. En grej en massa vänner till mig kör är Turf Wars där man tar sig till en massa stationer och tar över dem. Har fått dem att gå från att sitta hemma hela dagarna till att cykla typ 3 timmar om dagen.

Dags att ta kontakt med psykiatrin igen. Även om psykvården lämnar en del att önska och även om det finns ett stort stigma kring psykiska sjukdomar så innebär det åtminstone en chans till förbättring, oavsett vad rotproblematiken är. En del problematik kan lösas med terapi, en del behöver även medicinering, och viss problematik går inte att göra mycket åt men där enbart en diagnos kan hjälpa "vilsenheten". Jag tänker inte spekulera öppet i vad som kan tänkas ligga bakom i ditt fall, även om jag känner igen en hel del i det hela, och därför rekommenderar jag starkt att ta kontakt med psykiatrin igen och reda ut huruvida din nuvarande dosering bör justeras och om det kan finnas mer än "bara" ångest med i bilden.

Rutiner är jätteviktiga, speciellt när det kommer till vikten. Där har jag legat alldeles för högt också. Men nu cyklar jag till jobbet i ur o skur och det räcker för mig. Lite innebandy och gym blir det ibland. Skaffa en kalender och planera och fyll i. Följ den sedan slaviskt. Lägg in allt, jobb, träning, och även roliga aktiviteter. Lyxa lite när du når mål. Jag hade ögonen på en Garmin Fenix 5x när jag nått mitt mål på 92 kg ( ner från 108, pappaledighet nr2) De har i sin tur gjort träningen roligare. Att äta mindre är tråkigt, man vänjer sig + när man fått lite muskler och tränar ordentligt regelbundet då kan man äta mer. Har en ätdag (Bring it on) + en vardag i veckan där man får ta en öl och lite chips. Med träningen kommer välmående, iaf för mig. Sover bättre, stresståligare. Kanske en PT istället för psykolog. Hoppas det löser sig, depression är sådan djävla skit. Önskar dig all lycka.

Nyckeln till att gå ner i vikt är kosten (typ 95% kost, 5% motion) och inte träning. Träningen gör att du kan och vill äta mer och får en bättre kropp. Men det är ingen lösning till en dålig kost. Du får promenera/gymma i flera timmar för att bränna en chokladkaka så tänk på det om du vill äta dåligt och prova träna dig ner i vikt.

Det jag käkar för att tappa vikt är kyckling, klyftpotatis/morötter i ugn eller ris med sallad till. En skål på 1KG av denna mat är typ 700kcal, så kan äta 2-3 såna om dagen och tappa vikt. Min morsa skulle inte ens få i sig en sån skål på en dag med tanke på hur mycket volym det är och lite kalorier. Finns mycket annat man kan äta som fyller magen men inte gör en fet, mer sånt samtidigt som man börjar minska portionerna om de är på stora nivåer. Jag åt så här när jag började gå ner i vikt, tappade 20kg på fyra månader utan att träna alls. Nu har jag också krympt magsäcken så kan inte äta så stora portioner nå mer vilket gör att jag enklare kan äta mat med fler kalorier utan att det blir för mycket tills man är mätt.

En påse ostbågar, en chokladkaka och 1.5L (sockerfri?!) läsk är kring 2000 kcal. Så mindre än det dagliga intaget, antar du äter annan mat också då. Men skulle resten av veckan vara på vanliga nivåer skulle detta inte leda till övervikt om personen inte har väldigt låg förbränning. Du kan lätt fortsätta med detta och tappa vikt om du sköter resten av dagarna, speciellt om det läggs in träning eller bara motion.

Nu är jag varken psykolog eller livcoach eller något sådant, så ta det jag skriver frö vad det är.

Att man är är trött och orkeslös kan bero på många saker. Allt från dålig kost, till depression eller att man bara har saker i livet som tar för mycket energi.
Jag är inte diagnistoserad men tror att jag har en mildare form av Asperger då jag har många av de symptom som finns. Detta gör att jag blir väldigt trött när det är mycket intryck av olika slag. Särskilt jobbigt är det när det är mycket människor runt mig och i synnerhet om jag behöver interagera med dem. Ibland kan det ta flera dagar att återhämta sig. Jag kan även lätt fastna i någon sak jag vill göra färdig vilket gör att det är svårt att gå och lägga sig så att jag får tillräckligt med sömn, vilket åxå gör mig orkeslös. Jag vet ju i mångt och mycket vad som är problemet för mig och kan tackla det, med varierande framgång.

Nu vet jag ju inte anledningen till att DU känner såhär, såklart, men min poäng är väl lite att det är viktigt att hitta orsaken.
Att prata med en psykolog kan vara ett sätt att börja nysta i orsaken. Vill man inte lägga pengar på det kan man börja med att testa att kontakta en präst eller diakon för att samtala. Det behöver inte vara det minsta religilöst och de är ofta vana att prata med människor som är i en jobbig del av livet.

