Analys av HDR samt WCG (Nördvarning)

Permalänk
Bildexpert

Inugami-ke no ichizoku (Kadokawa Entertainment)

HDR10
Mastering display luminance level: 1000 nits white level, 0,0001 nits black level
MaxCLL: 872 nits
MaxFALL: 192 nits

Förmodligen är detta en film som ingen av er som läser har hört talats om, än mindre sett. Ichikawa Kon är ju egentligen mest ihågkommen för sina krigsskildringar, historiska draman och OS-filmer. Inugami faller inte in i någon av dessa kategorier alls. Jag brukar säga att det är en "Giallo som om den vore gjord av Ozu", bara för att ge folk en uppfattning om vad det är för film.

Filmen restaurerades i 4K av Imagica år 2021 då originalnegativet på 35mm användes som utgångsmaterial. Den ska tydligen vara skjuten i normalbild (1,37:1) och avsedd att visas upp i 1,5:1, vilket den gör här. Lite udda då formatet är så knutet till stillbildsfotografering. Väldigt snyggt är det i vart fall.

Ljussättningen är i överlag ganska konservativ med en låg snittljusnivå som i stort påminner om SDR. Samtidigt tillåts högre toppar att dra iväg mot ca 3-400 nits och rullar snyggt av utan att klippas på något vis. Mycket behagligt. Det som sticker ut mest är en tillbakablick som avsiktligt har mycket stark kontrast, där man troligtvis har försökt efterlikna hur intrycket skulle upplevas i en biograf (om än med högre ljusstyrka). Till skillnad från många andra japanska filmer håller även svärtan en låg nivå och bidrar till ett gott kontrastintryck. Färgerna är också dem nästan uteslutande inom BT.709 med några få, knappt märkbara undantag.

Det stora problemet är brusreduceringen. För den med ett skarpt öga är det uppenbart att exponeringen skiftar mellan scenerna och antagligen har man i efterhand försökt mildra skillnaderna så mycket som möjligt. Dessvärre har det lett till att filmkornen hålls på en minimal nivå och, även om de inte är helt borta, ofta orsakar en tämligen soft bild.

Givetvis är det inte samma katastrof som tidigare slaktade T2, men ändock ett tydligt exempel på hur en i övrigt väldigt fin film kvaddas på ett onödigt sätt. Känns inte riktigt rätt med tanke på dess höga pris trots att det är en rentav fantastisk film.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Medlem

Appropå både Aliens o Terminator 2 så fick jag precis den här rekommenderad o kom direkt o tänka på den här tråden. Har inte sett nån av 4K-utgåvarna av dom själv men efter att ha sett det här så kommer jag hålla mig kvar vid 1080p. AIn har ju fått gå helt bärsärk o förstört hur mycket som helst.
Vad har hänt med Cameron egentligen? Börjar han bli gammal o gaggig?

Permalänk
Medlem
Skrivet av Gurrrra:

Appropå både Aliens o Terminator 2 så fick jag precis den här rekommenderad o kom direkt o tänka på den här tråden. Har inte sett nån av 4K-utgåvarna av dom själv men efter att ha sett det här så kommer jag hålla mig kvar vid 1080p. AIn har ju fått gå helt bärsärk o förstört hur mycket som helst.
Vad har hänt med Cameron egentligen? Börjar han bli gammal o gaggig?
https://www.youtube.com/watch?v=BxOqWYytypg

Tack för klippet. En bra sammanfattning. Jag tror problemet är att Cameron helt enkelt inte bryr sig, i kombination med att han är för gammal för sina verks bästa.

Permalänk
Bildexpert

Spears & Munsil UHD Benchmark 4K (Spears & Munsil)

HDR10 samt Dolby Vision och HDR10+
Mastering display luminance: 10000 nits white level, 0.0050 nits black level
MaxCLL: 10000 nits
MaxFALL: 1667 nits

Tidigare i veckan sågs jag och @Laxpudding över en lunch och diskuterade lite om hur tonmappning av ljusa scener ofta skiljer sig mellan TV-apparater när HDR används. Då Spears & Munsils Benchmark har använts av otaliga recensenter, inklusive mig själv, kändes det inte mer än rätt att titta närmre på filmen. Jag vill poängtera att detta är den uppdaterade utgåvan av Spears & Munsil som släpptes förra året, där demofilmen skiljer sig en del jämfört mot 2019 års utgåva. Dumparna nedan är tagna från titeln med Dolby Vision. För att se hur ens bildvisare hanterar exakt samma källa med statisk metadata skall man välja att spela upp den med 10000 nits white level.

Föga förvånande så finns det praktiskt taget ingen display som ens kan komma i närheten av att spegla vad denna demo tillåter: Ljusstyrkan hamnar som mest på 10,000 nits och det på ett mycket indiskret vis, samtidigt som svärtan i de mörka scenerna är rentav kolsvarta. Det kontrastomfång som krävs för att visa upp scenerna exakt såsom de är mastrade är vad jag känner till inte ens möjligt att uppnå i dagsläget. Istället blir man uppenbarligen beroende av att tonmappningen blir acceptabel.

När man kikar närmre på både vågform och heatmaps blir det uppenbart varför man HDR i princip aldrig ser ut såhär: Det är vansinnigt ljust och skjuter iväg med många tusen nits i nästan varje scen. Det är som gjort för att tappa hakan helt enkelt. Men jag tänker också att man lätt gör sig själv och ens anläggning en otjänst genom att se detta som en absolut måttstock. Även om filmen kan uppvisa kvaliteter hos en bildvisare så kan den också påvisa svagheter som, i andra fall, kanske inte ens går att lägga märke till annat än i de mest extrema exemplen. Spännande är det i vilket fall.

Färgerna är faktiskt förvånansvärt reserverade i många av sekvenserna, vilket visserligen går hand i hand med den höga luminansen. Det är inte överdrivet ofta som den hamnar utanför BT.709, även om det finns gott om tydliga exemplen på det. Jag gillar ändå att den är lite konservativ i färgmättnaden.

Är det fortfarande en bra referens? Absolut! Man kan upptäcka väldigt mycket om hur en TV presterar med denna film som annars vore svårt, eller kanske rentav omöjligt, att sätta fingret på. Men jag tar den ändå för vad det är och känner inte att det är någon större förlust att de flesta filmer, katalogtitlar som nya, sällan når dessa höga nivåer.

För att underlätta analys provar jag, utöver bilderna nedan, att dela albumen på Google Drive. Ni får gärna komma med åsikter och förslag hur ni vill att jag ska sköta delning framöver då jag har märkt att Imgbb inte är särskilt stabil.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Triangle of Sadness (Alamode film, HDR10 samt HDR10+)

Master display luminance: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
MaxCLL: 945 nits
MaxFALL: 247 nits

Jämförd mot

Triangle of Sadness (The Criterion Collection, BT.709)

Triangle of Sadness spelades in digitalt och i postproduktionen togs två masters fram. Ena i BT.709 för hemmabruk och andra i DCI-P3 för biodistribution. Dessa är de enda två masters som Östlund själv har varit involverad i.

En mer detaljerad intervju om den digitala ljussättningen för filmen finns att läsa i följande länk: https://postperspective.com/tints-color-and-post-for-palme-do...

Det här är första gången jag direkt jämför två UHD-BD:s mot varandra, och skälet är mycket enkelt: Det är endast Criterions utgåva av dessa två som är godkänd av regissören själv.

Inför detta inlägg har jag nyligen pratat med ansvariga för produktionen om det hela och delat med mig av analyserna. Jag har även gått igenom bildegenskaperna med vår egen Pyoko om detta och fått hans feedback, vilket har varit en god tillgång. Jämförelserna har varit nitiska och utförts på både en gammal Sony BVM (för att i högsta grad se BT.709 med naturlig power law) och en Panasonic OLED.

För att kunna redovisa min analys behöver jag således gå igenom Criterion först, då den uttryckligen fungerar som en referensmall för hur filmen skall presenteras i en hemmamiljö.

Triangle of Sadness har ett tydligt modern, ”rent” utseende med ofta lågt brusgolv och relativt dämpade medelnivåer. Högdagrarna är tydligt komprimerade för att undvika klippning men samtidigt ge mellandagrar tillräckligt med utrymme för att bli ljusa nog vid behov.

Mörka scener tenderar att ha låga skuggnyanser som är försiktigt urskiljbara, vilket bidrar till att bilden uppfattas som kontrastrik och gör det digitala bruset mindre märkbart. Inget klipps men många scener är tydligt anpassade för en mörk miljö, till skillnad från många moderna filmer som har en mer mörkgrå svärta vilken höjer alla mörka detaljer. Således är detta ingen film som gör sig särskilt bra i suboptimala rum, men desto bättre i en renodlad hemmabio eller vardagsrum med kontrollerat ljusinsläpp..

Färgerna drar i regel mot ett varmare håll men det finns tydligt neutrala scener samt en del som är desto kallare. Filmen får således ett tämligen stort svängrum där många nyanser och toner nyttjas genom filmen. En del scener har en hög mättnad men inget tycks riktigt klippa heller, vilket tyder på en bra försiktighet i relation till färgomfånget. Viss data finns i WTW men är ofta marginellt.

Kortfattat har ett kompetent och välgjort arbete genomförts med både hög integritet och god hänsyn till källmaterial liksom konstnärlig intention. Det är lugnt, snyggt och stabilt. Vad som gäller den tyska utgåvan är det desto svårare att vara nådig.

Filmens colorist, Oskar Larsson, har meddelat mig att varken han eller Fredrik Wenzel (filmens fotograf) har haft någon som helst involvering i den tyska utgåvan eller hur HDR har implementerats.

Heller finns inga uppgifter att Östlund skulle ha haft något med denna utgåva att göra. Med andra ord har implementeringen av HDR här skett helt på improvisatorisk basis och på intet sätt tagit någon hänsyn till regissörens ursprungliga avsikt. Detta nämndes tidigare i min utläggning om så kallad ”fejkad HDR” när jag analyserade Oppenheimer, men jag har inte haft möjligheten förrän nu att titta närmre på vad som faktiskt har hänt.

Det är uppenbart att det har skett en konvertering från den befintliga mastern i BT.709 till BT.2100. Det dynamiska omfångets faktiska innehåll är detsamma (om man räknar med WTW förstås), men högdagrarna är kraftigt höjda och expanderade.

Vad som gäller topparna i ljus så talar heatmapsen sitt tydliga språk: Den är överjäkligt ljus och ofta uppgår himlar och ljusreflektioner till flera hundratals nits - inte sällan strax runt 1000 för den delen. Snittljuset är ofta högt med starka toppar och en OLED-TV kommer att dämpa ljusstyrkan i överlag tämligen rejält.

