Veckans fråga: Vilket Mass Effect tycker du är bäst?

Det måste vara Mass Effect 1. Mest för att vapensystemet var bäst. De förstörde det i uppföljarna. Jag gillade sättet man kunde tillverka specialammunition på.

Jag är lite kluven här faktiskt...

Första hade ju sin "wow"-faktor när det kom, men efter att ha försökt lirat igenom hela trilogin (innan ens Legendary Edition var annonserad) tycker jag åtminstone inte första spelet lever upp till vad minnet vill sig, tvåan är ett "edge case" då storyn fortfarande är den mest tilltalande i trilogin.

I slutändan är det nog dock faktiskt trean som går vinnande ut här för egen del.
Igen baserat på min senaste spelgenomgång av trilogin var det faktiskt trean som föll mig bäst i smaken när det kommer till helhetsupplevelsen – om man ignorerar slutet, självfallet. Combat i dom första två spelen är enligt mig riktigt kass, till och med sämre än Andromeda på alla fronter törs jag säga.

TL;DR: Jag har i modern tid haft som roligast i ME3 och Andromeda, tycker inte första och andra spelet har åldrats väl – Hoppas därmed att Legendary Edition kan fixa till spelen både grafiskt och spelarmässigt till en nivå att det åtminstone känns som ett tidigt PS4-spel.

Tycker alla var bra. Köpte Andromeda på rea och slapp alla barnsjukdommar silly walk m.m. folk snackade om.

Ettan var nog det som gjorde störst intryck. Tvåan kunde jag aldrig spela klart p.g.a av bugg där jag fastnade i taket på ett ställe.
Men story kanske tvåan var bäst.

I trean blev man ju mer eller mindre tvungen att spela multiplayer för att få bästa möjliga galactic readyness, något jag personligen ogillade även om själva matcherna var helt OK, så jag kan förstå varför de inte la några resurser på att få med multiplayer i Legendary Edition-3:an.

Tycker för övrigt att Andromeda satte svårighetsgraden på att klara Apex Missions i multiplayer på tok för högt för denna typ av spel, då det i princip är omöjligt att klara dem solo ens på lägsta svårighetsgraden. Det gjorde att jag snabbt gav upp hela multiplayerdelen och bara skickar Strike Teams istället.

Jag gjorde också så först, jag var bara intresserad av single player när spelet kom ut. Nu har jag gått all in i MP delen och är nästan trött på att 75% av alla matcher är APEX för folk kommer in och spelar igenom sina brons, silver, guld och platinum APEX matcher för dagen. Jag vill mest spela random för variationens skull.

Du är inte bara en av alla som inte hittat konfigurationsverktyget till ME1 för bl.a. alla grafikinställningar då?

Hmm, just det... det finns ju en multiplayer som inte är knuten dit ja.

Men ja, det säger något om hur snabbt jag gav upp antar jag. Om det inte fanns en koppling till singleplayer så hade jag inte brytt mig om skillnaden i svårighetsgrad alls, men just för att den kopplingen finns så borde de åtminstone haft en lättare svårighetsgrad som gick relativt lätt att dra solo.

Svårt som fan att säga, gillade alla 3, första hade ju sina problem, lite långsamt osv, men det är ju första, och har massa nostalgi i sig.

Andromeda var istället för "Ingenting", vilket också var anledningen till att det las ut på en oerfaren studio.

Tycker det var najs att överhuvudtaget få ett spel med Mass Effect-tema på världen. Jag var förargad vid release över diverse saker men spelade ändå igenom 70% av storyn innan jag tog en paus. Nu ett antal patchar senare så är ju majoriteten av problemen fixade.

Andromeda hade bäst ögongodis, i övrigt var ettan bäst.

Spelmekaniskt / grafiskt har jag inget emot Andromeda, inte heller explorer biten.
Det den gjorde sämre var:
Sämre story
Sämre skurk
Sämre karaktärer (kan du ens nämna 2 st vid namn ifrån besättningen? Jag har svårt att ens komma ihåg deras namn, så dåliga var dem)
Sämre hjälte.

Om du skulle se ME3 som helhet (oavsett om du är besviken på de sista 15 minuterna) med DLC (som Leviathan och Citadel och upplösningen av Geth/Quarian / Krogan/Genophage), tycker du fortfarande att Andromeda är bättre ?

Trean får för mycket kritik och ettan för mycket credd, spelen blir bättre och bättre, förväntningar blev dock högre och högre så att upplevelsen var tvärtom. Andromeda borde vara förbjudet att tala om i samma sammanhang som trilogin. Hade tjänat mycket på att inte heta mass effect och få en egen trilogi, fritt från förväntningar och story-arv.

Ettan hade delvis stark presentation, men spelmekaniskt har det åldrats illa. Efter att ha spelat genom spelet säkert tio gånger på Xbox 360, alla achievements, provade jag spelet på PC härom året. Närmast ospelbart, mycket tack vare de olidligt tråkiga fordonssekvenserna och tråkig kartdesign som på otillräckligt sätt leder spelaren.

Tvåan är utan tvekan det bästa spelet i serien. Mycket tack vare kombinationen av att man tar över de överhängande hoten från ettan på ett snyggt sätt, introducerar en ny dynamik med introduktionen av människochauvinistiska Cerberus som pådrivande aktör utan att göra dom till uppenbara skurkar, och genom dom nya välskrivna karaktärerna får man en större insikt av de olika nyanserna av världen. Hyfsat välfungerande spelmekanik som överlevt de senaste elva-tolv åren väl.

