Varför vi borde uppmuntra folk att skaffa barn tidigare
Jag har precis läst en rad artiklar om unga mammor (under 20) och hur dåligt de behandlas av allehanda myndigheter. Bl a läste jag följande helt häpnadsväckande siffror:
Vid 25 års ålder är det omkring 75 procent av dem som inte gått klart en treårig gymnasieutbildning, skriver Ungdomsstyrelsen i ett pressmeddelande.
För dem som inte blev föräldrar innan de fyllt 20 år är det 17 procent som inte gått ut gymnasiet. Ungdomsstyrelsen ska genomföra insatser för att få fler unga föräldrar tillbaka till skolbänkarna.
Med andra ord, den som skaffar barn innan utbildningen är klar - framförallt gymnasiet men även högskolan anses bör vara avklarad innan första barnet kommer - hamnar av en eller annan anledning i någon sorts B-lag och lyckas inte utbilda sig senare heller. Detta går igen i attityderna hos folk som ofta uttrycker ett visst förakt:
Tjejer som skaffar barn innan dom gått klart gymnasiet kostar jäkligt mycket pengar. Låt dom klara sig själva bäst dom kan och visar det sig att barnet blir lidande så omhänderta barnet. Ps. Åldersrasism? Måste man inte ha någon form av utbildning för att bli skribent på den här tidiningen? Ds.
Att denna sorts attityd är otrevlig och fördömande kan de flesta nog hålla med om, men det råder ändå en utbredd mening att man bör vara klar med sin utbildning, ha tagit sig in på arbetsmarknaden och börjat tjäna pengar innan man skaffar sitt första barn. Samtliga lagar och regler kring föräldraskap är baserat på denna doktrin och nu ska jag förklara varför detta är direkt kontraproduktivt för samhället.
1) Rent biologiskt sett är det inget snack, kvinnor är mest fertila mellan 22 och 26. Yngre mödrar är friskare, löper mindre risk för komplikationer under graviditeten, halverar risken för Downs syndrom hos fostret jämfört med äldre kvinnor osv. Därmed inte sagt att vi måste rätta oss efter det, men jag tycker det är en rimlig ståndpunkt att vi bör jobba mot ett samhälle som tar hänsyn till hur vi människor ser ut. Utöver att vara bra för mamman så innebär problemfria graviditeter även minskade sjukvårdskostnader i det offentliga.
2) Nedanstående punkter bygger på antagandet att barn kräver mer tid ju yngre de är. (Det är förvånansvärt svårt att hitta någon publicerad statistik i ämnet men det känns intuitivt rimligt.)
3) När man är klar med sin utbildning och jobbar så är man som mest värdefull för samhället i så mån att man betalar in mest skatt. Därför har vi dagis och fritids som gör att folk kan vara på jobbet och jobba istället för att vara hemma med barnen. När föräldrar är barnlediga eller vabbar kostar det både företagen och samhället stora pengar varje år. Är det någon gång vi helst INTE vill att föräldrarna ska hålla på och vara hemma med barnen så är det mitt i karriären när de har som mest att ge samhället. Då vore det bättre om de klarade av de tidskrävande småbarnsåren innan de började jobba.
4) Som student har man oftast lite mer tid över, om man inte går en väldigt krävande utbildning eller satsar extremt hårt på pluggandet. Dessutom kan man i regel bestämma en del själv över sin egen tid, plugga när det passar, kanske gå ner i studietakt osv utan att det egentligen kostar varken studenten själv eller samhället särskilt mycket. Med andra ord låter det som en perfekt tid att ha småbarn, om det inte vore för den här lilla detaljen med pengar. Barn kostar, studenter är fattiga. Därför anses studenter med barn vara oansvariga och värda att förakta eftersom de skaffar barn innan de har råd att försörja dem.
Nu kommer jag (äntligen) till poängen: barn kräver tid och pengar. Studenter har inga pengar. Jobbande föräldrar har ingen tid. Skillnaden är att jobbande föräldrars tidsbrist kompenseras för genom generösa regler för föräldraledighet, vabbande, omfattande dagis- och fritidsverksamhet osv, medan studenter och arbetslösa helt enkelt bara anses få skylla sig själva. Varför inte istället försöka kompensera dem ekonomiskt i motsvarande grad och tillgodose deras behov på liknande sätt? Jag tror det vore lönsamt för samhället att åtminstone börja fundera i de här banorna.
- Kanske dagisverksamhet på våra högskolor vore något?
- Extra studiestöd till studenter med barn?
- Större flexibilitet hos CSN?
- Vad gäller gymnasiet har jag ingen koll på reglerna men jag vägrar tro att 75% av de unga mammorna är för dumma för att klara av gymnasiet. Detta luktar systemfel lång väg: det är helt enkelt alldeles för svårt att kombinera gymnasiestudier med föräldraskap.
Jag har inga färdiga lösningar men jag vill väcka frågan. Är det inte ett otroligt bakvänt system att i princip tvinga folk att vänta med barn tills man är uppemot 30 när detta innebär nackdelar både för individen och samhället?
(På köpet kanske vi kan ändra på de två attityder jag tror betyder mest för den här utvecklingen, nämligen 1) att livet är slut när man skaffar barn och 2) att vuxna människor i 20-årsåldern skulle vara alltför omogna och olämpliga föräldrar. Men det är ett annat kapitel.)
Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?