Analys av HDR samt WCG (Nördvarning)

Inugami-ke no ichizoku (Kadokawa Entertainment)

HDR10
Mastering display luminance level: 1000 nits white level, 0,0001 nits black level
MaxCLL: 872 nits
MaxFALL: 192 nits

Förmodligen är detta en film som ingen av er som läser har hört talats om, än mindre sett. Ichikawa Kon är ju egentligen mest ihågkommen för sina krigsskildringar, historiska draman och OS-filmer. Inugami faller inte in i någon av dessa kategorier alls. Jag brukar säga att det är en "Giallo som om den vore gjord av Ozu", bara för att ge folk en uppfattning om vad det är för film.

Filmen restaurerades i 4K av Imagica år 2021 då originalnegativet på 35mm användes som utgångsmaterial. Den ska tydligen vara skjuten i normalbild (1,37:1) och avsedd att visas upp i 1,5:1, vilket den gör här. Lite udda då formatet är så knutet till stillbildsfotografering. Väldigt snyggt är det i vart fall.

Ljussättningen är i överlag ganska konservativ med en låg snittljusnivå som i stort påminner om SDR. Samtidigt tillåts högre toppar att dra iväg mot ca 3-400 nits och rullar snyggt av utan att klippas på något vis. Mycket behagligt. Det som sticker ut mest är en tillbakablick som avsiktligt har mycket stark kontrast, där man troligtvis har försökt efterlikna hur intrycket skulle upplevas i en biograf (om än med högre ljusstyrka). Till skillnad från många andra japanska filmer håller även svärtan en låg nivå och bidrar till ett gott kontrastintryck. Färgerna är också dem nästan uteslutande inom BT.709 med några få, knappt märkbara undantag.

Det stora problemet är brusreduceringen. För den med ett skarpt öga är det uppenbart att exponeringen skiftar mellan scenerna och antagligen har man i efterhand försökt mildra skillnaderna så mycket som möjligt. Dessvärre har det lett till att filmkornen hålls på en minimal nivå och, även om de inte är helt borta, ofta orsakar en tämligen soft bild.

Givetvis är det inte samma katastrof som tidigare slaktade T2, men ändock ett tydligt exempel på hur en i övrigt väldigt fin film kvaddas på ett onödigt sätt. Känns inte riktigt rätt med tanke på dess höga pris trots att det är en rentav fantastisk film.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Visa innehåll

Dold text

Spears & Munsil UHD Benchmark 4K (Spears & Munsil)

HDR10 samt Dolby Vision och HDR10+
Mastering display luminance: 10000 nits white level, 0.0050 nits black level
MaxCLL: 10000 nits
MaxFALL: 1667 nits

Tidigare i veckan sågs jag och @Laxpudding över en lunch och diskuterade lite om hur tonmappning av ljusa scener ofta skiljer sig mellan TV-apparater när HDR används. Då Spears & Munsils Benchmark har använts av otaliga recensenter, inklusive mig själv, kändes det inte mer än rätt att titta närmre på filmen. Jag vill poängtera att detta är den uppdaterade utgåvan av Spears & Munsil som släpptes förra året, där demofilmen skiljer sig en del jämfört mot 2019 års utgåva. Dumparna nedan är tagna från titeln med Dolby Vision. För att se hur ens bildvisare hanterar exakt samma källa med statisk metadata skall man välja att spela upp den med 10000 nits white level.

Föga förvånande så finns det praktiskt taget ingen display som ens kan komma i närheten av att spegla vad denna demo tillåter: Ljusstyrkan hamnar som mest på 10,000 nits och det på ett mycket indiskret vis, samtidigt som svärtan i de mörka scenerna är rentav kolsvarta. Det kontrastomfång som krävs för att visa upp scenerna exakt såsom de är mastrade är vad jag känner till inte ens möjligt att uppnå i dagsläget. Istället blir man uppenbarligen beroende av att tonmappningen blir acceptabel.

När man kikar närmre på både vågform och heatmaps blir det uppenbart varför man HDR i princip aldrig ser ut såhär: Det är vansinnigt ljust och skjuter iväg med många tusen nits i nästan varje scen. Det är som gjort för att tappa hakan helt enkelt. Men jag tänker också att man lätt gör sig själv och ens anläggning en otjänst genom att se detta som en absolut måttstock. Även om filmen kan uppvisa kvaliteter hos en bildvisare så kan den också påvisa svagheter som, i andra fall, kanske inte ens går att lägga märke till annat än i de mest extrema exemplen. Spännande är det i vilket fall.

Färgerna är faktiskt förvånansvärt reserverade i många av sekvenserna, vilket visserligen går hand i hand med den höga luminansen. Det är inte överdrivet ofta som den hamnar utanför BT.709, även om det finns gott om tydliga exemplen på det. Jag gillar ändå att den är lite konservativ i färgmättnaden.

Är det fortfarande en bra referens? Absolut! Man kan upptäcka väldigt mycket om hur en TV presterar med denna film som annars vore svårt, eller kanske rentav omöjligt, att sätta fingret på. Men jag tar den ändå för vad det är och känner inte att det är någon större förlust att de flesta filmer, katalogtitlar som nya, sällan når dessa höga nivåer.

För att underlätta analys provar jag, utöver bilderna nedan, att dela albumen på Google Drive. Ni får gärna komma med åsikter och förslag hur ni vill att jag ska sköta delning framöver då jag har märkt att Imgbb inte är särskilt stabil.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Visa innehåll

Dold text