Samtidigt uppstår också posterisering i flertalet scener då bitdjupet inte längre räcker till. Det är svårt att få fram i heatmaps men blir väldigt distraherande när man faktiskt tittar på själva filmen.

Det uppenbarar sig också att svärtan är markant höjd och att skuggnyanser har ljusats upp i mörka scener. Filmen förlorar mycket av sin kontrast då samtidigt som digitalt brus framhävs tydligare. Det blir snabbt distraherande och även posterisering i form av grön band uppstår lätt vid skuggnyanser om hudtoner finns med. Märks särskilt tydligt vid scenen med notan.

Färgerna har i många fall något lägre mättnad, vilket jag tänker hör ihop med både den högre luminansen och det faktum att man har konverterat en mindre färgrymd till en större. Exempelvis kan lampskärmar som i BT.709 har en varm ton se något mer neutrala ut i HDR. Det finns även exemplen på färger som hamnar utanför BT.709 men är oftast begränsade och ser generellt sett inte särskilt fel ut.

@Pyoko tolkade innehållet på liknande sätt som mig och skrev följande.

Vad jag gissar hänt är att någon kört en slags SDR->HDR-konvertering som expanderat highlightsen. I vanliga fall när man gradear SDR så kommer highlightsen vara komprimerade med något som approximerar en logaritmisk kurva. Om datan inte är för klippt och du har tillräckligt mycket bitdjup i källmaterialet, så kan man i teorin applicera inversen av den kurvan, dvs. exponentiellt "dra ut" de högre värdena, för att få tillbaka ett högre omfång.

Det är ju så både HDR för konsument och de flesta professionella kamerorna fungerar: datan sparas med en specificerad logaritmisk kurva då det är mer effektivt, sen applicerar man matematiska inversen för att få tillbaka de riktiga linjära ljusförhållanden. När en kreativ grade väl gjorts kommer man förstås aldrig komma tillbaka till något som är tekniskt korrekt, och det blir en ren gissningslek att försöka reversera den, så det kan lätt bli lite knas, men något mer "HDR:igt" kan man få till.

Som ett experiment provade jag själv att konvertera Criterion från BT.709/power law 2.4 till BT.2100/1000 nits i Davinci med Color space conversion. Likheterna är mycket tydliga jämfört mot den tyska.

Jag gillar inte att ge tummen ner, men här måste jag göra det. Denna implementering av HDR är så pass godtycklig och improvisatorisk att det på många basala sätt skiljer sig kraftfullt från Östlunds intention, åtminstone såsom vi känner den. En konvertering lik Ghost Dog, Oppenheimer eller Knives out hade i högsta grad kunnat godtas, men de är också konservativa av en anledning. Här är det inte så.

Skippa den tyska. Helt och hållet. Criterion gör rätt i mån av bild.

Den enda nackdelen med Criterion är att den inte innehåller Dolby Atmos-spåret utan filmen är begränsad till DTS-HD MA 5.1. Dessutom går det inte att inaktivera undertexterna i de (få) repliker som är på svenska, även om undertexterna ska vara helt avstängda enligt spelaren. Ett märkligt drag från Criterion.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album för samtliga kategorier.

Heatmaps HDR

Dold text

Heatmaps SDR (100 nits white level, 2.4 power law EOTF)

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text

Criterion

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Happiness (The Criterion Collection, HDR10 samt Dolby Vision FEL)

Mastering display luminance: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
Ingen metadata för MaxCLL eller MaxFALL

Happiness spelades in på 35mm med kameror och optik från Panavision. Råfilmen är från Kodak och framkallades på DuArt Film Laboratories i New York. Någon mer info om filmsort (hastighet, vitbalans etc) lyckas jag inte hitta men baserat på kornstrukturen och färgerna tycks den mestadels vara skjuten på något motsvarande Eastmancolor 5274 (dvs 200T). Detta kan dock vara en felaktig iakttagelse från min sida och blir gärna rättad om någon har annan info.

Filmen har en tydligt återhållsam ljusstyrka som praktiskt taget aldrig passerar 200 nits. Snittljuset är begränsat och lyckas ge filmen ett dämpat intryck med djup svärta. Skuggnyanser tenderar att vara väldigt mörka, märks tydligt i exempelvis bild nummer 12. Då min Panasonic OLED tenderar att göra de mörkaste skuggnyanserna något för mörka vid Dolby Vision gjorde jag några jämförelser mot att använda HDR10, vilket faktiskt kunde visa sig vara till sistnämndas fördel. Brukar inte vara något problem generellt sett, men vissa extremfall kan förstås uppstå såsom här.

Färgerna håller sig i regel inom BT.709 men passerar utanför. Det är tydligt på utformningen av cyan att ljussättningen har gjorts i DCI-P3 och den går således inte utanför det. Som väntat får färgerna ett stort ”andrum” då de aldrig hamnar på gränsen av färgomfånget samtidigt som mättnaden kan nyttjas på ett snyggt, rikt vis.

Det är svårt att inte koppla Hoffmans karaktär till hans egna öde, även om det kanske är lite väl hårt i retrospektiv. Finns ju egentligen rätt många aspekter i filmen som är väldigt problematiska i övrigt och det tar verkligen emot att se den och känna empati för alla dessa tragedier. Å andra sidan är ju det också filmens främsta styrka. Oavsett vilket så är det en värdig UHD i samlingen och väl värd väntan, ty denna film under lång tid endast funnits på DVD.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps:

Dold text

Färganalys:

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

True Lies (Buena Vista, HDR10 samt Dolby Vision FEL)

Mastering display luminance levels: 1000 nits white, 0.0001 nits
MaxCLL: 201 nits
MaxFALL: 201 nits

Vad händer om man korsar James Camerons envishet med Peter Jacksons kontroversiella (snällt uttryckt) arbetsflöden samt kryddat med en tight deadline? Svaret finner ni längst ner.

Nu har ju både Cameron och Jackson varit uppe till diskussion så pass mycket att man tänker att det inte går att tillföra så värst mycket mer. Och efter att jag såg denna tragedi kände jag inget annat än hopplöshet och lade den åt sidan. Men efter Camerons uttalande om att vi bildnördar tydligen måste flytta ut ur morsans källare och hålla käften, så säger jag ifrån.

Jag tänker inte låta mig tystas. Jag tar strid. Denna kamp angår inte bara mig, utan även våra barn och framtida generationer. Jag tänker inte låta Cameron skriva om historien och tro sig segra.

Den som kontrollerar filmen, kontrollerar hela universum... Eller vad var det Sean Young sa i Dune?

Utan att gå in i några större detaljer om produktionens tekniska detaljer (nej, jag orkar inte rabbla upp allt) så spelades True Lies in huvudsakligen på Super35 med komposition avsedd Cinemascope med common-top, samt med VFX inspelat på VistaVision (horisontellt liggande 35mm med åtta perfs per ruta) med varierande råfilm vars ASA samt vitbalans varierat mellan 50D och 500T. Under lång tid har filmen som bäst funnits på D-Theater, vilket har lett till att de flesta fått se filmen på DVD.

Nu när den äntligen finns på UHD-BD visar det sig tyvärr inte vara värt väntan på långa vägar. Utgångsmaterialet ska tydligen ha varit en scanning av negativet i 4K, men många steg i arbetsflödet har passerats och vad som finns kvar är en enda stinkande soppa.

Likt Terminator 2 finns en mycket påtaglig mängd brusreducering som har kraftigt minskat mängden filmkorn. En försiktig approach hade visserligen varit helt förståelig, då råfilmerna varierat i hastighet och antagligen har källmaterialet haft mycket olika förutsättningar av flera orsaker, men här hålls kornen på en närmast minimalistisk nivå. Fullt lika illa som Terminator 2 är den inte, det vågar jag säga, men fortfarande väldigt osnyggt. Ibland ges även intrycket att grövre korn finns kvar, samtidigt som detaljer skrubbats bort och gjort Arnold till vaxdocka, hemhörandes på ett ledsamt museum. Maken till menlöshet får man leta efter.

Utöver det tycks någon form av adaptiv överskärpning ha applicerats. Och kära nån, om vi ska tro Cameron och Jackson tycks den vara här för att stanna, åtminstone i deras filmer... Det såg vi även i Terminator 2, men här tycks den vara ännu värre faktiskt. Här har överskärpningen använts för att kompensera för tagningar som är ur fokus vilket skapar ett mycket konstlat, ojämnt utseende både vad som gäller MTF-kurva och kornen (de som finns kvar det vill säga). Detta skapar i praktiken ännu mer distraktion när filmen visas på en anläggning där skillnaden mellan HD och UHD är mer påtaglig.

Överskärpningen ska enligt uppgift vara AI-baserad och byggd på maskininlärning. Bildexempel nummer 27, ty detaljerna i Arnolds ansikte framhävs på ett sätt som inte alls matchar hur den ursprungligen såg ut. Ytterligare ett exempel i mängden på den hårfina skillnaden mellan artificell intelligens och genuin dumhet.

Och HDR? Vart tog den vägen?

Filmen har begränsade toppar som sällan passerar cirka 250 nits samtidigt som snittnivån är tämligen förhöjd, vilket ofta ger intrycket av en kontrastfattig bild. Nattscener är egentligen de enda som påvisar en vettig kontrast i mån av svärta, men topparna är fortfarande begränsade.

Samtidigt påvisar många scener så gott som ingen roll-off alls, utan högdagrar klipper riktigt hårt och gör ljusa partier matta. Detta märks genom hela filmen, där bildexempen 5 respektive 15 påvisar problemen på mest uppenbara vis. Filmen ser rentav amatörmässig och billig ut, vilket inte alls matchar dess ambitiösa produktionsnivå.

För mig råder det inget tvivel om att detta är frågan om en HDR till SDR-konvertering. Denna hårda klippning ska inte ens kunna uppstå vid en korrekt konvertering från Cineon Log till PQ såvida ingen har klantat sig rejält (är väl bara att låta den kotten åka ut med huvudet före i så fall, men detta tycks ju vara helt avsiktligt enligt Cameron ändå).

Färgerna är också en märklig historia. Filmen har en blandad ljussättning som mixar mellan varmt och kallt, och jag får nog ändå säga att de har lyckats helt okej trots en ojämn balans mellan hög respektive låg färgmättnad. Ändock intressant att endast toner nära orange och teal tydligt passerar BT.709:s legala omfång, vilket känns lite väl modernt för en film från 1994. Nåväl.

