Universum - ändligt eller oändligt?

Svara på dessa frågor då.
Hur kan något vara oändligt?
Om det inte är oändligt, vad finns bakom det oändliga?
Ytterligare en oändlighet eller?
Om den ytterligare oändligheten har sitt slut, med ytterligare ytterligare en oändlighet. Är det inte en oändlighet då om man slår ihop alla oändligheter.
Och hur begränsas oändligheterna? Snickare som sätter upp en stor vägg?

Vad menar du?

Det han menar är vad som kommer efter oändligheten.

men som MBY sa, Även en oändligthet kan vara begränsad

Men han sa om det inte är oändligt.

Mn blir vansinnig av att tänka om såna saker.

Visst. Det finns klasser av oändlighet. Jag påstår inte att det här med oändlighet är begripligt (som jag sa är ett tal som "57" egentligen obegripligt också, vem kan för sin inre syn se exakt 57 tändstickor framför sig, eller omedelbart se att antalet tändstickor framför en är 57 till antalet?), jag begriper det inte själv. Men det är "tydligt" att massans oändlighet i ett oändligt, expanderande, universa är av liten annan art än själva rummet. Rummet växer, men inte massan. Universum blir tunnare och tunnare. Som det ser ut idag går vi den s.k. värmdedöden till mötes. Jag gillar det inte rent filosofisk, men så bryr sig naturligtvis inte universum om vad jag har för naiv filosofisk hållning.

Det är där den stora skillnaden ligger, människor kan gå ut och påstå vilka idiotiska saker som helst utan en vetenskaplig grund, men bara för det kallas "religion" så är dem automatiskt immuna mot kritik. Skillnaden är att den iden jag la fram om universums uppbyggnad faktiskt har en vetenskaplig utgångspunkt och följer det människan kan observera, även om personen som tror på det har missat några viktiga punkter på vägen. Dock hör det inte hemma här utan ville bara se om någon faktiskt skulle svara och berätta för mig att jorden är rund :(.

För övrigt har jag inte lagt ner så mycket energi på något som troligen inte kommer kunna besvaras under min livstid - om någonsin. De teorier som vetenskapen har idag räcker bra för mig och filosofiska "what if"-funderingar lämnar jag till andra människor :).

Ursäkta inbrottet... tid är det vi mäter med en klocka.

Många av de "paradoxer" och tankeproblem vi stöter på är för att vi vill göra något mer av tiden.
De flesta ser tiden som något absolut, allt annat är relativt till tiden. Vilket är ett antagande som även bekräftas i alla vardagliga situationer.

"Det svåraste som finns är att släppa en felaktig slutsats"

Detta är en psykologisk "sanning" som är riktigt häftig att ha i bakhuvudet när man argumenterar.

Det är alltså inget konstigt med att vi har svårt att tro på oändlighet, relativ tid eller någon av de otaliga andra saker som bryter mot vårt "sunda förnuft".
Ta bara något så "enkelt" som sannolikhet, vi människor är hyffsade på att bedöma obetingad sannolikhet, men när den blir betingad, dvs beror på föregående händelser, så har nästan alla fel även vid enkla exempel.

Orsaken? Vi utsätts sällan för avancerade sannolikhetsmässiga situationer. Och för de flesta av oss behövs minst en penna och ett papper för att göra en korrekt bedömning, även när vi känner till teorin bakom. Hur lätt är det då att få in detta i vårt sunda förnuft?

Tillbaka till tiden.
"Tid är vad vi mäter med en klocka", men vad menas med en klocka?
Jo, en klocka är något som mäter tid.
Cirkelresonemang? Inte riktigt...

En klocka mäter sin egen tid medan tid är vad som mäts med en klocka. Kruxet här är återigen vårt sunda förnuft som säger oss att dessa två "tider" borde vara samma.

Observera att en klocka är allt som kan mäta tid! Ett papper som bleknar i solen, ett armbandsur eller vår biologiska kropp (jag lämnar utrymme för lite filosofi). Ha det i åtanke så känns nog inte relativitetsteorin lika konstig längre.

