Som tidigare poster sagt är det dessa punkter som gör att jag anser att det är ett hårdare slag att ett barn dör:
Barn är rena:
Inte kontaminerade av vuxenlivet. Ärliga, oskyldiga, känsliga.
Barn har inte lika många i sin bekantskapskrets:
Men det slår så mycket hårdare för dem som står barnet nära. Jag kan inte tänka mig att det finns något som vore värre än att bli av med sitt egna barn. I många år trodde jag att det som vore hårdast skulle vara att bli av med sin livskamrat. Hade åsikten att "Man kan ju alltid skaffa fler barn" ända tills den dagen jag själv blev pappa. Samma sak med att bli av med sina föräldrar. Även om man skiljs förtidigt så är det ändå rätt ordning.
Till detta hör även att man automatiskt skulle gå och tänka... Undra hur han/hon skulle se ut nu... Göra nu... Säga nu... Det händer troligen mest under de första 20 åren sedan är det mesta upprepningar.
Alla som är föräldrar kan tänka sig sorgen så otroligt lätt:
Jag har varit en riktig hårding. Aldrig fått minsta tår i ögonen när jag tittat på filmer eller dokumentärer. Ända tills den dagen jag blev pappa. Om jag ser ett barn dö i en gripande drama, eller ser ett barn lida väldigt mycket i en dokumentär så kan jag nu för tiden bli väldigt skärrad och bli tårögd. Detta är ett väldigt starkt bevis på hur lätt det är att som förälder sätta sig in i som jag tidigare sa: Det som förmodligen är den svåraste sorg vi människor kan uppleva.
Så funderingar över varför du känner som du gör...
Du har inte fått känna den starka, rena kärleken du får av ditt egna barn. Totalt kravlös kärlek!
Det är du själv som formar ditt egna barn. Och meningen är att få glädjas av att se det växa upp. Alla föräldrar har väl inställningen att meningen med livet är att skaffa och sedan leva för/med sina barn?
Vet inte riktigt vart detta bör ligga i diskussionen. Men jag håller inte med om ditt resonemang om att ett barn har färre kontakter och därför berör färre personer. Det är ju inte så att den som har störst kontakt nät som vinner. Snarare så att väldigt många skakar på huvudet och tycker att det är en tråkig flik i deras vardag. Men det är inte många gånger under ett år som jag tänker på de som jag har känt men som inte lever längre. Där spelar i så fall även åldern in. Ju yngre desto fler gånger kommer tankarna upp. Och jag återkommer till att de som inte står i direkt anknytning så som föräldrar/barn/syskon/livskamrater kan inte känna likadant. Förmodligen för att det inte är en del av en själv som dör.