Nej, detta går helt enkelt inte. Cameron visar ingen som helst respekt för sina fans (inte för att jag är en av dem) eller integritet för sitt egna arbete. På sätt och vis tycker jag synd om alla som varit involverade i detta, men med tanke på den enorma kritikerstorm det resulterat i så har jag ett uns av HOPP att dessa katastrofmasters är undantag ur reglerna. Dessvärre tror jag att det är helt kört för The Terminator, som släpps senare i år.

Ryktet säger tyvärr att även David Fincher har anpassats till samma mentalitet och restaureringen av Se7en är tydligen lika välsignad (dvs inte alls). Vi får väl se när den kommer på UHD.

Och vad var svaret på den inledande frågan?

You're fired.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps:

Dold text

Färganalys:

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709):

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Showgirls (Vinegar Syndrome, HDR10)

Mastering display luminance level: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
MaxCLL: 1000 nits
MaxFALL: 400 nits

En demonstration av Berkleys skådespelartalanger får man tidigt i scenen där hon uttrycker sitt vrede genom att ilsket spruta ketchup över sina pommes frites. /Leonard Maltin

Showgirls spelades in på 35mm (Eastman 5298, 500T) samt enstaka sekvenser på 16mm (Ektachrome, dvs reversal). Kameran i fråga var en Arriflex 35-BL4 med optik från Zeiss. Sfäriska objektiv användes och kompositionen gjordes för Cinemascope genom common-top i Super35.

Denna restaurering genomfördes i samband med dess 20 årsjubileum under uppsyn av Verhoeven själv. Jag såg den på 4K DCP år 2017 och det var en av de mest generade bioupplevelserna jag har haft (på Cinemateket, till råga på allt), men blev ändå fascinerad över dess hyfsat ”seriösa” skildring av vuxenindustrin i Las Vegas. Bilden minns jag tydligt som kontrastrik, färgstark och finkornig. Väldigt fin och häftig att uppleva på stor duk. Och med Vinegar Syndromes utgåva har det visat sig bli minst lika trevligt hemma också.

Många scener sticker snabbt iväg i topparna men passerar sällan mer än cirka 500 nits. Det är mycket tydligt att ljuskällor och reflektioner på Las Vegas-strippen står för en stor andel av alla peaks, men snittnivåerna är fortfarande tillräckligt återhållsamma för att bibehålla ett bra intryck genom hela filmen. Svartnivån är låg och ger, tillsammans med mörka lågdagrar, upphov till ett bra kontrastomfång.

Viss klippning tycks uppstå vid de allra ljusaste topparna om man granskar dem med vågformsmonitor, men är desto mindre märkbart i praktiken. Tvärtom rullas högdagrar av hyfsat väl och det ”fria” omfånget leder till att filmens blooming syns på ett naturligt, vackert sätt.

Färgerna går åt alla håll och håller inte tillbaka i mån av mättnad. Samtidigt har coloristen haft den goda smaken att hålla mättnaden i schack vid högre luminans, vilket gör att färgerna aldrig framstår som skrikiga eller överdrivna. Väldigt tydligt är det ändå att färgerna hamnar en bit utanför BT.709 i många scener, inte minst vad som gäller cyan, rött och gult. Det fungerar riktigt bra och ger filmen ett fräscht utseende.

Showgirls är en film som många älskar att hata. Och egentligen kanske det inte är så konstigt. Den är ju som bekant allt annat än rumsren och var en av två filmer som körde produktionsbolaget (Carolco) i botten på grund av dess undermåliga biljettförsäljning samt starka kritik, fastän filmen blev en succé på hemmavideo i efterhand.

Jag skulle nog vilja hävda att Showgirls inte är en erotisk film, även om den innehåller mycket erotik. Verhoeven klär av USA och Las Vegas. Den amerikanska drömmen är död. Det som finns kvar är unket och fult. Den kanske inte är lika vass som Robocops satir över kommersialisering eller Starship Troopers parodi av militariseringen, men den har ändå många unika egenskaper som jag uppskattar.

Många intressanta bildexemplen har utelämnats på grund av dess explicita natur.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps:

Dold text

Färganalys:

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709):

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Medlem
Skrivet av Nissling:

True Lies (Buena Vista, HDR10 samt Dolby Vision FEL)

Mastering display luminance levels: 1000 nits white, 0.0001 nits
MaxCLL: 201 nits
MaxFALL: 201 nits

Vad händer om man korsar James Camerons envishet med Peter Jacksons kontroversiella (snällt uttryckt) arbetsflöden samt kryddat med en tight deadline? Svaret finner ni längst ner.

Nu har ju både Cameron och Jackson varit uppe till diskussion så pass mycket att man tänker att det inte går att tillföra så värst mycket mer. Och efter att jag såg denna tragedi kände jag inget annat än hopplöshet och lade den åt sidan. Men efter Camerons uttalande om att vi bildnördar tydligen måste flytta ut ur morsans källare och hålla käften, så säger jag ifrån.

Jag tänker inte låta mig tystas. Jag tar strid. Denna kamp angår inte bara mig, utan även våra barn och framtida generationer. Jag tänker inte låta Cameron skriva om historien och tro sig segra.

Den som kontrollerar filmen, kontrollerar hela universum... Eller vad var det Sean Young sa i Dune?

Utan att gå in i några större detaljer om produktionens tekniska detaljer (nej, jag orkar inte rabbla upp allt) så spelades True Lies in huvudsakligen på Super35 med komposition avsedd Cinemascope med common-top, samt med VFX inspelat på VistaVision (horisontellt liggande 35mm med åtta perfs per ruta) med varierande råfilm vars ASA samt vitbalans varierat mellan 50D och 500T. Under lång tid har filmen som bäst funnits på D-Theater, vilket har lett till att de flesta fått se filmen på DVD.

Nu när den äntligen finns på UHD-BD visar det sig tyvärr inte vara värt väntan på långa vägar. Utgångsmaterialet ska tydligen ha varit en scanning av negativet i 4K, men många steg i arbetsflödet har passerats och vad som finns kvar är en enda stinkande soppa.

Likt Terminator 2 finns en mycket påtaglig mängd brusreducering som har kraftigt minskat mängden filmkorn. En försiktig approach hade visserligen varit helt förståelig, då råfilmerna varierat i hastighet och antagligen har källmaterialet haft mycket olika förutsättningar av flera orsaker, men här hålls kornen på en närmast minimalistisk nivå. Fullt lika illa som Terminator 2 är den inte, det vågar jag säga, men fortfarande väldigt osnyggt. Ibland ges även intrycket att grövre korn finns kvar, samtidigt som detaljer skrubbats bort och gjort Arnold till vaxdocka, hemhörandes på ett ledsamt museum. Maken till menlöshet får man leta efter.

Utöver det tycks någon form av adaptiv överskärpning ha applicerats. Och kära nån, om vi ska tro Cameron och Jackson tycks den vara här för att stanna, åtminstone i deras filmer... Det såg vi även i Terminator 2, men här tycks den vara ännu värre faktiskt. Här har överskärpningen använts för att kompensera för tagningar som är ur fokus vilket skapar ett mycket konstlat, ojämnt utseende både vad som gäller MTF-kurva och kornen (de som finns kvar det vill säga). Detta skapar i praktiken ännu mer distraktion när filmen visas på en anläggning där skillnaden mellan HD och UHD är mer påtaglig.

Överskärpningen ska enligt uppgift vara AI-baserad och byggd på maskininlärning. Bildexempel nummer 27, ty detaljerna i Arnolds ansikte framhävs på ett sätt som inte alls matchar hur den ursprungligen såg ut. Ytterligare ett exempel i mängden på den hårfina skillnaden mellan artificell intelligens och genuin dumhet.

Och HDR? Vart tog den vägen?

Filmen har begränsade toppar som sällan passerar cirka 250 nits samtidigt som snittnivån är tämligen förhöjd, vilket ofta ger intrycket av en kontrastfattig bild. Nattscener är egentligen de enda som påvisar en vettig kontrast i mån av svärta, men topparna är fortfarande begränsade.

Samtidigt påvisar många scener så gott som ingen roll-off alls, utan högdagrar klipper riktigt hårt och gör ljusa partier matta. Detta märks genom hela filmen, där bildexempen 5 respektive 15 påvisar problemen på mest uppenbara vis. Filmen ser rentav amatörmässig och billig ut, vilket inte alls matchar dess ambitiösa produktionsnivå.

För mig råder det inget tvivel om att detta är frågan om en HDR till SDR-konvertering. Denna hårda klippning ska inte ens kunna uppstå vid en korrekt konvertering från Cineon Log till PQ såvida ingen har klantat sig rejält (är väl bara att låta den kotten åka ut med huvudet före i så fall, men detta tycks ju vara helt avsiktligt enligt Cameron ändå).

Färgerna är också en märklig historia. Filmen har en blandad ljussättning som mixar mellan varmt och kallt, och jag får nog ändå säga att de har lyckats helt okej trots en ojämn balans mellan hög respektive låg färgmättnad. Ändock intressant att endast toner nära orange och teal tydligt passerar BT.709:s legala omfång, vilket känns lite väl modernt för en film från 1994. Nåväl.

Nej, detta går helt enkelt inte. Cameron visar ingen som helst respekt för sina fans (inte för att jag är en av dem) eller integritet för sitt egna arbete. På sätt och vis tycker jag synd om alla som varit involverade i detta, men med tanke på den enorma kritikerstorm det resulterat i så har jag ett uns av HOPP att dessa katastrofmasters är undantag ur reglerna. Dessvärre tror jag att det är helt kört för The Terminator, som släpps senare i år.

Ryktet säger tyvärr att även David Fincher har anpassats till samma mentalitet och restaureringen av Se7en är tydligen lika välsignad (dvs inte alls). Vi får väl se när den kommer på UHD.

Och vad var svaret på den inledande frågan?

You're fired.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps:

Färganalys:

Tonmappad (BT.2100 till BT.709):

Tack för analysen och jag är helt med dig. Den är en katastrof. Dock är Aliens ännu sämre i min mening. Tragiskt att Cameron inte har ögonen med sig längre.

Permalänk
Skrivet av DasIch:

Jag håller med om att HDR kommer med nya utmaningar, men jag måste invända mot inledningen. SDR är redan det en riktigt stinkande soppa. Det märks kanske inte lika mycket på konsumentsidan, om man inte är medveten och kan se vissa problem, men på producentsidan är det väldigt invecklat och ofta helt trasigt.

Ta exempelvis ACES. Helt trasigt. Pushas hårt för att få en vidare spridning. Som konsument ser du det genom att färgerna är skit i filmerna du tittar på. Vill du producera något med ACES får du problem som inte går att lösa på ett snyggt vis.

