Introduktion
Så kommer vi då till andra delen i följetången om tangentbordsnörden som köper sig helt vanliga tangentbord. Den här gången har (o)turen kommit till Cherry och deras G80-3850 LYBPN-2, som vanligtvis går under namnet Cherry MX-Board 3.0. För de av er som inte läst den första delen kan nämnas att den under inga som helst omständigheter är nödvändig för förståelsen av den här recensionen, det här är som vilken sit com som helst – bara hoppa in så förstår ni nog vad det handlar om. För den som är intresserad finns första delen här. I den beskrivs tangentbordsnörden och dess förehavanden, samt bakgrunden till varför någon sätter sig och skriver det här. Tillbaka då till själva tangentbordet och, mer specifikt hur det kom sig att just det här tangentbordet valdes på en fullkomligt överetablerad marknad.
Där Filcot i förra delen var resultatet av en något långdragen tankeprocess är det här raka motsatsen. Det visade sig att Webbis hade de här för en spottstyver och tangentbordsnördens mor och far kan behöva ett uppåttjack efter det miserabla makrotangentsbehäftade, bakgrundsbelysta membranåbäke de dragits med sedan tidigt tjugohundratal.† Inte för att de visat någon som helst avund gentemot varken det Poker som tangentbordsnördens syster fick för några år sedan, eller det Novatouch som deras svärdotter har – snarare tvärt om – men ändå. Sagt och gjort, ett tangentbord plockades upp i förbifarten och på ett liknande bananskal föddes idén till den här recensionen.
https://i.imgur.com/C8IY3WW.jpg
Cherry G80-3850LYBPN-2 i all prakt.
Ett första intryck
Cherry G80-3850 LUBPN-2 kommer i en förvånansvärt låg kartong, det faller sig nämligen på så vis att Cherry valt att göra det här till ett försök till ett svar på lågprofilstangenbord i stil med helt vanliga membrantangentbord, men med MX-brytare. Tangentbordet är därför synnerligen lågt, med tangenter som ser lika ut på alla rader, till skillnad från Cherrys äldre modeller. Det ser ganska avskalat ut där det ligger i sin kartong. En Cherry logga har det kostats på, samt "CHERRY MX-BOARD 3.0" utskrivet i det nedre högra hörnet. Det sistnämnda ser bedrövligt ut, men på det hela taget föredrar jag helt klart den här typen av estetik framför P12-in absurdum som verkar vara de flesta "namnkunniga" tillverkares modell för tillfället. Att kalla det snyggt, eller attraktivt kanske är att sälja det dyrt och det är inte alls lika nedtonat som FIlcot, men det ser ändå förhållandevis nyktert ut.
https://i.imgur.com/kCAsOKn.jpg
Cherry MX Red och ganska intetsägande hattar. Notera monteringsplatta, inte helt vanligt när det kommer till ett Cherrytangentbord.
Under ytan
Dras en hatt av upptäcks att det här exemplaret kommer utrustat med Cherry MX Red. För att erhålla den informationen behöver dock inga hattar åka av, egentligen. Läskunnighet kommer man långt med. Det är nämligen på så vis att Cherrys produktkoder går att dechiffrera. G80 betyder att tangentbordet i fråga kommer med brytare av MX-typ. Att de är tillverkade av Cherry förvånar sannolikt inte någon. 3850 betyder MX-Board 3.0. Därefter har vi en synnerligen intressant rad med bokstäver. Fem stycken närmare bestämt. Fem har de varit sedan någon gång under nittiotalet, innan dess var de bara tre. För att förstå vad de betyder kan det vara bra att använda en specifik sida från Deskthoritys wiki, Cherry article numbers. På denna sida står att läsa att LYBPN kan översättas till: L: Lasered (POM eller ABS återstår att se), Y: Red, B: Trackball (uppenbart fel, men mittenbokstaven är lite hit or miss, det är långt ifrån alla tangentbord där den verkar betyda något) samt PN: Pan-Nordic. Från klisterlappen kan vi även utläsa att tangentbordet tillverkades vecka 52 år 1989, eller 2015. Det senare förefaller mer sannolikt, men varför Cherry väljer att repetera datumkoder på det här viset förefaller dumt.
