Kompilera in i kärnan eller köra som modul? Vad är bäst?

För en tid sedan gjorde jag en stage3 installation av Gentoo och då mina skills var begränsade valde jag att köra på Genkerneln. Nu är jag dock sugen på att kompliera en kärna och har några frågor.

Finns det några tumregler på vad man bör lägga i kärnan respektive köra som moduler? Jag läste någonstans att stöd för SATA-kontrollern kan vara vettigt att lägga direkt i kärnan och har fått för mig att ljud- och nätverksdrivrutiner körs normalt som moduler.

Är det någon vits att lägga in allt hårdvarustöd direkt i kärnan, som att det exempelvis skulle gå något snabbare än att behöva ladda moduler lite då och då? Eller är detta försumbart?

Vad jag har förstått är stora fördelen med moduler att man kan ladda om dem utan att behöva starta om hela systemet.

Det skulle vara intressant och höra hur ni andra har löst det hela och gärna en liten motivering varför.

Intressant med lite feedback. En polare jag frågade gillade att lägga allt hårdvarustöd i kärnan så långt det var möjligt, vilket tydligen en del andra anser också. Någon hävdade att kärnan växer i storlek, men spelar det verkligen någon roll? Genkerneln ligger på 1,8 MB i storlek och jag provkomplierade en kärna med större delen av hårdvarustödet inbyggt och landa på 2,5 MB. Huvudsaken är väl att kärnan hamnar under 32MB, då min bootpartition inte är större, även om jag har svårt att se hur kärnan skulle växa så pass mycket. Kärnan blir väl inläst till primärminnet sen och då jag har 1024 MB i ram borde det väl vara rätt lugnt.

En stor kärna med mycket inkompilerat blir väl inte "slöare" än en mindre kärna med basfunktionerna med tillhörande moduler, eller? Som NaturMackan nämde kan man ju ladda modulerna automatiskt. När jag valde Genkerneln tidigare såg jag i dokumentationen att man även kunde köra nåt som hette "coldplug" som autodetektar hårdvaran och laddar lämpliga moduler vid uppstart, vilket kan vara rätt bekvämt om man är lat eller är en färsking.