Förvånar mig icke.
Dock kan jag väl också nämna att industrin hade problem att implentera REC 709 också. Så min gissning är att de kommer få till ACES under loppet av 10 år...innan de hittar en ny standard de vill vilja.

Permalänk
Bildexpert

Jag har inte postat något här på ett tag. Det innebär inte att jag har legat på latsidan – Tvärtom tittar jag på massor av film och försöker vid tillfällen att analysera HDR. Däremot har jag oftast inte riktigt tiden att skriva ner och redovisa fynden.

Min plan för tillfället är att försöka posta åtminstone en analys i veckan, förslagsvis mellan fredag till söndag någon gång. Då hinner jag planera och dela upp arbetet så mycket som det behövs. Jag har flertalet filmer jag ser fram emot att få skriva om. Idag ska vi dock tillbaka till helvetet...

The Terminator (Warner Brothers, HDR10 samt Dolby Vision MEL)

Mastering display luminance level: 1000 nits white level, 0,0001 nits black level
MaxCLL: 468 nits
MaxFALL: 201 nits

Då var vi här igen. Jag har redan spytt så mycket galla över både True Lies och Terminator 2 att hoppet var så gott som ute för Camerons debutfilm (om man bortser från Piranha 2 förstås...). Men då jag ändå anser att detta är både Camerons och Schwarzneggers bästa film så valde jag ändå att ge den en chans.

Det kan vara värt att tillägga att även om filmen finns att köpa hos svenska återförsäljare så tycks det inte finnas någon dedikerad svensk utgåva. Tvärtom fick jag, som köpte den på Ginza, hem en brittisk utgåva med tillhörande slipcover. Däremot har den svenska undertexter för den som vill ha det.

År 2012 skannades The Terminator i 4K och restaurerades från grunden. Den slutgiltiga mastern var i 2K. Det var en mycket stor förbättring sett till de bildmässiga aspekterna jämfört mot tidigare utgåvor, med både fin kornbild och bra detaljrikedom. Däremot var många kritiska mot ljussättningen, ty flertalet filmnördar ansåg att den fick en för kall färgtemperatur och en i överlag blåaktig färgpalett med det.

Efter att jag själv såg en arkiverad 35mm-kopia av filmen 2022 kan jag dock konstatera att filmen redan vid premiären hade en tydlig kall ton, varpå den röda push som funnits på äldre utgåvor uppstått i samband med videoöverföringar. Således kan man med tämligen god säkerhet säga att denna master i stor utsträckning speglar hur filmen ursprungligen såg ut.

EDIT: Den som vill se filmen i dess originalformat har chansen att göra det den 18e januari i Stockholm samt den 8e februari i Göteborg. Även Terminator 2 visas på 35mm i Stockholm den 25e januari.

Inför släppet på UHD-BD har man helt enkelt skalat upp den befintliga restaureringen och applicerat adaptiv överskärpning (som enligt deras egen utsago är ”AI-baserad”) samt brusreducering. Detta ska ha skett på Peter Jacksons postproduktionsbolag. Med andra ord tycks samma process ha skett här som för Aliens.

Det bådar givetvis inte gott och jag var extremt pessimistisk när jag såg utgåvan. Men jag märkte ganska snabbt att det inte var fullt så illa som jag misstänkte. Tvärtom så har brusreduceringen applicerats med tämligen god försiktighet och snarare försökt mildra kornigheten i särskilt underexponerade scener. Absoluta merparten av filmen har en lämplig mängd korn intakt, men strukturen ser lite märklig ut i och med uppskalningen förstås.

Vad som gäller skärpefiltreringen så är den av en ganska blandad art. Oftast är den ganska subtil och orsakar inte alltför påtagliga konturer, men det finns scener där kanter på subjekt framstår som lätt pixliga. Till skillnad från både True Lies och Terminator 2 är dock inte högfrekventa detaljer dämpade utan finns kvar. Man tycks heller inte kompensera särskilt mycket för oskarpa tagningar, men det kan också gå i hand med att de flesta scener redan har ganska god skärpa från början.

Så redan nu är det ganska uppenbart att detta är på en helt annan nivå än True Lies och Terminator 2. Det börjar till och med låta bra, så då kanske det är bra?

Nej, inte riktigt.

Ställt mot jämförbara 80-talsfilmer, gjorda med samma råfilm (Eastman 5293, användes b.la. för Tootsie, Den oändliga historien och Amadeus) och liknande förutsättningar, så känns detta inte riktigt rätt. Ställt mot den gamla Blu-Rayutgåvan är bilden inte nödvändigtvis sämre eller bättre, men snarare annorlunda. De tillfälliga konturerna och den sparsamma brusreduceringen vägs bitvis upp av bättre färgdjup och färre komprimeringsartefakter, men hela bilden känns väldigt ”meh” tyvärr.

Vad som gäller HDR så är det uppenbart att en enkel, rentav snål konvertering från SDR har gjorts. Det finns inget som helst utökat dynamiskt omfång ställt mot den äldre utgåvan utan den klipper på exakt samma vis. Snittljusnivån är dock behaglig och med toppar som aldrig tycks passera cirka 350 nits upplevs den åtminstone inte som överdrivet ljus, men tydliga begränsningar finns ändå som egentligen inte ska vara där.

Färgerna passerar i regel BT.709 och sträcker sig relativt ofta ut i mättade områden, särskilt vad som gäller rött, orange och cyan. Trots frekventa tillfällen är också den ökade mättnaden tämligen selektiv, vilket gör att det mesta av bildinnehållet har en liknande mättnad som den äldre utgåvan. Det ser ofta snyggt ut och ger inte alls samma klippning som vi såg i Terminator 2.

Med det sagt är denna utgåva långt ifrån lika frustrerande att titta på som Terminator 2 eller True Lies. Tvärtom så överväger jag ändå att låta denna utgåva bli mitt definitiva val för The Terminator och det bottnar i en helt annan aspekt. Nämligen ljudet.

För första gången sedan millenieskiftet har The Terminator getts ut med sitt ursprungliga monospår. Ja, du läste rätt. Detta är ingen nedmix utan den riktiga monomixen som fanns på 35mm-kopiorna vid premiären. Det låter klart, genuint och rentav fantastisk. Ingen störande EQ eller brusreducering. Jag hade länge ångest över att ha sålt min Laserdisc, men nu slipper jag tänka på det.

Det är märkligt att man känner sig tacksam för att slutresultatet här ändå inte är värre än vad det faktiskt är, men onekligen skulle filmen kunna se så oerhört mycket bättre ut. Den är svår att rekommendera. Samtidigt så klämmer skon just vid ljudet för min del och därför får den en mycket, mycket svag rekommendation. Jag avråder ingen, men var beredda på vad ni får.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps:

Dold text

Färganalys:

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709):

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Med anledning av Lynchs bortgång tidigare denna vecka kommer hans tre kvarstående filmer (som i dagsläget finns utgivna på UHD-BD) att analyseras.

Elefantmannen (Studio Canal, HDR10 samt Dolby Vision MEL)

Mastering display luminance level: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
Ingen metadata för MaxCLL eller MaxFALL

Elefantmannen var David Lynchs andra långfilm och liksom Eraserhead är den svartvit. Filmen spelades in på 35mm-film med Eastman Plus-X 5231, vilken är en pankromatisk* råfilm. Det är samma råfilm som förekom vid Schindler's list och den har en rekommenderad hastighet på 80 ASA vid dagsljus och 64 ASA vid tungsten. Det gör filmen hyfsat finkornig, vilket passar väl ihop med den skarpa, anamorfa optiken från Panavision som också användes för den här filmen.

Denna restaurering gjordes av Studio Canal för ett visst antal år sedan och ska då ha godkänts av David Lynch själv. Huruvida han hade någon inblandning i HDR eller inte är omöjligt att säga. Som utgångsmaterial har originalnegativet på 35mm skannats och därefter bearbetats digitalt. Eftersom filmen är, liksom alla andra av Lynchs filmer, klippt på A/B-rulle så har samtliga scenövergångar återskapats i den digitala domänen och lider inte av någon kvalitetsförlust, vilket annars är mycket tydligt på filmer som använder optisk printing vid övergångar.

Sett till hur HDR har implementerats så pendlar nivåerna ganska kraftigt. Särskilt tydligt är nattscenerna där även ljusa partier är märkbart dämpade och inte har någon direkt ”stuss”, vilket dessvärre inger intrycket av en konstlad look (exempelvis där Hopkins sitter ensam i sitt vardagsrum). Ljusare scener tenderar att hålla en god genomsnittsnivå och kan dra iväg en del i toppar, men samtidigt pendlar också svärtan från att vara kolsvart till tydligt mörkgrå.

Filmen bländar aldrig riktigt, men det finns definitivt tillfällen som ger bra glans. Den emellertid mörka svärtan kan i vissa fall dock ge intrycket att lågdagrar går något förlorade, men är generellt sett inte är ett problem utifrån mina observationer. Det finns ingen tydlig indikation på klippning i högdagrar, men avrullning sker ibland lite rappt.

Det svåra i ekvationen är dessvärre den bitvis kraftiga brusreduceringen. Vissa sekvenser har fått så mycket korn borttagna att det ser närmast handmålat och sterilt ut. Dessa sekvenser varvas samtidigt med scener som har en tämligen fin kornbild och gott om detaljer intakta, vilket gör det hela närmast omöjligt att begripa sig på processen.

Rent tekniskt så går det att anpassa gammakurvan i en svartvit film för ”släta ut” särskilt korniga områden. Dock tycks det inte ha skett här baserat på hur vågformen ser ut. Det tycks röra sig om en traditionell brusreducering. Det förekommer även flammiga mönstren i en del ljusa scener, vilka tycks vara orsakade av undermålig komprimering (något som Dolby Vision-lagret inte rättar till).

Just Elefantmannen har alltid varit lite otursdrabbad på hemmafronten. Den visades i många år upp i pan&scan, DVD-utgåvorna har varit undermåliga och Blu-Rayutgåvan (som ju var densamma som HD-DVD:n) hade sina egenheter både sett till bild och ljud. På UHD-BD är helheten som sådan förstås klart bättre, men brusreduceringen är bitvis frustrerande och gör det svårt att helt rekommendera utgåvan. Å andra sidan har jag, liksom många andra förmodligen, svårt att tänka mig att en bättre utgåva är i sikte. Är det således värt ett köp? Bedöm själva.

*Pankromatisk film är känslig för ljus över hela det synliga spektrumet, vilket skiljer sig markant från ortokromatisk film som endast är känslig för kortare våglängder (ty det är därför rött ljus kan användas vid framkallning av ortokromatisk film utan att den blir skadad).

