Skummade bara igenom första sidan, många bra spel nämndes. Jag började min spelkarriär på Nintendo 8-bit och Commodore 64, gick sen över till Macintosh -> N64 -> PC (vid -98/-99 nånstans, när Sverige satsade på att trycka in datorer i hemmen genom jobbet) och har stannat där ever since.
Bästa spel genom tiderna? Enkel fråga, svårt att svara. Högt replay value, triggar nyfikenhet och fantasi, öppnar en för möjligheter, se saker från ett nytt perspektiv och erbjuder något nytt, samtidigt som den lär en något. Dessa kriterier känns passande?
C64: Civ2. Första Civ jag körde och jag fastnade direkt. Fullkomligt älskade den, hade aldrig erfarit något liknande spel tidigare. Körde trean och fyran lika mycket sen blev jag utbränd på franchisen. En av få genuina 10/10 spel.
N64: Goldeneye. Den var så stor att både vänner och vänner av vänner köpte N64-kontrollers bara för att komma över och delta i gibbandet. Detta var på en tid av att högst vartannat hem hade en dator/konsol och trådtelefoner var normen, och att bränna någon/några månaders veckopeng på en kontroller till en konsol man inte ägde för att spela ett spel man inte hade var något ingen förälder skulle förstå om de visste.
Macintosh. Två spel här. Första hette Escape Velocity. Senaste versionen av spelet (Escape Velocity Nova) finns till PC och är även den fantastisk, med en riktigt engagerande storytelling (dock linjär). Gillade man orginalet så kommer man gilla även den.
Andra Mac-spelet var Exile (ett screenshot). Riktigt eggande koncept. Liksom Civ blev jag fullkomligt uppslukad av dess universum. Spelade även Exile 3 och den nyare versionen Avernum (youtube trailer) med en grafisk stil som påminner om Ultima Online. Dessa spel är som jag förstod det helt utvecklade av en enda person, och medan stilen påminner mycket om moderna indie-titlar så reflekterar teknologin lite att detta har några år på nacken. Om Baldurs Gate utvecklades av en enda person är det ungefär det här som hade blivit släppt. Ett klart 10/10 spel/franchise.
PC:
Det finns en rad. De som lämnat störst påverkan är:
* Baldurs Gate 2: Shadows of Amn. Nuff said, 10/10 för storytelling. Har fortfarande skivorna nånstans.
* Neverwinter Nights 2. Enda spelet jag nämner som kanske var mer medioker än klockren, men konceptet med Crossroads Keep påverkade mig och mina framtida förväntningar såpass mycket att jag måste inkludera spelet.
* Ultima Online. Första MMOt jag körde, och detta var innan jag hade eget kontokort så spelade den endast en månad. Trots detta lämnade den ett enormt avtryck och än idag väntar jag på ett RPG med liknande klockrent craftingsystem.
* Outcast. Absolut fantastiskt, fantasieggande spel. Jag har sett några artiklar om remake(s) senaste året vilket jag läst med enormt intresse. Fantastisk musik, och när humorn tittade fram gillade jag den skarpt. De släppte webisodes (eller nåt sånt) med insiderskämt som jag fullkomligt älskade.
* Counterstrike. Min bästis at the time visade mig spelet när det var beta 5.5, började spela aktivt under 7.1 (?) när jag fick min första bärbara dator som "klarade av" spel. Spelade uppskattat flera tusen timmar, och spelar än idag casually CS:GO.
* World of Warcraft. Min chef pratade om spelet några månader innan det släpptes att han skulle köra och han var supertaggad, så började jag med. Under vanilla lärde känna och träffade jag även min to date bästa kompis. Slutade köra när Cataclysm tog slut (Dragon Soul, t13), som liksom Mass Effect 3 lämnade avslutet en sur och bitter eftersmak. Vilket leder oss till...
* Oblivion. Bästa kapitlet i The Elder Scrolls, imo. De smågrejer som var lite fel var lätt att förbise när man kunde lägga till så många avgörande mods. Min favorit var den där man köpte en egen affär och sålde av loot man plockade på sig från sina äventyr. Denna mod som jag glömt bort namnet på hade inte kommit till Skyrim innan jag la det spelet på hyllan, tyvärr. Hade den gjort det hade Skyrim möjligtvis tagit Morrowinds plats.
* Mass Effect. Bästa spelet jag nånsin hade spelat, gjort av det bästa RPG-företaget som någonsin existerat. Utan tvekan ett 10/10 spel trots sina enorma brister (inventory management är första jag tänker på).
* Mass Effect 2. Lite paradoxalt inte lika bra som första men trots det det bästa spelet jag hade spelat, vilket bumpade ME1 ner till en andra plats. Misstänker tack vare att ME2 hade ett så fantastiskt "prequel" iomed ME1, så jag var redan väldigt investerad från the get-go.