Avslutning: Betyder detta att vi inte kan greppa tiden? Är det ens meningsfullt att diskutera? Det beror väl på! Kan rolf på ytan av ballongen komma till slutsatsen att det måste finnas en till dimension?
I slutändan är det ändå filosofi. En grundtes i allt vetenskapligt arbete är att vi aldrig kan hitta "sanningen" och veta att vi har hittat den.
Vi kan bara skapa teorier som fungerar, eller inte fungerar i den värld vi lever i.
Glöm inte att det är resan som är det roliga! =D

Sheep, bra!

Riktigt är att vetenskapen inte gör anspråk på sanning, utan formulerar teorier som passar vårt observerbara universa.

Men tänk om universum vore oändlig så skulle det också finnas oändligt med jordklot med exakt samma människor som gör samma saker samtidigt, det finns då oändligt många sweclockers.com forum och oändligt många forum så skriver jag exakt detta just precis nu!

Overkligt? Yes yes!
Slutsats: Universum är ändligt!

Vem har sagt att det ska vara "verkligt"... Är universum ändlig finns en ände/stopp. "Hoppsan, här kom en vägg... hm, vad är bakom den då?".

Universum är oändlig, punkt slut! (hoppas ni ser det roliga med den meningen )

Varför? Det är ju inte alls säkert.

Det var en ovanligt korkad slutsats av så pass mycket information :P.

Universum som vi vet det är ändligt. Skulle tro att universum expanderar med ljusets hastighet åt alla håll och vad som händer om man kommer bortom detta vet jag självfallet inte. Men där finns ingen energi. Jag tror även att det finns flera universum som expanderar samtidigt men jag vet inte om dessa kan mötas. Skulle ge väldigt mycket för att få reda på det under min livstid men det är nog inte speciellt troligt.

Kanske ser det ut ungefär så här:
http://www.creativebag.com/swatches/lg_Chocolate-Tiffani-Dots...

Är då detta i sin tur oändligt? Nej, det tror jag inte, jag tror att det helt enkelt inte har någon början, inget slut och därför inte finns. Antar att det är för långt bort från vårt tänkande då vi inte kan tänka i 4 dimensioner. Hur ska vi då kunna tänka i jag tror det var 7 dimensioner eller något sådant som forskare tror att det finns.

Bara för att universums rum är oändligt måste inte alla dess egenskaper och artefakter dupliceras i oändlighet. Så din logik håller inte. Med samma logik skulle det finnas ett ändligt, förmodligen stort, antal jordklot och sweclockers.com i ett ändligt, stort universa. Det går utmärkt att det bara finns en av en viss sak i ett oändlig universum.

Jag snackade med min mattelärare (även lärare u fysik) om dehär med universumm, Anti-materia m.m. Han berättade att det finns folk som håller på och beräknar universum med 12 dimensioner. Samt att man har bevisat att relativitetsteorin är möjlig. samtidigt har man även bevisat att "kvant-teorin" är möjlig även fast de båda säger imot varandra. Angående antimateria så är det teoritiskt möjligt att det finns, så länge det inte finns "vanlig" materia i närheten. Kanske anti-materian har något med det begränsade oändliga universum vi kanske lever i?

**Har inga källor**

Hm...har för mig att det skall finnas betydligt mycket mer antimateria i universum än det finns materia..

Precis! men anti-materian reagerar väl så att den försvinner upp i rök när den stöter på vanlig materia? så de måste vara ngt som skärmar av materian från antimaterian.

"Bevisats vara möjlig". Vad menas med det? Relativitetsteorin och kvantmekaniken är experimentellt verifierade och matematiskt konsistenta, det är kanske det sistnämda du tänker på. Sedan har man inte kunnat foga samman de två, alltså foga samman makrovärlden med mikrovärlden på ett perfekt sätt.

Antimateria är dock inget konstigt alls, utan kan framställas i laboratorium. Riktigt är att antimateria först förutsågs matematiskt och på så sätt måhända "bevisades vara möjlig". Att antimateria finns vet vi.