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Dune (Arrow Video, HDR10 samt Dolby Vision MEL)

Mastering display luminance level: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
Ingen metadata för MaxCLL eller MaxFALL

However, the Duke will die before these eyes and he'll know... He'll know! That it is I, Baron Vladimir Harkonnen, who encompasses his doom!

Lynchs tredje långfilm var Sci-fi:n som klipptes ned till Universals längsta säkra speltid (137 min) för att inte riskera att minska antalet biovisningar per dag. Ingen förstår filmen och ingen mäktar med. Jag tror inte att någon i hela filmteamet hade en aning om vad de gjorde, ty det är en enormt förvirrande röra. Ändå har jag alltid fängslats av den och fascinerats av vad de lyckades åstadkomma.

Dune spelades in på 35mm med Eastmancolor 5247 (125T) och 5294 (400T) med Arriflex 35 BL2
samt Photo-Sonics 4E. Optiken är anamorfisk från Todd-AO. Flertalet VFX-sekvenser ska ha skjutits i VistaVision (horisontell 35mm med 8 perforeringar per bildruta). För denna restaurering har originalnegativet skannats och efterarbetats digitalt. Då filmen klipptes på A/B-rulle har scenövergångarna återskapats i den digitala domänen.

HDR har implementerats på modest vis med både konsekventa snittnivåer och försiktiga toppar – ofta motsvarande under 10 nits respektive max 2-300 nits i de flesta scener. Undantag finns dock, främst vad som gäller toppar som ibland når cirka 6-700 nits om än ganska diskret. Med den reserverade snittnivån lyckas filmen ge ett bra intryck i mån av kontrast och högdagrar rullar ofta av någorlunda hellre än att skarpt. Både utifrån bilden i fråga och vad vågformen samt vektorskopet visar finns inga tecken på brusreducering alls.

Färgerna håller sig mestadels inom BT.709:s legala omfång men når, med jämna mellanrum, DCI-P3:s territorium. Det är tydligt att färgerna rör sig ”fritt” inom färgrymden utan tecken på klippning. Ljussättningen är generellt sett lysande bra med precis rätt mängd mättnad för denna film. Det finns heller inga indikationer på komprimeringsartefakter eller andra fel. Bilden känns fräsch, ren och snygg.

Det är intressant hur en film som är så pass illa omtyckt av både regissören själv och kritikerkåren har fått en så pass kompetent restaurering som Dune trots allt är. Liksom Elefantmannen har Dune länge varit problematisk med dåliga, ja ibland rentav bedrövliga utgåvor och märkliga fel. När filmen för första gången gavs ut på hemmavideo i USA med korrekt bildförhållande blev bilden spegelvänd cirka 100 minuter in i filmen, för att ta ett av många exemplen. Här är både bild och ljud närmast fellöst. Man kan diskutera huruvida filmen förtjänar det eller inte, men jag kan inte annat än att berömma teamet bakom detta jobb för sin insats.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Blue velvet (The Criterion Collection, HDR10 samt Dolby Vision FEL)

Mastering display luminance level: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
Ingen metadata för MaxCLL eller MaxFALL

Now it's dark.

Blue Velvet spelades in på 35mm á la Eastmancolor 5247 (100T, samma råfilm som för Blade Runner och The Shining). Kamerorna i fråga var Arriflex 35 BL3 samt Arriflex 35-III med anamorfisk optik från J-D-C. Således är filmen inspelad i J-D-C Scope (en slags Cinemascope, användes även för Labyrinth). För denna restaurering har originalnegativet på 35mm skannats och bearbetats digitalt. Precis som vanligt med Lynch är filmen klippt på A/B-rulle och scenövergånger har återskapats i den digitala domänen. Hela arbetsprocessen har skett under Lynchs egen uppsyn. På Lynchs egen förfrågan finns ingen kapitelindelning på skivan.

I mån av ljusstyrka talar filmen sitt klara språk: Det är så gott som en SDR-master presenterad i HDR. Snittnivåerna är återhållsamma och topparna ligger ofta omkring 100 nits som mest eller något högre. Till skillnad från Lost Highway eller Mulholland Drive, som just också hade en tämligen konservativ ljussättning, är Blue Velvet tydligt i mörkaste laget. Således är det ingen film för den som vill flexa med sin ljusstarka Mini-LED.

Med det sagt så påvisar ljussättningen ingen klippning i vare sig hög- eller lågdagrar utan hela det dynamiska omfånget är intakt och presenteras på ett stabilt sätt. Viss anpassning tycks ha gjorts på gammakurvan för att göra kornbilden mer diskret, men det finns inga tecken på brusreducering. Eftersom stora delar av filmen utspelas på nattetid lyckas de (väldigt blygsamma) topparna ändå ge lite glans, även om det knappast bländar någon.

Odiskutabelt att denna film sätter höga krav på miljön den visas i, eftersom den knappast gör bra ifrån sig i ett ljust rum.

Färgerna rör sig mestadels inom BT.709 men nyttjar i en begränsad mån DCI-P3. Effekten är subtil men kan, tack vare väl valda subjekt, ändå uppfattas distinkt av tittaren. Det finns inga tecken på klippning eller begränsad färgvolym vilket ger färgerna ett rikt utseende utan att nödvändigtvis uppfattas som överdrivet mättade. Det finns inga tecken på komprimeringsartefakter och Dolby Vision-lagret adderar den extra datan som krävs för 12 bitars färgdjup, vilket gör bilden mycket stabil.

Trots den mycket konservativa ljusstyrkan så ser Blue Velvet helt outstanding ut här. På en kvalitativ anläggning får man en bild som påminner mycket om en DCP hellre än en UHD-BD. Det är kanske inte vad alla önskar sig, men det är såsom Lynch ville ha det och jag förstår varför.

Vila i frid.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Medlem
Skrivet av Nissling:

Vila i frid.

Stort tack @Nissling för analyserna.

Vila i frid.

Permalänk
Bildexpert
Skrivet av Nissling:

Även Terminator 2 visas på 35mm i Stockholm den 25e januari.

För den som inte var på visningen igår kan jag meddela att den var mycket bra, trots att kopian hade något låg kontrast (dämpade högdagrar) och första akten hade ett visst "gungande" till höger och vänster vilket verkar ha uppstått i samband med optisk printing för undertexterna. Annars en mycket fin, välbevarad kopia med intakta färger och bra kornstruktur. Upplevdes som en stor befrielse jämfört mot den katastrofala UHD:n.

Det var även intressant att filmen tydligt skiftar från morgon, dag och eftermiddag fram till det att T-800 och T-1000 möts. På visningskopian är det tydligt eftermiddag/tidig kväll när Connor blir jagad med lastbil, medan det ser ut som förmiddag på Blu-Rayutgåvorna. Mycket påtaglig skillnad i färgtemperatur i den scenen.

Le Samouraï (The Criterion Collection, HDR10)

Mastering display luminance metadata: 1000 nits white level, 0,0001 nits black level
MaxCLL: 444 nits
MaxFALL: 91 nits

Äntligen fick jag den perfekta anledningen att se om denna klassiker. Alain Delon har huvudrollen som den ultimata sigmamannen till torped som hamnar i klistret efter att ha blivit sedd av en pianospelerska i samband med ett beställningsjobb. Melvilles mästerverk har inspirerat otaliga regissörer (inte minst John Woo) och är än idag en sann milstolpe i europeisk film.

Le Samouraï spelades in på 35mm Eastmancolor och till skillnad från många europeiska vidfilmer från dess epok är dess bildförhållande i 1.85:1 hellre än 1.66:1. Genom åren har filmen getts ut på DVD och Blu-Ray i flertalet mer liksom mindre lyckade utgåvor, inte sällan lidande av omfattande brusreducering och oskarp bild. Det har gjort den nya UHD:n av Criterion än mer spännande att titta närmre på.

Vad som blir tydligt från start är att filmen har en återhållsam ljusstyrka, både sett till topparna och snittljusnivåerna. Bortsett från huvudtexten passerar topparna sällan 200 nits. Avrullningen sker skarpt och högdagrarna tycks inte expandera nämnvärt. Snittljusnivåerna håller sig mestadels under 10 nits och lyckas hyfsat väl emulera hur en smakfull SDR-presentation skulle se ut. Tydligt är också att svärta och lågdagrar är något höjda i mörka scener, vilket tycks vara gjort för att undvika klippning av skuggnyanser.

Färgerna håller sig till absolut största delen inom BT.709, vilket går i hand med filmens ofta ganska bleka färgpalett. På CIE-diagrammet är det ändock tydligt att ljussättningen är gjord med DCI-P3 då färgerna rör sig ”fritt” och inte begränsas av det omfång som BT.709 utgör, men att den faktiska datan som hamnar inom P3 vanligtvis är så pass mörk att den inte har någon reell betydelse för bilden i fråga.

Det är också tydligt att en viss gröngulaktig vitbalans förekommer i flertalet utomhusscener. Detta har varit uppe till diskussion på annat håll huruvida det är frågan om en historierevision eller inte, men personligen har jag ingen aning om hur filmen såg ut från början heller och väljer således att inte lägga mig i det.

Ställt mot tidigare utgåvor finns inga tecken på brusreducering här. Tvärtom är filmkornen väl intakta och bidrar ofta till en bild med god definition och skärpa. Vad som dock är tydligt är att flera sekvenser har genomgått optisk kopiering, vilka ger en markant grövre kornbild och kan av känsliga tittare uppfattas som distraherande. Dessa har sannolikt legat till grund för att tidigare utgåvor har haft mycket filmkorn borttagna, ty scenerna ofta uppfattas som ”jämnare” i så fall.

Jag glömmer aldrig vilken omtumlande upplevelse Le Samouraï var för mig när jag såg den för första gången i tonåren. Att nu, efter att ha passerat 30-strecket, få se den en andra gång och dessutom på UHD-BD har varit en ren njutning. Delon och Melville är på absolut topp och filmen har äntligen fått den restaurering den förtjänar. Rekommenderar starkt, och jag ska se när jag får tid att analysera Den röda cirkeln ordentligt.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709):

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Se7en (Warner Brothers)

  • HDR10

  • Mastering display luminance level: 1000 nits white level, 0,0001 nits black level

  • MaxCLL: 549 nits

  • MaxFALL: 97 nits

What's in the fucking box?

Ja inte är det samma film som Fincher gjorde 1995 i alla fall.

Thrillerklassikern med Morgan Freeman som luttrad filosof och Brad Pitt som överdrivet energisk och entusiastisk snut som tillsammans jagar en tematisk seriemördare är på tapeten igen. Inte nog med att den var startskottet för unboxing-genren som lever vidare på sociala medier flera årtionden senare, utan den har nu ”restaurerats”. Resultatet är någon form av ljummen mix av vad man kan förvänta sig av James Cameron korsat med George Lucas.