Trean misslyckas i sitt tema från första tio minuterna, genom att det hotet som lurat i de två tidigare spelen slår till direkt och utan att det tycks påverka världen. Genom spelet glömmer man bort att de enorma robotorna som skördar allt liv i universum eftersom livet utanför enstaka planeter tycks liksom bestå oförändrat. Hyfsat bra utveckling kring vissa sidospår, men både stämningen och story är enormt ojämn. När man glömmer bort domedagsfiendernas ständiga härjningar för en stund funkar spelet. Så snurrigt skrivet är det.

Andromeda är spelseriens inavlade kusin, som otacksamt lånar familjenamnet. En obegripligt tråkig sörja som vars manus känns skriven av barn. Alla karaktärer ser ut som deformerade penntroll och dialogerna påminner om barnprogrammen som går på SVT UR för hörselskadade. Ingen som helst återhållsamhet eller känsla för finlir. Jag förstår inte hur någon kan spela det här spelet för annat än cringe, eller andrahandsgenans. Utvecklarnas förakt mot spelaren lyser genom under hela spelet.

En störande sak som togs bort efter första spelet är armour på companions.
Springa runt i vakuum med enbart en mask för mun och näsa räcker tydligen som skydd.
Samt att fienders vapen stoppas lika bra av "vanliga" kläder....

Men även att det är en del av rpg att skaffa bättre utrustning, ändra utseende och göra karaktärer bättre på specifika saker som försvann.

Mass effect 2 för min del. Mest pga den extremt coola starten, älskade verkligen övergången ME1-2, så oväntat och coolt på samma gång tyckte jag, och stridssystemet som förstås är klart trevligare än i ettan. Revolution snarare än evolution som det blir sen ME2-3. Så det har satt sig som min favorit faktiskt.

Men älskar alla tre egentligen, alla ligger väldigt varmt om hjärtat.

Trean är ojämnast, det märks på så många sätt att det blev framstressat och hade verkligen mått bra av ett års längre utvecklingstid.

Slutet blev också väldigt otillfredsställande och konstigt och hade behövt genomarbetats mer.

Jag är dock en av få som föredrar orginal-slutet mot det förlängda slutet, för det förlängda slutet är på inget vis tillfredställande på dom punkter där det brast och dom sabbar den stämningen som var så fantastiskt i originalet.

Andromeda är klart sämst men fortfarande ett väldigt väldigt bra spel.

Ettan känns klumpig och inte samma flow som det kom att bli senare.

Så, tvåan är nog det som är bäst som helhet. Även om trean överträffar det på flera punkter.

Ettan bäst.

Tvåan och trean likvärdiga. Hade för övrigt aldrig något problem med slutet/sluten på trean.

Inte testat Andromeda alls dock pga att sambon, som verkligen älskar Mass Effect, säger att den var en besvikelse pga alla buggar och enformigheten i längden.

Vill du utveckla vad det var du tyckte var episkt och bra twist?

OBS, SPOILERS!

För mig handlar det mycket om att jag inte tycker reapers hade en särskilt intressant motivation till att göra det dom gjorde.
Idén om att AI och biologisk intelligens alltid kommer komma i konflikt och att det därför är bäst att med jämna mellanrum utrota och starta om en galaktisk civilisation så AIn inte blir avancerad nog känns inte så intressant.
Det faller väldigt platt gentemot hur intressant det har varit på vägen dit.

Dessutom tycker jag inte logiken i resonemanget håller, vilket det inte heller gör.
Så som jag tolkar slutet så har repaers helt enkelt fel. Deras idé och tankar om det här är helt enkelt fel, dom är en AI som löpt amok och fått för sig att det är så här.
Meningslösheten i att åtskilliga cykler av galaktiskt utrotning skett pga att en AI har fått för sig en dum jävla idé var riktigt stark och cool.
Destroy är det enda vettiga alternativet, utrota den här skiten!

Men tyvärr så presenteras det inte tillräckligt bra, det blir det liksom som att Synthesis är "det bästa" slutet eftersom det är det enda som en inte alltid kan välja.

Och vaddå, vad innebär "synthesis" egentligen? Liksom, va? Varför har dom inte bara gjort så tidigare isåfall? Vad är grejen? Hur tänkte dom där? Det håller inte för mig.

Sen känns hela grejen med dom 3 valen i slutet så platt och blir så konstigt efter hur dom byggt upp allt och sagt att slutet inte kommer vara att välja mellan A, B eller C. Dom hade behövt finslipa på idéerna kring slutet ordentligt för det finns potential där känner jag.

Och oavsett hur en väljer så upplever jag det som otillfredsställande hur det knyts ihop, och där tycker jag det förlängda slutet bara gör det mindre intressant.

Musiken gjorde definitivt mycket för känslan, hela suicide mission satt jag verkligen som på nålar!
Det känns dock som att det var flera saker i samspel för mig. Ljussättningen, kameravinklar i cutscenes, röstskådespelet, karaktärerna i sig. Ja, jag kanske gillar det här spelet liiiiiiiiite för mycket

Bland mina absoluta favoritscener är första mötet med Thane, på sista våningen i höghuset i Illium. Det blir nog en del speltimmar i helgen...

Se där, det var nog faktiskt exakt den artikeln jag letade efter! Fjorton sekunder var definitivt rejält neddraget och blir skönt i längden, även om det fanns en viss charm i alla stela hisskonversationer.