Något produktkoden däremot inte förtäljer är det faktum att det här tangentbordet kommer med en monteringsplatta, något som tas för givet idag, men som Cherry inte alltid använt sig utav. Monteringsplattor är emellertid inte enkom av godo, de ger tangentbordet en mer robust känsla men att döda all tillstymmelse till flex är inte alltid eftersträvansvärt. Dessutom leder de, i princip, alltid till en ökad akustisk närvaro. Tangentbord utan monteringsplatta är helt enkelt tystare. Med det sagt är det här tangentbordet bland de allra tystaste jag provat med en monteringsplatta. Definitivt tystare än ett Filco. Att finna ett tangentbord utan monteringsplatta, där brytarna alltså endast monteras i PCB, men stabiliseras med hjälp av extra ben som går ner i PCB, är dock svårt om man inte kan tänka sig att bygga själv. Cherrys egna 3494 är ett undantag. En annan sak som produktkoden inte förtäljer men som synes om man tar bort en hatt är att tangentbordet har dioder monterade i samtliga brytare vilket leder till väldigt mycket med KRO än den här recensenten behöver, men det är säkerligen efterfrågat av de som spelar spel som kräver många samtida knapptryck.
https://i.imgur.com/TGdzPTn.jpg
Made in China; det var länge sedan Cherry tillverkade några tangentbord i Tyskland
Konstruktion
Chassit är tillverkat i två bitar som sitter ihop med sex skruvar, varav fem döljs av små plastlock och den sista sitter under klistermärket. En avsaknad av intresse för vad som ligger däri har lett till att tangentbordet ännu inte är öppnat. Monteringsplattan gör att tangentbordet som helhet flexar ganska lite och det ligger säkert på bordet då de inkluderade, men inte monterade, silikonremsorna är synnerligen väl tilltagna och tillsammans med två mindre gummifötter borgar de för ett tangentbord som inte flyttar sig speciellt lätt, men det är heller ingenting som den här recensenten någonsin kan minnas varit ett problem med något tangentbord.
En USB-port av typen mini-b sitter monterad i mitten på tangentbordets bakkant, vid Cherry-loggan. Löstagbara kablar gör att tangentbordet är enkelt att flytta med sig och att förvara. Dessutom kan man lätt ersätta kabeln med något ballt från Aliexpress om man vill det. Dessvärre verkar det som om den här USB-porten dras med en hel del problem, då det finns många rapporter om att den slutat fungera.
Hattar
Ingenting att skriva hem om, men det bästa du kan få tag på. Så kan man kort sammanfatta dessa. L i produktkoden står som nu bekant för att texten är skapad med en laser. En vild gissning säger att de är laseretsade och sedan ifyllda med vit färg då texten är mjukare än omkringliggande material, men om det förhåller sig på det viset är oklart. Hade det inte varit för att det står L på tangentbordet och att det finns dokument likt det här som styrker att det skulle röra sig om laserskrivna tecken hade klistermärken (eng. pad print) inte varit en avlägsen gissning. Hattarna är i alla fall tillverkade av Devlin och kallas för L-serie. Laser är bättre än klistermärken, men inte så mycket annat. Hattarna är inte mycket att skriva hem om, men som sagt det bästa som går att få tag i då Cherry av någon anledning använt en till synes unik position för caps lock-brytaren som varken sitter monterad som en centrerad Caps Lock som de flesta tillverkare gör idag, eller som Cherry brukat göra med en s.k. off-center caps lock. Den här är istället precis mitt emellan, vilket får till följd att det är precis omöjligt att finna utbyteshattar som passar.
Stabilisatorer
Inte så många överraskningar här. Plattmonterad Cherrystabilisatorer. Således är det enkelt att byta hattar, men lite svampigt att bottna ur. I och med att det ändå inte går att byta hattar faller den stora fördelen med Cherrys stabilisatorer platt, så endast svampigheten i standardutförandet finns kvar.