Se7en spelades in på Super35 (enligt uppgift 3-perf, ger ett negativt bildförhållande snarlikt en vanlig vidfilm) med Aaton 35-III samt ett par Panaflex och optik från Panavision. En rad olika typer av råfilmer har använts varav samtliga är Eastmancolor (EXR 50D 5245, EXR 200T 5287 och EXR 200T 5293). Många scener spelades även in med rökeffekter på inspelningsplatserna för att minska kontrasten och få bilden att framstå som mer diffus. Likt Rädda Menige Ryan användes en Panaflasher i flertalet scener, vilket ger en svag, jämn exponering över hela bildytan och gör svärtan ljusare. Vid framkallning har negativet överframkallats ett steg, vilket resulterar i en ökad exponering och framhäver kornen tydligare.

De första visningskopiorna av filmen som gick upp på biograferna i USA var även framkallade med vad som kallade Deluxe CCE (förkortning för Color Contrast Enhancement). Detta är en variant av bleach bypass-processen där en svagare blekning används vid framkallning för att bevara mer silversalter i filmen. I praktiken leder det till en lägre färgmättnad och ökad kontrast (något som viktades mot tidigare nämnda Panaflasher). Strax ändrades denna process genom att ta fram ett nytt duplikatpositiv med Deluxe CCE från starten och därefter göra kopiering till duplikatnegativ och vidare visningskopior på traditionellt sätt.

Filmen har tidigare getts ut i otaliga mängder utgåvor och redan på Laserdisc gjordes arbetet under Finchers uppsyn. Han har givetvis varit involverad här också. För denna restaurering har Warner Brothers skannat originalnegativet på en Lasergraphics Director och gjort arbetet i en upplösning motsvarande 8K (8192 x 3432 pixlar). Detta har ansetts vara nödvändigt då filmen har lanserats på nytt för visning på IMAX-biografer världen över.

Så vad är det vi faktiskt har fått? Det jag tycker mig kunna se är att Fincher själv har fallit för flera av de sju dödssynderna i form. Låt oss gå igenom dessa.

  • Frosseri – brusreducering

Genom så gott som hela filmen förekommer olika grader av brusreducering. Dessa varierar kraftigt, ibland även i samma scen, men oftast tycks fokuset ligga på att mildra kornen i hög- respektive lågdagrar medan mellandagrar tenderar att vara mindre drabbade. Detta resulterar i en mycket blandad kompott och de tydligaste exemplen är scenerna som utspelas på polisstationen. Inomhusscener verkar generellt sett vara underexponerade. Samtidigt finns det flertalet exemplen scener med en rimlig mängd korn synliga, men skiftningarna är tämligen distraherande.

  • Högmod – överskärpning

Detta tycks gå hand i hand med frosseriet, då det förekommer en något manipulerad MTF-kurva i flertalet scener. Några konturer tycks inte uppstå, men detaljrikedomen är ändå märkbart påverkad och filmen får ofta ett något sterilt utseende. Det går bitvis hand i hand med brusreduceringen. Närbilder tenderar ändock ge bra detaljer och på det stora hela är det ändå inget överdrivet stort problem.

  • Girighet – CGI

Fincher har fixat Se7en á la Geroge Lucas-style – Flertalet ”fel” har korrigerats med hjälp av datoranimerade effekter. Bland annat har ännu mer regn lagts till, lampor som tidigare var släckta är nu tända, pappersmuggar som vridits mellan tagningar står nu på konstant samma plats och så vidare. Ändringarna är ofta diskreta och kanske inget som gemene man lägger märke till utan direkt A/B-jämförelse mot tidigare utgåvor. Trots det ser jag detta som en farlig utveckling.

  • Vällust – revisionistisk ljussättning

Om vi nu förutsätter att målsättningen med en restaurering är att få filmen att se ut såsom den gjorde när den var ny (vilket verkligen inte tycks vara fallet här), så finns det tveksamheter kring ljussättningen. Många scener har en grönaktig ton i över hela bilden, främst märkbart i högdagrar, och slutscenen har en kraftig gulaktig tint. Visserligen har jag aldrig sett filmen på 35mm, men redan på Laserdisc gjordes ljussättningen för att efterlikna de första visningskopiorna och där är resultatet inte alls såsom det framstår här. Revisionism? Jag är tyvärr rädd för det.

Med allt det avklarat kan vi nu kika lite närmre på hur HDR har implementerats och hurdan ljussättnigen upplevs i sig.

Se7en har, kanske inte helt oväntat, en ganska dämpad och mörk ljussättning även i HDR. Snittljusnivåerna är konsekventa på en scen-för-scenbasis och i typisk Warner Bros-anda är topparna sällan särskilt dominerande. Med det sagt lyckas det återhållsamma genomsnittet få även ganska lätta toppar att ”sticka iväg” och ge en viss blänkande effekt. Absolut inget bländande eller banbrytande, men välgjort och smakfullt. Skuggnyanser återges utan direkta antydningar på klippning även om de ofta är tämligen mörka. Det finns heller ingen klippning i högdagrar utan toppar rullar av korrekt.

Färgerna dalar ofta mellan grå och blek till mättad och stark. Merparten av färgerna ligger inom BT.709 men når emellanåt P3:s territorium, i synnerhet vad som gäller rött. Det finns dock gott om ”gränsfall”, där färgerna är precis under P3 men inte riktigt passerar BT.709:s omfång. Som sagt finns det dock omfattande tveksamheter kring ljussättningen då färgerna inte tycks matcha äldre utgåvor av filmen.

Vad är rätt och fel? Jag har inte mycket till svars på den frågan i det här fallet tyvärr. Länge fruktade jag att detta skulle vara en närmast katastrof, jämförbar med Cameron, men i sin helhet är filmen ändå fullt sebar här. Med det sagt finns det stora klausuler och det är inte utan att jag känner en stark ambivalens.

Och kanske är brusreduceringen ett resultat av normaliseringen av IMAX. Den som förväntar sig samma finkornighet som 70/15 ger lär bli urbota besviken på Super35 som överframkallats. Frågan blir väl då snarare om inte förväntningarna är fel från start, när en relativt sett modern film på 35mm inte upplevs som tillräcklig? Filmen i fråga var ju inte ens gjord för IMAX från början och om man kan ändra på film godtyckligt för att det ska passa på en så stor duk blir både filmerna liksom IMAX i sig mer urvattnat än vad det redan är.

Det känns som att allt blir så väldigt mycket krångligare i onödan, vilket utmynnar i en besvikelse.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Album

Heatmaps:

Dold text

Färganalys:

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709):

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Shichinin no samurai (BFI)

  • HDR10 samt Dolby Vision MEL

  • Mastering display luminance level: 1000 nits white level, 0,0001 nits black level

  • MaxCLL: Ingen metadata

  • MaxFALL: Ingen metadata

”Filmernas film”
-Filmen med stort F

Kurosawa Akiras stilbildande mästerverk om humanitära insatser prickar alla rätt och slutar aldrig vara relevant för varken filmskapare, cineaster eller vem som helst egentligen som har ett öga för film. Den i särklass mest ikoniska och uppmärksammade japanska filmen någonsin, trots att den ironiskt nog blev utsedd till 1954 års tredje bästa japanska film när det begav sig.

Shichinin no samurai spelades in på svartvit 35mm. Någon info om råfilmen finns inte, men av allt att döma så ser det ut att vara någon form av pankromatisk Kodak. Originalnegativet är försvunnet och otaliga nedklippta versioner av filmen cirkulerade i årtionden. Under slutet av 1970-talet sammanställdes den ursprungliga, 207 minuter långa versionen (med fem minuters paus) av Toho och har sedan dess varit i princip alltid varit distribuerad. Denna digitala restaurering åtogs av Toho för ett par år sedan. Ett finkornigt duplikatpositiv, en generation från originalnegativet, har använts som utgångsmaterial.

Det bör förtydligas att utöver denna utgåva så har filmen även släppts på UHD-BD av både Toho och Criterion. En mycket särskiljande faktor är dock att endast BFI:s har HDR. Med tanke på Tohos konservativa hållningssätt (något som är väldigt typiskt för japanska produktionsbolag) så är det sannolikt att BFI har implementerat en SDR->HDR-konvertering i det här fallet. Inte helt olikt vad vi såg i Det sjunde inseglet. Det intressanta är dock hur pass väl, eller icke-väl, arbetet har utförts.

I korta drag så ser det bra ut. Filmen har generellt sett en reserverad ljussättning vars snittljus tenderar att hålla sig under 15 nits. Undantag finns dock, i synnerhet närbilder i utomhusmiljöer där himlen ibland används som bakgrund som kan dra iväg en del (t.ex. #15 med Miyaguchi). Dessa är dock få och förekommer relativt sällan, vilket inte är så förvånande med tanke på filmens speltid.

Topparna når i de flesta scener nivåer kring 2-300 nits på sin höjd men går över detta också. Dessa är dock återigen ganska begränsade och sker i regel endast vid små subjekt, ibland ner på pixelnivå, och är inget som drar upp snittljuset. Det mest märkbara är eldsvådor, vilka (återigen likt Det sjunde inseglet) ofta hamnar på 3-400 nits. Högsta peaken som jag noterade passerar 1100 nits och är en vit dammpartikel som är inkopierad från negativet (se #41), vilket åtminstone verkar indikera på att en konvertering har gjorts från LOG hellre än power law.

Svärtan är konstant mörk och bidrar till ett mycket bra kontrastförhållande. Skuggnyanser finns alltid kvar men är ibland verkligen på en minimalistisk nivå. Detta är en stor skillnad mot många andra japanska filmer som istället tenderar att ha en gråblaskig svärta. För den som tittar i ett mörklagt rum med en OLED så finns det inte mycket att klaga på.

Vad som dock uppenbarar sig är begränsningarna i utgångsmaterialet. Det finns fortfarande flertalet vita repor och dammpartiklar vilka har inkopierats från negativet. Dessutom tycks den fysiska filmen, eller åtminstone föregående generation som använts, ha varit skev och blivit vobblig. Det leder till att man ofta ser en mjuk bild i cirka 1-2 bildrutor följt av något dussintal skarpa bildrutor för att sedan bli oskarp igen. Detta är något som vanligtvis sker när en film har tvättats för många gånger och blir tunn. Här har man bevisligen lagt mer fokus på att stabilisera bilden än att få ut mesta möjliga skärpa, vilket ändå får anses vara ett realistiskt beslut.