* Mass Effect 3. Jag misstänker tack vare alla hundratals om inte tusentals timmar jag spenderat på ME1 och ME2 var detta återigen... jag vill säga "bästa spelet jag nånsin spelat", men jag nöjer mig nog med att säga att det var topp-3. Enda spelet jag nånsin spelat som var en vansinnig emotionell berg-och-dalbana. När jag pratade med Wrex på Tuchanka gjorde jag IRL två slag på bröstet och kallade han min brother in arms, och han kallade mig något likvärdigt direkt efter in-game. Detta scenario utspelade sig över hela spelet, jag var verkligen in-sync med vad som hände. Det var ett så emotionellt investerande spel. Jag skrattade, för att som en vuxen man ögonblick senare gråta. Jag följde storylines med intresse, älskade Jokers, och speciellt EDI's humor då "jag" hade varit med sen hennes första ögonblick av att vakna upp till liv och följde hennes personliga utveckling med stort intresse.
ME3 hade många blunders, andra saken jag tänker på är Tali's bild. Första gången jag såg den in-game, innan jag såg tråden på reddit, så såg den bara så himla off ut. Lite som Protheans nightmare-varning i ME1 från Eden Prime beacon. Första saken jag tänker på är givetvis slutet. För er som följt Game of Thrones, som såg The Red Wedding, och liksom jag bara satt helt still och tyst i en kvart efter avsnittet tog slut, ni kan förstå hur ME3-slutet kändes för mig. Grejen är, jag råkade se det läckta slutet (Star Trek TNG-inspirerade, dvs) och tyckte det var klockrent. Sen bestämde de sig att ändra slutet, och jag gjorde ett aktivt val att inte kika spoilers förrän spelet släppts och jag kört igenom den. Och så hade dom ändrat ett KLOCKRENT slut till det där bedrövliga... jag vill inte bli permanent avstängd från denna sida så jag låter er underförstått hänga med på vad jag vill ha sagt, för jag vill spendera PARAGRAFER på synonymer.
Så, kort och gott, minus slutet, jag vill nästan ge spelet 11/10 tack vare de två spelen innan som får en tillräckligt investerad för att uppskatta ME3 för all dess djup det erbjuder. Jag antar detta är samma för The Witcher 3, men då jag inte hade spelat de första två refundade jag trean efter 20 min då jag inte gillade konceptet.
I våras körde jag igenom ME1 igen, och i somras ME2. Under hösten fram till två veckor sen körde jag igenom ME3, allt i förberedelse inför ME Andromeda. Men ju längre jag kom in i ME3 desto mindre ville jag fortsätta för jag visste exakt var som väntade i slutet. Jag kom inte ens till Tuchanka innan jag la ME3 på hyllan, SÅ mycket påverkar de sista 5 minuterna av ett spel.
Gällande Mass Effect Andromeda: Jag låter bli att läsa något om den alls. Inga trailers, inga game play teasers, ingenting. Det enda jag vet, eller snarare antar, är att spelet har samma motor som DA:I, något uppdaterad dock. Första spelet jag önskar att alla nyheter på sweclockers etc använder spoiler tags för, då jag seriöst inte vill veta någonting om det annat än när den släpps. Efter den släpps vill jag bara ha reviews som består av två ord, tummen upp, eller tummen ner. Är det en tummen upp-review tänker jag köpa den och utforska HELT själv. Jag tänker inte riskera att bli så negativt påverkad av förhoppningar efter deras blunder med slutet på ME3. Slutet i sig var dåligt, men det var mina förhoppningar som gav mig ärr för livet. Jag menar, bästa spelstudion i världen imo som kasserar en klockren idé KAN ju bara göra det för att de kom på något bättre, eller hur?
Detta inlägg blev betydligt längre än jag hade tänkt, och räknar kallt med att ingen orkar läsa igenom allt.
TL;DR:
De spel som påverkat mig mest? WoW, Mass Effect och Exile/Avernum. Civilization 2 och 4 på hedersplats. Alla ovanstående nämna spel är dock nära hjärtat.
Nämnde inte Dragon Age 1 trots att den förtjänar en solklar plats iomed DA:I, vilket är riktigt synd. Till skillnad från ME3 så var det inte slutet, det var hela spelet som drog ner franchisen. Det jag såg fram mest emot var nog att se Morrigan igen då jag ville se hur den storylinen hade utspelat sig men jag orkade inte spela så länge. Kanske nån gång i framtiden, men att ta bort healing från ett fantasy-RPG är stört game breaking. Vilket är nog varför jag inte klarade av The Witcher serien, pots och consumables tilltalar mig inte.