Nej, precis tvärt om; det finns (antagligen betydligt) mer materia i universum än antimateria. Det som det finns mest av är dock mörk materia och mörk energi. Det sistnämda vet vi inte vad det är alls.

Vid Big Bang borde det ha skapats lika mycket antimateria som materia, men av någon anledning var det en övervikt för materia, så efter att all annihilering kvarstod uppenbarligen materian.

Antimateria är inte så skumt egentligen, och hade antimaterian varit i majoritet, hade vi varit uppbyggda av detta och kallat antimateria för materia och vice versa. Därmed inte sagt att vi vet allt om antimateria. Även om det är mycket, mycket, mycket troligt, så är vi inte helt säkra på att antimateria väger positivt. Det är alltså inte någon fråga om "antigravitation" utan 1 kg antimateria väger 1 kg och inte -1 kg.

Materia och antimateria annihilerar varandra och skapar strålning. All viloenergi är bevarad och omvandlas till strålning så inget "går upp i rök" utan spår.

säger bara en sak: pi

pi är oändligt så vad hindrar anrda saker för att vara oändliga?

eller är det bara vårat räknesätt som gör pi oändligt?

vart fins det teknet på tangetnbordet

pi är inte oändligt stort, det har bara oändligt lång decimalutveckling.

Att det finns procedurer med relativt simpla regler som aldrig kan finna ett slut har inte ett skit att göra med hurvida universum i sig är oändligt eller inte.

Det finns betydligt mycket lättare procedurer än en som räknar upp decimalutvecklingen utav pi som aldrig finner sitt slut.

While not A=0
Repeat
1->A
0-A->A
End

Denna skulle ge A=1, A=-1,A=1, A=-1,A=1, A=-1 osv osv i all "oändlighet".

Men denna skulle ge det i både ett ändligt och oändligt universum.

Pi är inte en inherent egenskap av ett universum, och dess decimalutveckling är det definitivt inte.

Jag tror nog snarare att det finns olika ”dimensioner”. Anledningen till att vi lever här på jorden är för att vår ”själ” ska utvecklas och jorden är tydligen en bra plats för att denna utveckling ska kunna ske. Det är inte meningen att vi ska känna till allt för då hade vi lika gärna kunnat vara döda. Livet här på jorden är så pass begränsat att själen utvecklas på sätt som annars inte hade varit möjligt, samt att vi förmodligen inte skulle vilja vara här om vi hade vetat vad som finns bortom det jordliga.

Är då inte medvetandet enbart en fiktion? Är det inte så att allt som existerar är materiellt, som t.ex. elementarpartiklar och galaxer?

Visserligen består hela Universums fysiska uppbyggnad av just fysiska beståndsdelar men ett medvetande existerar också, och ett medvetande oavsett dess beroende av neutroner etc. är en mental icke-fysisk existens som finns till.

Är nu detta möjligt att hävda, utan att förutsätta Guds existens, eller att förfalla till mysticism? Tveksamt, det finns många olika teorier men var och en får helt enkelt bilda sig en egen uppfattning. Vill man inte det så finns det många olika religioner att tillgå eller också kan man välja att inte ta ställning eller att inte tro på något alls, spelar nog ingen roll vad man bestämmer sig för. Min uppfattning är dock denna. Bland annat för att jag har vissa starka minnesbilder från innan min födsel, minns bland annat den plats där jag kom nedsvävandes, såg min mor utifrån och helt plötsligt befann jag mig i hennes mage, något som egentligen inte säger särskilt mycket om vad som finns på ”andra sidan”.

Intressant, hur har du kommit fram till det? Utgår från att du inte bara sitter och hittar på nu och att du har någon sorts saklig grund till dina tankar, eller?