Brytare
Cherry MX Red handlar det alltså om i det här tangentbordet. Som jag förstår saken tillverkas de med olika typer av brytare, men bruna och röda verkar vara de vi finner på den svenska marknaden. I och med att recensenten tycker att det skall vara linjärt om det skall vara Cherry och annars kan det vara, fick det bli röda. Att det var den modell Webbis reade ut gjorde ju inte valet svårare. Första intrycket var att de inte var så pjåkiga. Ganska trevliga faktiskt. Skillnaden mot de röda som kom i ett Corsair K65 som var så ohemult uselt att det var tvunget att dö för att ingen skulle behöva använda avskrädet, men vars brytare jag sparat för att påminna mig om hur usla de är, är milsvid. Om jämförelsen å andra sidan är med de smorda och fjäderbytta Cherry MX Nixdorf Black recensenten vanligen använder när det är läge för lite Cherryland står de sig slätt, men något annat var heller inte att vänta. För den här tangentbordsnörden ter det sig som så att Cherry har börjat hitta tillbaka, men lika bra som de var före murens fall är de inte. Sent nittiotal eller tidigt tvåtusental. Där någonstans hamnar de på en skala som går från en perfekt Cherry MX Black från före murens fall och en bedrövlig Cherry MX Black eller Red från 2014.
Layout
Som de örnögda bland läsarna säkert redan sett vid det här laget är inte det här riktigt ett tangentbord vars layout utstrålar "Khers". Den främsta bristen det har är att det är ett ISO-tangentbord med alla felskrivningar det för med sig om man är van vid att skriva på ANSI. Vidare har det en numpad. Den här tangentbordsnörden är inte helt kompatibel med en numpad och tycker det går snabbare att skriva siffror med båda händerna på numrow (flytta händerna två rader upp så kan man skriva siffror som om de låg på home row).
Utöver det, och det faktum att caps lock-brytaren sitter lustigt placerad, är layouten så standard den kan bli. Ingen person som vill ha ett enkelt avskalat ISO-tangentbord torde vara missnöjd.
Slutsats
Liksom Filcot i del 1 skulle det här Cherrytangentbordet inte höja på ett enda ögonbryn i kontorsmiljö, vore det inte för dess akustiska närvaro. Kanske skulle det här tangentbordet om möjligt höja än färre ögonbryn då det ser ut som vilket lågprofilstangentbord som helst, även om det på det hela taget har fler utstickande detaljer än Filcot. Att det dessutom knappt låter mer än ett membrantangentbord gör att tangentbordet skulle göra sig ganska bra i kontorsmiljö, eller om det skall värnas om en bättre hälft eller avkomma. Det faktum att logotypen är belyst och windowsknapparna likaså (det verkar ha att göra med att det skall vara möjligt att stänga av dem, men det verkar inte funka på en Mac) förtar lite av mogenheten. Eurostile känns dock helt rätt för kontoret även om tangentbordsnörden fäller en tår och hellre hade sett Cherrys gamla typsnitt.
Rekommenderas då tangentbordet? För 3-400 kr finns helt enkelt ingenting som kan mäta sig med det. Samma sak gäller i mångt och mycket vid dess normala prisnivå, men det känns inte som en lika given affär. För de som inte hittar sina tangenter i mörkret kanske det går bort på grund av avsaknad av bakgrundsbelysning, men det har dedikerade knappar för volymkontroll för de som efterfrågar sådant. Den här recensenten hade i alla fall hellre köpt fem sådana här än ett Corsair eller Razer. De båda sistnämnda må vara populära, men det hindrar dem inte från att vara dyrt skräp.
Hur som helst kommer de tilltänkta slutanvändarna av just det här exemplaret säkerligen bli nöjda, men det är inte helt säkert att de märker att någonting är utbytt, till skillnad mot om de hade fått enhörningsspya på skrivordet.
† Här skall nämnas att tangentbordsnördens föräldrar är fullkomligt oskyldiga till denna styggelse, det är från tiden (långt) före tangentbordsnördens reinkarnation som just tangentbordsnörd.