Utifrån vad jag har sett och hört så ska Criterions nya utgåva ha haft ytterligare damm- och repfix applicerad, vilken tycks ha gett ett mer lyckat resultat. Huruvida det väger tyngre än HDR är upp till var och en, men jag överväger att införskaffa den också. Man kan inte ha för många exemplar av denna film.

Tumme upp eller ner? Jag säger solklart upp. Vad som ligger bakom här är ett mycket respektfullt och vitalt arbete som ger Kurosawas mästerverk den omsorg som den förtjänar. Ingen samling är komplett utan denna film. Jag ser verkligen fram emot att kika närmre på både Yojimbo och Sanjuro.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 2960x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

A Hard Day's Night (The Criterion Collection)

  • HDR10 samt Dolby Vision FEL

  • Mastering Display Luminance metadata: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level

  • MaxCLL: 850 nits

  • MaxFALL: 191 nits

Eller varför inte Yeah! Yeah! Yeah! som den heter på svenska?

Detta var ett av Criterions tidigaste släpp på UHD-BD. Vad som ligger till grund är restaureringen som gjordes inför filmens 50-årsjubileum 2014, där originalnegativet på 35mm samt två duplikatpositiv skannades i 4K på en Scanity och därefter restaurerades digitalt. Ljudspåret har också det restaurerats och finns tillgängligt i både mono, stereo och 5.1.

Filmen siktar på en relativt sett återhållsam snittljusnivå där lågdagrar ofta drar mot det mörkare hållet. Det ger snabbt intrycket av ett stort kontrastomfång. Topparna tenderar att ligga under 200 nits men passerar ändock till högre nivåer genom filmen, ibland bortåt 400 nits vad jag har kunnat observera. Samtidigt är avrullningen ofta rätt så skarp, även om bilden aldrig riktigt klipper.

Den kortaste analysen på länge men bilden är väldigt harmonisk helt enkelt. Mycket fin kornbild med god detaljrikedom och en konservativ ljussättning som verkligen gör filmen rättvisa. Det är onekligen Beatles bästa film och är en självklarhet i varje filmsamling enligt mig.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Album

Heatmaps

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Corpse Mania (Vinegar Syndrome)

  • HDR10

  • Mastering Display Luminance: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level

  • MaxCLL: 1000 nits

  • MaxFALL: 400 nits

Giallo blandat med gore och nekrofili från Hong Kong – Denna såg ni inte komma!

Corpse Mania spelades in på 35mm och någon mer teknikinfo finns inte att tillgå. Dock ser det ut att vara någon form av negativ Fujifilm sett till hur färgmättnaden beter sig, något som också är typiskt för sydostasiatiska filmer från denna epok. Inför denna restaureringen har originalnegativet skannats av L'Immagine Ritrovata i Hong Kong och därefter har de digitala filerna fräschats upp av Vinegar Syndrome.

Filmen har modesta toppar nominellt sett men snittljusnivåerna är ofta påtagliga, inte sällan tvåsiffriga i ljusa scener. Det ger inte ett särskilt ”sprakande” utseende men ser i överlag rent och snyggt ut. Mest märkbart är antagligen de reflektioner som uppstår på mördarens kniv, vilket är ett återkommande tema genom filmen och har en ganska häftig effekt. Det finns ingen synlig klippning utan högdagrar rullar alltid av, snabbt som långsamt, och svärtan är alltid mörk vilket ger ett stort kontrastförhållande.

Färgerna når ofta DCI-P3, i synnerhet vad som gäller röda toner. Utöver det mättas färger för det mesta även inom BT.709 och filmen ser nästan alltid färgstark ut. Både ton och luminans är samtidigt tämligen konsekvent vilket också inger intrycket av en väldigt varsam ljussättning. Märks tydligt på exempelvis hudtoner som aldrig drar iväg mot ”fel” håll utan alltid framstår som naturligt och på intet vis störande.

Knappast en film för alla, men vågar man se den så bör man. Vinegar Syndrome har lyckats igen och trots det lite ljusa approach är det svårt att inte uppskatta jobbet de har utfört här.

Med hänsyn till SweC:s trivselregler har flertalet intressanta exemplen utelämnats.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Album

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Infernal Affairs (Kam & Ronson Enterprises)

  • HDR10 samt HDR10+

  • Mastering display luminance metadata: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level

  • MaxCLL: 1000 nits

  • MaxFALL: 295 nits

Hong Kong-klassikern där gangstern och polisen jagar varandra undercover har äntligen (eller ja, 1½ år sedan egentligen) getts ut på UHD-BD tillsammans med sina två uppföljare. De finns i dagsläget utgiven i Japan, Frankrike och Hong Kong. Sistnämnda skiljer sig dock jämfört mot de tidigare – Hela trilogin presenteras i både HDR och Dolby Atmos, medan övriga utgåvor är i SDR och surroundljud. Därför tittar vi nu närmre på Hong Kong-utgåvan från Kam & Ronson.

Infernal Affairs spelades in på 35mm på Kodak Vision 5246 (250D) samt Kodak Vision Expression 5284 (500T) med både en Arriflex 35 BL4 och 535B. Filmen färdigställdes ursprungligen fotokemiskt när det begav sig. För dessa restaureringar har alla tre filmernas originalnegativ på 35mm skannats av L'Immagine Ritrovata i 4K varpå efterarbetet har genomförts digitalt.

Filmens ljussättning är genomgående tydlig – Markanta toppar runt 4-500 nits som inte sällan drar upp snittnivåerna och med en tämligen hård avrullning. Ljusstyrkan är inte särskilt reserverad utan ligger oftast på en ganska konstant nivå och det ger tyvärr ett dämpat intryck i mån av kontrast i det långa loppet. Det är långt ifrån alltid som svärtan är särskilt mörk den heller. Detta tycks dock gå hand i hand med filmens estetik och antagligen speglar detta till stor del hur regissören vill återge sin film.

Färgerna är ofta tydligt mättade men passerar trots det sällan BT.709:s legala omfång. Mycket ligger dock ”på gränsen” och det är oftast enstaka färger, i regel kring cyan, som når DCI-P3 och i enstaka fall även går utanför det. Till skillnad från ljusstyrkan så skiftar ändå filmen färgscheman på ett ganska snyggt sätt. Många tycks ogilla den gröna tonen som ofta förekommer i inomhusscenerna, inte minst de vid parkeringsgaraget, men återigen verkar det vara helt konstnärsenligt. Det ser snyggt ut.

Vad som är desto mindre snyggt är filmens ovanligt mjuka utseende. Det kan givetvis förklaras till viss den av den anamorfa optiken, men även en del brusreducering tycks ha applicerats. Kornbilden är diskret och ibland snudd på minimalistisk. Ljusa scener, i synnerhet de utomhus, är mindre påverkade förstås. Dock finns det ofta tecken i någon mån på att korn har skrubbats bort.

Trots missarna skulle jag bestämt hävda att Infernal Affairs ser bättre ut än tidigare. Äldre utgåvor har istället plågats av iskalla färger, hård klippning och rejäl överskärpning som fått kornbilden att framstå som mer brusig än faktiskt filmisk. Detta känns dugligt, även om det förmodligen hade kunnat bli ännu bättre.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

The Departed (Warner Brothers)

  • HDR10

  • Mastering display luminance metadata: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level

  • MaxCLL: 452 nits

  • MaxFALL: 91 nits

Martin Scorseses nyinspelning av tidigare analyserade Hong Kong-klassiker byter ut Andy Lau mot Matt Damon, Tony Leung mot Leonardo DiCaprio, Anthony Wong mot Martin Sheen och Eric Tsang mot Jack Nicholson. Dessvärre är väl allt i den här filmen sämre än originalet, men då båda finns i HDR så... Varför inte?

The Departed spelades in på 35mm med ett gäng kameror från Arri (Arricam ST, Arriflex 235 och 435). Råfilmerna i fråga är Kodak Vision 5217 (200T), Kodak Vision 5218 (500T), Kodak Vision Expression 5229 (500T). Filmen färdigställdes digitalt med en digital mellankopia i 2K. Den digitala mellankopian har legat till grund när filmen har mastrats för HDR.

Till skillnad från många andra Warner-titlar så är ljusstyrkan här tämligen reserverad, både vad som gäller toppar och snittnivåer. Fokuset tycks ha legat på att hålla en jämn svartnivå genom filmen för att skapa bra kontrast genom svärta hellre än ljus. De enda topparna som verkligen sticker iväg är enstaka scener där strålkastare eller skottlossningar förekommer. I de fallen är även avrullningen mycket kort, ibland rentav obefintlig, och utifrån både vad som syns på heatmapsen och vågformen så finns det tydlig klippning i de partierna. Eventuellt är det därför som man inte velat dra på med särskilt mycket ljus heller.

Färgerna är en intressant historia då filmen i överlag ger ett mindre mättat intryck än Infernal Affairs men trots det passerar den oftare BT.709:s omfång än originalet. Med andra ord är reservationerna tydligare men den sticker ändå iväg vid väl valda tillfällen. Färgerna används mestadels på ett snyggt och smakfullt sätt som inte upplevs som begränsande, till skillnad från filmens dynamiska omfång.

The Departed kommer aldrig kunna uppnå den status som Infernal Affairs har. I min bok är det så gott som en onödigt amerikaniserad tjugofemöreskopia, men den har ändå sin breda skara fans och för dem är detta sannolikt värt en titt. Men som sagt har jag inte kunnat jämföra mot Blu-Rayutgåvan heller och vet inte hur pass stor förbättringen egentligen är...

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

The Frighteners (Turbine Medien)

  • HDR10 samt Dolby Vision MEL

  • Mastering display luminance metadata: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level

  • MaxCLL: 1000 nits

  • MaxFALL: 400 nits

Peter Jacksons kultförklarade samarbete med Robert Zemeckis är den enda av hans filmer gjorda före Sagan om Ringen som idag finns tillgänglig i 4K, än mindre i HDR. Här har restaureringen gjorts av Peter Jacksons egna postproduktionsbolag, Park Road Post, beläget i Nya Zeeland. Då de är ökända för deras ”restaureringar” både vad som gäller Camerons filmer, liksom Beatles Get Back och They Shall Not Grow Old (en film jag själv vägrar se) är förväntningarna väldigt lågt ställda här.

Dock är det trevligt att man kan ha fel ibland.

The Frighteners spelades in på Super35 med Eastmancolor 5248 (100T) och 5298 (500T). Arbetet slutfördes fotokemiskt, men många scener digitaliserades i 2K för CGI och kördes sedan tillbaka till film. För denna restaurering har Universal i Hollywood skannat originalnegativet och sedan låtit regissören sköta resten.

