OS i Rio 2016 - är du fortfarande intresserad?

Det går säkert att i all oändlighet, åtminstone till den dagen vetenskapliga studier kan reda ut frågan, debattera huruvida användning av astmamedicin kan höja en persons prestation över det normala eller inte. Om klara överdoseringar till astmatiker och dosering till ickeastmatiker är ett uppenbart försök att kringgå dopingreglerna låter jag också vara därhän. Nej, min fundering är enklare än så, illustrerat med en jämförelse:

• Vad är ett av huvudsyftena med doping som även inkluderar hormoner? Att snabba på kroppens förmåga till återställning efter nedbrytande träning. Det är alltså ett sätt att kunna överträna utan att bli övertränad.

• Vad sägs orsaken vara till överrepresentationen av astmatiker bland framgångsrika skidåkare? Intensiv träning i kall luft.

I båda fallen handlar det alltså om att överskrida kroppens begränsningar för att nå högre resultat. I båda fallen är det individuellt hur mycket en person tål.

Om nu det anses normalt att av hård träning varande astmatiker kompenseras genom att använda astmamediciner, hur kan man då egentligen logiskt argumentera för att personer som övertränats på andra sätt inte får använda vissa preparat? Argumentet för astmamedicin har varit att det inte skulle ge effekt över vad som anses normalt för en frisk människa, ett i sammanhanget i mitt tycke svagt argument då det oavsett vilket handlar om överträning i förhållanden kroppen inte klarat av.

Om inte doping ska fortsätta att vara en subjektiv och korrupt soppa tycks det mig som att den som övertränar får ta konsekvensen: har du ansträngt andningsorganen över kroppens förmåga och det lett till astma är din karriär kanske över, på samma sätt som överträning av muskulatur, ligament och leder även det kan leda till oåterkallelig överträning.

Vad är det storslagna med träningsmetoder som lett till 70% astmatiker? Det här är ingen gliring mot något särskilt land, utan mer ett ifrågasättande av systemet som sådant. Eller har jag missat något uppenbart?

"The sport is going in the right direction. In a few years it will be fine." - Usain Bolt

Förutom att det är naivt och orealistiskt undrar jag, trots Usains charm, på vems uppdrag han säger detta. Sponsorerna? IOK? Hur skulle problemet vara löst inom några få år, då han själv grundlagt sina framgångar i ett land som likt USA också haft organiserad doping inom sprint under de senare åren, alltså de år då Usain själv byggt upp sin karriär?

Det finns säkerligen ett behov av feel-good vibbar efter allt som hänt de senaste året. På ett sätt tolkar jag det rapporterade buandet av Julija Jefimova som ett sätt att intala sig själv att fuskarna är några få, och att vi egentligen inte har något problem. Ben Johnson var på sin tid ett tacksamt offer och i tumultet kring honom lyckades man nästan mörka en hel generation av dopade sprinters.

För IOK är det här OS:et en mardröm, de bara måste "vinna" för att säkra varumärkets värde.

Samma dag som dubble fuskaren (alltså sett till antalet gånger han åkt dit, tja om än han kom undan den ena gången med att amfetamin ingick i hans behandling mot ADHD... eller vem som nu väljer att tro på det) Justin Gatlin sprang vidare till finalheaten på 100 m släpps nu nyheten om att Rysslands enda deltagare i friidrott, Darija Klisjina, stängs av i den kollektiva bestraffningen av Ryssland. Jag lyssnade till en del referat idag ifrån friidrotten och utan att lägga namnen på minnet var det "f d avstängd" hit och dit i lite olika grenar.

Vad gäller Darija Klisjina blir OS lite mindre sött, bokstavligt, och generellt fortsätter det patetiska haveriet till s k ren idrott.

Jag tittade just på listan över antal medaljer och kunde inte först förstå hur USA kunde ha så otroligt många, förrän jag påminde mig om att simning har en inflation i grenar, så över hälften av alla USA:s medaljer är därifrån. Hur som ger simning ett intressant perspektiv på fusk.

Tidigare mästerskap har det konstaterats att ytterst få medaljörer vunnit helt rent, dvs. utan att medvetet göra regelvidriga kickar vid vändningar. På vissa distanser kombinerat med vissa simsätt är kanske medicinsk doping effektivare, men jag undrar ändå om inte den här typen av fusk ger mer utslag. Hittills har intresset varit lamt för att komma till rätta med problemet. Alternativet hade kanske varit att stryka en hel del grenar, men jag skulle tro att de klassiskt stora simnationerna inte vill se mindre medaljer i samlingen.

Kanske har de regelmässigt suddat ut gränserna mellan simsätten än mer sedan tidigare mästerskap? Eller så fortsätter de att låtsas att allt står rätt till så länge medaljerna hamnar där man önskar och antalet fällningar för medicinsk dopning hålls nere (ja, jag är cynisk nog att tro att arrangörer hellre ser snabba publikfriande tävlingar än att antidopingarbetet blir "för" effektivt; det är ju åtminstone bevisat att ha varit fallet vid några tidigare OS).

Generellt, och som ett exempel, är den mäktigaste faktorn i Ryssland Rotenberg-familjen. Jag svarar kort för att inte dra iväg på ett sidospår.

Stora skämskudden på dokusåpan som kallas friidrott, för nu ska tydligen Darija Klisjina ändå få delta i OS. Ingen skämskudde för att det skulle vara fel, utan för hur pinsamt idrottare behandlas.

Justin Gatlin tog silver, hurra... ... ... För det var ju tur att han tog medalj så att inte en annan fuskare, Yohan Blake (4:a) fick medalj... eh, strunt samma.