Jag är själv sån att jag ofta känner att jag inte har ork att ta tag i saker och få dem gjorda och det är ofta att jag inte har lust även med saker som jag tycker väldigt mycket om att göra.
När det handlar om saker jag gillar att göra så funkar det oftast bra att jag tvingar mig att göra det. I mitt fall handlar det om att fotografera och att sjunga i kör/kvartett. I detta fallet vet jag ju att jag nästan alltid tycker det är roligt när jag väl sjunger eller fotar men innan så kan det nästan vara så att jag tänker att "känner jag mig inte lite sjuk" eller vad det nu kan vara för att hitta någon legitim anledning att stanna hemma. Här funkar det, för mig, med att tänka rationellt. När jag väl gör det tycker jag att det är kul. Sedan kanske det inte funkar för dig.

Ang. vikten så är kosten den stora delen av en viktminskning. Att träna är bra och kroppen mår bra av att röra på sig men om man inte tränar extremt mycket och hårt så har det ganska liten inverkan på viktminskning jämfört med kosten.
Jag blir, som du, hungrigare, när jag tränar och äter lätt för mycket och har därför svårt att gå ner i vikt när jag tränar. Givetvis funkar det ju att räkna på energiintag och göra upp en plan för maten och se till att hålla sig strikt till den oavsett om man tränar eller inte. För mig är det lättare att "bara äta mindre" när jag inte tränar så det funkar bättre för viktnedgång för mig. Ta hjälp av någon som är duktig på kost och du inte själv vill plugga näringsinnehåll och lägga upp en plan. Gärna lättlagat eller saker som du kan ha färdiga så att det går lätt att fixa till något nyttigt istället för att man spontanköper en låda kakor eller något när man går förbi affären. Särskilt viktigt att det ska vara lätt att fixa när man har begränsad ork.
När jag väl skärper till mig känner jag inte något egentligt sug efter sötsaker men jag trillar väldigt lätt in i ett beroendebeteende när det handlar om socker/kolhydrater, så jag måste vara väldigt noga med att hålla intaget på en låg nivå för att inte trilla dit igen (vilket jag ofta gör för eller senare). Jag vet inte om det är något som skulle hjälpa dig men det kan vara värt att kolla på. Man behöver inte äta strikt LCHF men jag tror att det kan vara bra att hämta inspiration därifrån om man har en tendens att drabbas av hungerpanik, för man får en jämnare blodsockernivå.

Mitt tips vad gäller kosten är att börja med lättare diet i korta perioder, där man tar bort "det värsta". T.ex. kör en vecka + helg utan någon friterad mat, godis eller läsk. Se till att du har annan mat som mättar och smakar gott, exempelvis skivade ägg på grovt bröd. Hamburgare med bacon men utan pommes eller läsk.

Att verkligen lyckas med mål man sätter upp, även om de är "lättare", tror jag hjälper en att få motivation att kämpa vidare. Prova lite senare med två veckor, kanske med någon enkel motion 1-2 dagar i veckan, osv.

Att lägga upp superambitiösa mål där allt ska fixas på en gång och "permanent", kan vara mer eller mindre omöjligt att ro i hamn. Försök hitta en nivå som du står ut med, och där din vikt minskar, även om det "bara" är ett kilo i månaden eller så.

Vanliga promenader tror jag kan vara det som ger bäst utdelning i form av välbefinnande, i förhållande till energin som behövs läggas ner.

Varning för Wall of text.

Mitt liv har inte varit det ljusaste om jag säger så.

Dagis, gick rätt bra faktiskt och inget jag kan anmärka på.
Samma med fritids.
Vid klass 1 började mobbing från både elever och lärare, orten jag bor i är en klassisk "alla känner alla" och den som kommer utifrån har ett helvete att bli accepterad.
Då mina föräldrar kom utifrån så fördes det per auto över på mig och mina syskon.

Mobbingen från elever höll på fram till klass 3 men från lärarna höll det på till klass 6.

Gick ur 6an och blev inskickad i en stödklass, där fick jag sämre böcker som var på en nivå sjukt långt under där jag faktiskt låg, det försämrade givetvis min prestanda och ni skall ju inte tro att jag fick mer avancerade böcker när jag bad om det. "nej för läroplanen måste följas" kyss mig i arslet.

När jag gick i 8an så skaffade jag flickvän, hon fick sitt lilla smeknamn av mig "lilla My" då hennes namn är just My.

Vi var tillsammans från 2004-2006 då hon gjorde slut med mig.

Gick ur 9onde klass och gick in på Individuella programmet ett år för att plugga in kärnämnena då det var omöjligt att bli godkända i dem i stödklassen.

Samma sommar då jag gick ur den klassen så åkte jag ner till skogselmia i Jönköping där stötte jag på biträdande rektor och en av fritidsledarna som stod och gjorde reklam för deras skola. Det födde två alternativ för mig.
Kvinnersta i Örebro och Östboskolan i Värnamo.
Jag åkte till Kvinnersta och gjorde resa ner till Värnamo för att ta en titt på Östbo.

Östbo var rena våta drömmen i jämförelse med Kvinnersta och SYVen hade under denna tid redan bestämt att jag skulle börja i kvinnersta så kommunen då kunde få ekonomiskt bidrag vilket de skulle gå miste om ifall jag kom ner till Värnamo.