I korta ordalag är bilden mycket kompetent. Filmen har en ansenlig mängd korn som bevarats väl utan någon märkbar brusreducering. Det finns heller inga spår av överskärpning eller påverkad MTF-kurva utan hela filmens respons är intakt. Sekvenser med CGI har en något mjukare karaktär då dessa har en lägre upplösning av sin natur, men skiftningarna är inte särskilt distraherande heller.

Vad som gäller ljussättningen så har filmen oftast tämligen reserverade toppar men det är snittnivåerna som är mer intressanta här. Tittar man enbart på siffrorna så är balansen lite ojämn, då snittljuset ofta tenderar att vara något i överkant. Det finns dock gott som scener som även de har dämpat snittljus och det gäller i synnerhet nattscenerna. Särskilt i slutet är skillnaden mellan natt- och dag mycket tydlig då filmen växlar mellan nutid och dåtid.

Det finns inga som helst spår av klippning (annat än vissa CGI-sekvenser) och högdagrar rullar av snyggt och naturligt. I slutändan är bilden väldigt trevlig att se i ett mörklagt rum.

Färgerna går åt alla möjliga håll men håller sig oftast åt en något varm ton med mättade färger. I regel är det rött som sträcker sig utanför BT.709, då i synnerhet i mörka scener, men det går att hitta alla möjliga exemplen genom filmen. Det ser väldigt fräscht och snyggt ut.

Utgåvan innehåller både bioversionen och Director's cut utan några bildmässiga skillnader. Det finns även en extra Blu-rayskiva med filmen i open matte (1.78:1), för den som vill se den omaskad det vill säga.

Om nu Jackson så kan göra ett så pass kompetent jobb som han gör här så kanske det ändå finns lite hopp för hans övriga filmer. Det svåra är dock att flera av Jacksons äldre filmer är gjorda 16mm och utifrån vad vi har sett av Park Road Post verkar andra normer gälla då när det kommer till brusreducering och MTF-kurva. Väldigt trist då jag väntar innerligt till den dagen vi får se Braindead i 4K...

Men vad som gäller The Frighteners finns det inte så mycket att klaga på. Well done!

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Album

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Bildexpert

Mamma Mu & Kråkan (Midnight Giallo)

  • HDR10 samt Dolby Vision FEL

  • Mastering Display Luminance Level: 4000 nits white level, 0.0001 nits black level

  • MaxCLL: 6504 nits

  • MaxFALL: 420 nits

Vi har något alldeles särskilt att titta närmre på idag som vi alla har väntat på. Genrefilmsbolaget Midnight Giallo har lagt Argento och Fulci åt sidan för tillfället. Istället för att i vanlig ordning tillgodose de främsta primära behoven i form av italienska whodunits med grafiska mord på nakna kvinnor har de nu åtagit sig nästa viktiga område – Animerade svenska barnfilmer.

Mamma Mu & Kråkan animerades digitalt och den slutgiltiga mastern hade en upplösning motsvarande 2K DCI (1998x1080 pixlar). Den har i sin tur varit grunden till denna nya remaster där filmen har ljussatts i BT.2100 samt skalats upp till 4K. På pappret är det inget särskilt, men resultatet är inget mindre än ett audiovisuellt korståg – där målet är att frälsa både tekniknördar och småbarnsföräldrar.

Det som blir tydligt fort med Mamma Mu & Kråkan är luminansen. Filmen har rejält starka toppar (exempel #9 passerar 5000 nits) men lyckas ändå ha en någorlunda reserverad snittnivå genom stora delar av filmen. Det är behagligt att titta på ett mörkt rum och kan enkelt tonmappas, men ger samtidigt ifrån sig rejält med stuns på en anläggning som är kapabel till det. Ett slags praktexempel där HDR mastrats till mesta flexibilitet utan att kompromissa på slutresultatet.

Mest utmärkande är dock inte ljusstyrkan. Det är färgerna. Mamma Mu & Kråkan slår på stora trumman (bokstavligt talat) och sträcker sig ofta en bra bit utanför BT.709. Inte sällan når färgerna även BT.2020:s territorium (då främst vid cyan och till viss del blått). Färgerna klipps inte heller utan rör sig så pass ”fritt” som man kan förvänta sig från en digitalt animerad film.

Utöver bilden måste jag slå ett hårt slag för den nya Atmos-mixen som är helt objektbaserad. Både ljudeffekter, dialog och musik är mixade för att nyttja rumsligt ljud till högsta möjliga mån. Potentialen är enorm och inget tillfälle går till spillo.

Jag hade, som så många andra, höga förväntningar för Mamma Mu & Kråkan när det kom fram att den skulle släppas på UHD-BD. Midnight Giallo har inte bara levt upp till förväntningarna utan rentav överträffat dem på alla tänkbara sätt. Det är förhoppningsvis bara en tidsfråga innan vi får se Bamse & Tjuvstaden i Dolby Vision också.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Visa signatur
Permalänk
Medlem
Skrivet av Nissling:

Mamma Mu & Kråkan (Midnight Giallo)

  • HDR10 samt Dolby Vision FEL

  • Mastering Display Luminance Level: 4000 nits white level, 0.0001 nits black level

  • MaxCLL: 6504 nits

  • MaxFALL: 420 nits

Vi har något alldeles särskilt att titta närmre på idag som vi alla har väntat på. Genrefilmsbolaget Midnight Giallo har lagt Argento och Fulci åt sidan för tillfället. Istället för att i vanlig ordning tillgodose de främsta primära behoven i form av italienska whodunits med grafiska mord på nakna kvinnor har de nu åtagit sig nästa viktiga område – Animerade svenska barnfilmer.

Mamma Mu & Kråkan animerades digitalt och den slutgiltiga mastern hade en upplösning motsvarande 2K DCI (1998x1080 pixlar). Den har i sin tur varit grunden till denna nya remaster där filmen har ljussatts i BT.2100 samt skalats upp till 4K. På pappret är det inget särskilt, men resultatet är inget mindre än ett audiovisuellt korståg – där målet är att frälsa både tekniknördar och småbarnsföräldrar.

Det som blir tydligt fort med Mamma Mu & Kråkan är luminansen. Filmen har rejält starka toppar (exempel #9 passerar 5000 nits) men lyckas ändå ha en någorlunda reserverad snittnivå genom stora delar av filmen. Det är behagligt att titta på ett mörkt rum och kan enkelt tonmappas, men ger samtidigt ifrån sig rejält med stuns på en anläggning som är kapabel till det. Ett slags praktexempel där HDR mastrats till mesta flexibilitet utan att kompromissa på slutresultatet.

Mest utmärkande är dock inte ljusstyrkan. Det är färgerna. Mamma Mu & Kråkan slår på stora trumman (bokstavligt talat) och sträcker sig ofta en bra bit utanför BT.709. Inte sällan når färgerna även BT.2020:s territorium (då främst vid cyan och till viss del blått). Färgerna klipps inte heller utan rör sig så pass ”fritt” som man kan förvänta sig från en digitalt animerad film.

Utöver bilden måste jag slå ett hårt slag för den nya Atmos-mixen som är helt objektbaserad. Både ljudeffekter, dialog och musik är mixade för att nyttja rumsligt ljud till högsta möjliga mån. Potentialen är enorm och inget tillfälle går till spillo.

Jag hade, som så många andra, höga förväntningar för Mamma Mu & Kråkan när det kom fram att den skulle släppas på UHD-BD. Midnight Giallo har inte bara levt upp till förväntningarna utan rentav överträffat dem på alla tänkbara sätt. Det är förhoppningsvis bara en tidsfråga innan vi får se Bamse & Tjuvstaden i Dolby Vision också.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Färganalys

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Det här är anledningen att man följer den här tråden! Kul att folk är stolta över sina leveranser även vid tråkiga saker som uppskalning av en gammal barnfilm!

Permalänk
Medlem
Skrivet av Nissling:

Mamma Mu & Kråkan (Midnight Giallo)

  • HDR10 samt Dolby Vision FEL

  • Mastering Display Luminance Level: 4000 nits white level, 0.0001 nits black level

  • MaxCLL: 6504 nits

  • MaxFALL: 420 nits

Vi har något alldeles särskilt att titta närmre på idag som vi alla har väntat på. Genrefilmsbolaget Midnight Giallo har lagt Argento och Fulci åt sidan för tillfället. Istället för att i vanlig ordning tillgodose de främsta primära behoven i form av italienska whodunits med grafiska mord på nakna kvinnor har de nu åtagit sig nästa viktiga område – Animerade svenska barnfilmer.

Mamma Mu & Kråkan animerades digitalt och den slutgiltiga mastern hade en upplösning motsvarande 2K DCI (1998x1080 pixlar). Den har i sin tur varit grunden till denna nya remaster där filmen har ljussatts i BT.2100 samt skalats upp till 4K. På pappret är det inget särskilt, men resultatet är inget mindre än ett audiovisuellt korståg – där målet är att frälsa både tekniknördar och småbarnsföräldrar.

Det som blir tydligt fort med Mamma Mu & Kråkan är luminansen. Filmen har rejält starka toppar (exempel #9 passerar 5000 nits) men lyckas ändå ha en någorlunda reserverad snittnivå genom stora delar av filmen. Det är behagligt att titta på ett mörkt rum och kan enkelt tonmappas, men ger samtidigt ifrån sig rejält med stuns på en anläggning som är kapabel till det. Ett slags praktexempel där HDR mastrats till mesta flexibilitet utan att kompromissa på slutresultatet.

Mest utmärkande är dock inte ljusstyrkan. Det är färgerna. Mamma Mu & Kråkan slår på stora trumman (bokstavligt talat) och sträcker sig ofta en bra bit utanför BT.709. Inte sällan når färgerna även BT.2020:s territorium (då främst vid cyan och till viss del blått). Färgerna klipps inte heller utan rör sig så pass ”fritt” som man kan förvänta sig från en digitalt animerad film.

Utöver bilden måste jag slå ett hårt slag för den nya Atmos-mixen som är helt objektbaserad. Både ljudeffekter, dialog och musik är mixade för att nyttja rumsligt ljud till högsta möjliga mån. Potentialen är enorm och inget tillfälle går till spillo.

Jag hade, som så många andra, höga förväntningar för Mamma Mu & Kråkan när det kom fram att den skulle släppas på UHD-BD. Midnight Giallo har inte bara levt upp till förväntningarna utan rentav överträffat dem på alla tänkbara sätt. Det är förhoppningsvis bara en tidsfråga innan vi får se Bamse & Tjuvstaden i Dolby Vision också.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus och skärpa ser ut på filmen.

Album.

Heatmaps

Färganalys

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Jag tittade på datumet och tänkte först "nu drar han en" vår gode @Nissling .

Nåväl. Tack!