För att vara lite mer seriös, MBY, menar du alltså att universum är större än 13.7 miljarder ljusår i radie? Är det så att vi kan se så långt i alla riktningar? Fysikboken var ju inte allt för ingående på ämnet. Varför kan inte den mörka materien helt enkelt vara antimateria? Det skulle ju förklara var den isåfall tagit vägen?

du har nog rätt

Beror på vad man menar med "saklig grund" det är ju inte så att jag sitter på några bevis. Det beror väl snarare på att mina egna känslor och erfarenheter säger att det är så. Man bär med sig mycket erfarenhet från tidigare liv som man känner av och kan ha nytta av även i detta liv trots att man kanske inte har några direkta minnen eller minnesbilder. Finns de som påstår att dessa ”erfarenheter” sitter i generna, man får bilda sig en egen uppfattning helt enkelt. Det värsta man kan göra är att försöka tvinga på någon sin tro vilket tyvärr har hänt allt för ofta. Folk slår ihjäl varandra osv.

Vilka känslor då? Vad är det som får dig att lita på mina känslor? Ibland känner jag för att slå någon som har gjort något dumt, men jag brukar då bortse från mina känslor eftersom jag inser att det inte kommer göra varken mitt eller någon annans liv bättre.

Vad, lite mer konkret, är det för erfarenheter är det som säger dig det. Har du minnen av hur ditt medvetande har existerat innan du var född? Hur vet du att det inte bara är drömmar? Själv har jag ibland lite svårt att skilja på vissa drömmar och verklighet. När jag var liten drömde jag till exempel att jag kunde flyga. De drömmarna var så konkreta att jag antagligen skulle trott på dem om det inte vore för det faktum att det var lite för otroligt för att vara sant.

Tur att vi har religionsfrihet i Sverige, med största sannolikhet kommer ingen misshandla dig för din religion här. Speciellt inte folk här på forumet.

En liten rolig tanke, tänk om någon knäcker nöten och lyckas klura ut om universum är oändligt eller ej men ingen kan förstå vad personen menar. Personligen tror jag att om vi ska försöka förstå denna fråga så måste vi utvecklas. Se vad savanter kan göra, tänk hur mycket "kapacitet" som ligger och bara väntar på att utnyttjas. Om vi skulle använda våra hjärnor fullt ut så kanske vi skulle vara ett steg närmre att förstå universum. Som det är nu så tror jag att vi är för "simpla" för att kunna dra några slutsatser.

Det är inte känslor av den typen jag menar. Ibland känner man på sig att saker är på ett visst sätt och det går inte att förklara. Du får nöja dig med det svaret. Jag har ett starkt minne och jag "vet" att det inte är någon dröm men det är ju upp till var och en att tro om det stämmer eller inte. Jag har också haft verklighetstrogna drömmar men det är någonting helt annat. Är det så att en person inte vill tro på det så är det ingen ide att diskutera heller för han har oftast redan bestämt sig för att det är på ett visst sätt och då är det svårt att ändra hans syn på det, finns heller ingen anledning att försöka. Många människor mår nog bäst av att inte fundera för mycket.

Så iden mer eller mindre bara poppade upp i ditt huvud, och du bestämde dig för att lita på den? Du litar alltid på din hjärna?

Jag är alltid öppen för nya tankar om jag känner att de är befogade. Nu verkar så inte vara fallet, jag litar inte på varken mina egna eller andras känslor eller ens minnen rakt av. Från vad jag lärt mig om hjärnan så är den långt ifrån exakt. Minnen och känslor som är påhittade går inte att skilja från de riktiga i många fall. Vad vi kan göra är att etablera strikta reglera och resonemang för att kunna bekräfta det våra hjärnor säger oss. Om jag till exempel tror att det verkligen är så att det alltid blir mål när jag går på toa eller gör en macka under fotbollsmatcher så kan jag, genom ett logiskt resonemang och hjälpmedel som papper och penna bekräfta om så verkligen var fallet eller om det var min gärna som spelade mig ett spratt.

Vet inte vad människor i sig mår bäst av. Men jag tror det är väldigt skadligt för samhället i stort om folk litar till sina känslor istället för att tänka. Det är sånt som leder till bland annat fördomar. Varje människa som kolla upp faktiska fakta och tänker på det inser att inte alla invandrare stjäl och misshandlar. Men ändå finns det många som får den känslan. Till viss del på grund av vinklad rapportering av media. Människor som inte funderar själva är väldigt farligt och något som alltid bör motverkas.