Jag följer nyhetsflödet och såg då följande: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/os2016/article23354770....

Vi verkar ha hamnat i läget där visst hat kommit att bli PK. Någon kanske tycker att det här är att läsa in för mycket i händelsen, och ja, jag avser inte denna enda match, utan hur åsikterna som uttrycks mer handlar om generellt hat mot folkgrupper och att det i mainstream media tycks vara acceptabelt.

Till matchen (principiellt är jag emot boxning, så det är utifrån efterspelet jag velat kontrollera saken, med de begränsningar det innebär): efter att ha återsett flera sekvenser tycks det mig klart att många av de frekventa slagen egentligen inte träffar någon yta som ger poäng. Youtube videon har brittiska kommentarer och för mig är det något märkligt att de utropar gång efter annan "lovely hit" när jag klart kan se och kontrollera via repriser att det inte var någon träff. I det stora hela hade matchen, som jag ser den, kunnat gå endera hållet, men att det som fäller av avgörandet är att Irländaren boxas alldeles för självsäkert och tycks tro att fler slag träffar än de gör. Mycket vevande för ingenting. Boxning är inte fäktning, med sina elektroniska hjälpmedel och videogranskningar, och så länge båda står tiden ut kan det säkerligen finnas upprörda känslor över besluten.

Vem som vann bryr mig egentligen inte och det är en sport jag inte är intresserad av. Jag är mer bekymrad över den nivå vi hamnat på.

För nationer fyller elitidrott delvis en roll i att uppmuntra till en bättre folkhälsa, ja än om elitidrott i sig inte är särskilt hälsosamt. Största "nyttan" är dock propagandaeffekten och stärkt patriotism (jag skriver medvetet inom citationstecken). Detta har gjort OS-idealen barnsliga ifrån första början. Den tyngre dopingen, som historiskt tycks ha börjat i USA, var en medveten propagandastrategi i kalla kriget. Så det är väl egentligen inget annat än "business as usual".

Om jag ska förstå dagens nyhetsartiklar så tycks i alla fall de svenska friidrottarna leva upp till idealet: "Det viktigaste i dessa olympiska spel är inte att segra utan att deltaga" - de Coubertin.

Spektaklet är avslutat. Min nyfiken tog ibland överhanden, så det blev ingen total bojkott ifrån min sida, än om jag som mest såg en halvlek, då handbollsfinalen för damer (otroligt vilken hög nivå dessa tjejer har nått!). De fragment jag såg var via ryska tv-sändningar, av den enkla anledningen att de har mycket kunniga kommentatorer med mindre fokus på nationalitet och mer på kunnande (det hjälper naturligtvis att kunna språket), ja förutom att jag inte önskar sponsra Viaplays hutlösa priser.

Med tanke på det fokus doping haft innan OS och sett till hur det närmast uteslutande varit riktat mot Ryssland är följande artikel i The New York Times intressant. De avslutar visserligen artikeln på sedvanlig sätt:

Fast det är ju en spekulation, lika mycket som vi kan spekulera kring hur det står till med övriga USA sprinters, särskilt då det kommer in rapportering om att Trevor Graham, egentligen livstidsavstängd, likväl bakom kulisserna tränar några amerikanska OS-idrottare. Till annat är bevisat var åtminstone USA:s sprintlag för herrar historiskt 25% rent och det kanske är en bra siffra i de här sammanhangen? Oavsett hur statistiken sett ut om Ryssland skickat alla påtänkta, och vilka det nu varit, är det artikeln presenterar kalla fakta om de s k rena olympiska spelen. Om jag räknat rätt togs hela 28 medaljer av tidigare avslöjade fuskare (en brasklapp bör dock flikas in, då det emellanåt är en medicinsk djungel vad som räknas som doping och att det troligen finns skäl att gradera doping).

Till ovan kan vi lägga den lite märkliga episoden med den kenyanske tränaren som försökte sig på att lämna en urinprov istället för en av de aktiva; kryddan i historien är att Kenya trots att de var på vippen att uteslutas ur OS friidrott ändå kom med, och lyckades då riktigt bra med 13 medaljer i friidrott, varav 6 guld.

Hur gick det då för Ryssland? Än om det sammantaget var Rysslands sämsta OS på länge, så gick det sett till gruppens storlek och att flera idrottare inte fick chansen att förbereda sig normalt väl ganska bra, med totalt 56 medaljer. I vanliga fall brukar jag inte inte gräva i statistik kring Ryska laget, men det får väl konstateras att det är en bra idrottsnation med talanger inom det mesta och inom många grenar där doping troligen inte kan göra någon avgörande skillnad. Vad gäller dopingtester uppger Aleksandr Dtjukov, den Ryska Olympiska Kommitténs ordförande, att det gjorts 330 dopingtester på de 281 ryska deltagare, mer än för något annat land, och att alla visat sig vara negativa. Det sistnämnda får man alltid ta med en nypa salt, då visst fusk inte kan upptäckas förrän dopingtester för substanserna utvecklats.

Så kanske beror det på hur man ser det: på ett sätt fungerade det ju att utesluta hela grupper utan juridiskt täta bevis, då det uppenbarligen lett till att Ryssland hade en av de renaste lagen. Huruvida det är rättvis mot de som oskyldigt hamnade under domarklubban är däremot tveksamt. Frågan är även om det här inte fick flera idrotts- och antidopingorganisationer att framstå som mer korrupta? Det har åtminstone slagit in hålet på myten om att sport skulle stå för högre ideal än samhället i övrigt.