Varför matte är tråkigt

Jag önskar att jag visste vad man kunde göra, men om jag skall vara ärlig så tror jag att alla tankar och idéer som finns i mitt huvud saknar grepp i verkligheten, besitter helt enkelt inte den kunskap som krävs.

Om jag dock endast ventilerar mina tankar så skulle jag vilja säga att det som först måste ändras är lärarna. Många grundskolelärare i matte verkar sakna de pedagogiska egenskaper som jag anser behövs i grundskolan, framförallt i lågstadiet (mina egna iakttagelser, finns såklart de som avviker).
Det tankesättet som många lärare verkar ha, att ett problem endast kan lösas på ett sätt för att resultatet skall vara "rätt", borde även det åtgärdas. Det är den bästa förändringen som jag märkt i och med övergången till gymnasiet, att läraren inte säger att man har "fel" om man löst uppgiften på ett sätt han/hon inte tänkt sig. Tycker även att kurslitteraturen i grundskolan och i viss utsträckning gymnasiet skulle kunna förbättras, att som vi gjorde i grundskolan räkna sida upp och sida ned med näst intill identiska tal ger varken de engagerade eller de som ligger på efterkälken någon hjälp.

Matte är roligt när man orkar tänka:)

Matte var riktigt kul på lågstadiet då man lekte och härjade. Sen blev det tristare och tristare tills man inte såg någon nytta i det än att skaffa sig ett hyggligt betyg.

Gäller visserligen inte bara matte.

håller med dig. Men en sak som irriterarade mig när jag började gymmnasiet var matte A. hela poängen med matte A verkade vara att sammala ihop klassen eftersom alla kommer från olika skolor med olika lärare. måste ju finnas mål i lärarplanen för vad man ska ha lärt sig i grundskolan. matte är ju trorts allt ett av dom ämnena man måste ha godkänt i för att kunna söka till en gymnasieutbildning. man skulle åt minstone kunna korta ner A kursen till hälften.

Nu sitter man hemma med sin matte B bok och plugga bäst man kan på egen hand. AARRHHH...

Jag orkade inte riktigt läsa genom den här tråden men det finns ett intressant TED-clip om det här.

http://www.ted.com/talks/lang/eng/arthur_benjamin_s_formula_f...

Jag har alltid haft det lätt för matte och jag tycker att det är kul, dock så har det blivit mycket tråkigare nu på gymnasiet.

Jag tror att anledningen till att jag tyckt att det är så roligt är eftersom sedan 3an i lågstadiet så har jag och en kompis inte deltagit på knappt en enda mattelektion. Anledningen var att vi låg lite före och vi fick då jobba på vårat eget sätt och lista ut saker på egen hand, vilket är roligt, och där med ökade gapet mellan oss och klassen ännu mer.
Nu när jag börjat gymnasiet och vi inte längre går på samma skola så är det dödtrist - jag är tvungen att sitta där och vara med på varenda genomgång. Jag var även tvungen att fortsätta komma på lektionerna efter att jag var klar med boken och kursens innehåll. Det blev dock lite roligare då jag fick arbeta med problemlösning resten av tiden.

Annat som jag stör mig på:
Alla dessa standarder som vi har - avrunda så, bevisa det, skriv det, skriv så o.s.v.
Visst kan det säkert vara bra, men det förstör allt det roliga med att få göra saker på sitt eget sätt.
Hur skulle det se ut om alla konstnärer var tvungna att måla på samma sätt?

Antar att du tycker det är fel att vi har bestämda ord på allting också? Att vi kallar en väska för väska och färgen röd för röd? Du skulle hellre vilja att alla bestämmer egna ord vi kan kalla saker och alla pratar sitt eget språk ;)? Som du märker skulle det inte funka speciellt bra, detsamma gäller matematiken, matte är också ett sorts språk :).

Om du vill göra det roligt kan du alltid irritera de som rättar genom att tilldela olika delar av ditt tal olika variabler istället. Så kan du göra som Zartax skrev och använda solar och träd osv

Jag störde mig mycket, och gör fortfarande, på att så mycket vikt läggs vid standardisering. Jag _vet_ att jag borde lära mig skriva och ställa upp på ett speciellt sätt, för att mitt och andras arbete skall kortast så mycket som möjligt. Men när man väl sitter där och för fjärde gången ritar upp vektorplan till vänster och matriser till höger när man lika gärna skulle kunna hoppa över tre steg i taget eller hålla sig till det enbart abstrakta så blir det kämpigt med bristande motivationen. Det känns som att för varje steg man tar på matematikvägen så blir vägen nio tiondelars steg längre, bara pga att pennan behöver fyllas dubbelt så ofta, eller att man behöver kolla upp ordningen eller något namn i boken.

Varje gång jag slänger boken under sängen och gråter mig till sömns brukar jag dock påminna mig om de lustiga och ibland olustiga problem man råkade ut för när man höll på att bygga betongelement. Man frågar sig hur svårt det kan vara att rita upp en enda vägg när man än en gång får något som skall liknas en ritning i handen och man kan inte avgöra ens med lupp och ph-papper om streckade linjer är under eller över hela linjer. Eftersom konstruktören eller annan brukade blanda egna finesser (som ibland var helt ok och föredrogs) med standardiserade symboler så var chefen tvungen ringa lite då och då och höra efter. Och chansade man kunde man ge sig faen på att man missuppfattat allt helt baklänges, så att man spenderat 20 lax på en vägg som ingen vill ha.

Jag längtar till dagen jag har de flesta/alla standardiseringar i ryggraden och kan koncentrera mig på att leka istället, eller bara koncentrera sig på själva matematiken öht.

Överlag skall man se på medmänniskor som vore de datorer. Får de inte mycket tydliga och klardefinierade instruktioner så failar de.

Speciellt inom matematiken finns det väldigt bra skäl till standardiseringarna. Inom avrundning har vi ju t.ex. fallet med att x.5 alltid avrundas uppåt och inte nedåt. Förmodligen pratar man inte så ofta om det i skolan, men annat är ju omöjligt, eftersom antalet värden mellan 0-0,5 och 0,5-1 annars skulle bli olika.

Sen ligger ju matematikens styrka i dess förmåga att vara exakt ( gör man den ungefärlig kallas det fysik ). Att alla känner till standardiseringarna är därför väldigt viktigt för att matematiken över huvud taget ska fungera. Visst kan man ju bryta mot reglerna, men först måste man lära sig dem.

Lutade mig lite åt texten Ben_Dover länkade.
Självklart ska standarder finnas för att saker ska kunnas förstås av alla, vilket jag inte riktigt tänkte på. Jag var för förtrollad av bilden att matte är en konst.

Självcitation... Great!