Jag gav SYVen mitt senaste betyg och sade åt henne att lämna in det till båda skolorna.

När jag berättade för SYVen att jag hittat en annan skola jag också vill ansöka till så såg jag på vederbörande hur fly förbannad h*n blev, även om h*n höll masken.

Tiden gick och jag tyckte att det var konstigt att de aldrig hörde av sig från Värnamo då de behövde elever, jag menar, det fanns ju en anledning till varför de stod på skogselmia och försökte rekrytera nya elever.

Min mor tyckte att det började lukta skunk vid det här laget och sade åt mig att ringa dem nere i Värnamo.

Sagt och gjort, i samtalet fick jag veta att jag inte var godkänd i de betyg de hade fått. Men då sade jag åt deras biträdande rektor att jag kan scanna in mina senaste betyg då jag hade originalet och maila över det till dem. Jag fick en mailadress och skickade mailet.
15 minuter senare ringde han och sade att det är bara jag kommer när skolstarten sker och att jag är varmt välkommen.

(kommer komma tillbaka till detta senare)

Under denna tid skedde också något för mig totalt fruktansvärt.

Jag åkte upp till min mosters hus då hon ville ha det plöjt i potatislandet och till det skulle en Ferguson TEF alltså dieselversionen användas.
Vägen som jag var tvungen att åka in på hade körts sönder av en skogsmaskin och en traktor av den viktklassen blev ingen match för de spåren.

Jag slog ner med traktorn i en grop och min kropp kastades åt vänster med mitt vänstra ben som åkte in under däcket mer och mer när traktorn färdades frammåt.
Jag hade precis acceptera att jag skulle dö genom att krossas under traktorn och däcket skulle då gå från benet upp och krossa "petterniklas" buken magen ryggen och bröstkorgen och till sist mitt huvud innan jag fick dö. Men jag bad till Gud och alla hans ärkeänglar (även om jag är ateist när det kommer till religion) att jag skulle få klara mig med livet i behåll och i det sista försöket att få upp benet så lyckades jag, jag tror tamigfan att det var min morfar som var där och drog upp benet åt mig, han är död sedan 96.

Många är inte troende på det andliga men jag är en av dem.
Hursom, fick upp benet och stängde av traktorn. Jag försökte stödja på det men det var omöjligt, för även om jag var gravt bedövad av adrenalin och annat som lär ha flödat i kroppen så kände jag där innanför att det var trasigt.

Jag passar på medans adrenalinet pumpar och kastar mig ner för traktorn och medans myror getingar och andra satans förbannade jävla as gör allt de kan för att göra livet ännu surare för mig så "rambokravlar" jag mig ut till närmsta väg där jag ropar på hjälp.
Min mor hörde mig och sade att hon har aldrig i hela sitt liv hört en röst så fylld av skräck och smärta som min. Det jävliga är att hon kände på sig att något skit skulle hända så hon skulle gå iväg för att hejda mig men då kom det bekanta och snackade käften ur led med henne.

Det bar av till närmsta sjukhus fyra mil bort och jag blev opererad i Karlskoga lassaret av en av deras överläkare.

Mitt ben hade gått av på 4 ställen och min fot var skinflådd på 35% av sin yta.

Så det blev 2 somrar åt pipan då jag fick metallskenor inopererade samtidigt som dessa sedan skulle tas ut.

Fick gå på en medicin (EOX 650mg) som gav mig yrsel och helt piss-sjuka mardrömmar.
Jag har varken innan eller efteråt varit så nära att dö som jag var under den olyckan.

Nåväl, återkommer nu till där jag var innan berättandet om min olycka.

Jag åkte ner till Värnamo och gick alltså på kryckor men kunde ändå vara med då jag blivit en jäkel på att gå på kryckor, efter en vecka så ringer dem från Kvinnersta och frågar varför jag inte har kommit, jag svarar "ja men jag var ju inte godkänd på det betyg ni fick" Hon svarar då att jo men det var du så därför undrar vi varför du inte har kommit, din SYV sade att du med all garanti skulle komma hit.

Och på det viset sätter man snarskank med käpp modell rejäl för de som planerar djävulskap bakom ryggen gott folk.

Gick ut min utbildning och fick bra betyg i de delar jag satsade på och gav allt i.

Kom ut till ett liv av arbetslöshet och blev gravt deprimerad den depressionen höll i sig till 2015 då jag fick ett jobb.

Jobbade och även fast jag avskydde skiten de sista ett till två åren så körde jag stenhårt tills jag brände ut mig själv och förlorade jobbet.
Under den senare tiden jag hade jobbet började jag även dejta online och hade ett hav av damer som kom och gick typ som huskatter med undantag för 2 st som alltid stannade, Leah (Fillipinska) och Tamara (Amerikanska)

Det var gravt svårt att försöka komma fram till vem av dem jag ville ha men det fick bli Tamara som fått smeknamnet "Tamiipie" av mig då hennes normala smeknamn är Tamii.

Idag går jag på socialen men gör allt för att få träffa min lilla Tamiipie, det är sjukt segt men jag hoppas och ber att vi snart skall träffas.

/Lifooz