Tjej med personlighetsstörning, råd?

haha ok, vad är du för skön pajsare. Jag kan inte säga mycket mer än att jag har flera erfarenheter, då och nu, med psykiska problem som inte är mina egna.

Skulle aldrig inleda ett förhållande med någon som inte kan hantera sitt eget liv. Gillar man drama, pillerknaprande och bergochdalbana kanske man ska åka hissen vid sergels torg hela dagarna istället.

Om man behöver fråga om diagnoser på sweclockers ska man inte ha något att göra med det. Han har inte ens träffat bruden och rådfrågar genast sveriges ledande forum i relationsfrågor.

Därav drar jag slutsatsen att ingen relation alls är bäst.

kramis

Visst är alla olika men alla människor som har Borderline har ett genomgående mönster av instabilitet i relationer med andra människor, i sin självbild och sina affekter.
Detta visar sig på olika sätt, varav minst fem av följande:

1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer.

2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

3. Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning).

5. Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar

6. Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

7. Kronisk tomhetskänsla.

8. Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

Om en person inte uppfyller fem punkter så har den inte Borderline.
Om en person har Borderline så har den svajjig självbild, instabila relationer och affekter samt uppfyller MINST fem punkter på listan.
Det är vad diagnosen innebär, så ni som pratar om individen och att man inte vet hur någon är bara för diagnosen gör just bara det: Pratar.(I nattmössan) Det är nämligen exakt det som psykiatriska diagnoser är till för. Att beskriva hur någon är.

Se till individen och inte till bokstavskombinationen, rusa inte in i något bara är mina tips, låt allting gå sakta och ge det tid.

En diagnos är en övergripande beskrivning av hur en person kan vara till psyket exempelvis, inte HUR den är till helhet f ö, hon har ju en egen personlighet och utstrålning även, det är ju inte så borderlinen bara lyser om henne och att hon bara utstrålar borderline hela hon, det har jag grymt svårt att tänka mig, tänker bara på alla tidigare inlägg i denna forumtråd.

Visst, det är mer negativa inlägg än positiva, det ser jag, men jag anser inte att TS ska börja generalisera, jag har själv en diagnos, inte fan är jag diagnosen, använder den ej heller som ursäkt, jag är mig själv helt enkelt.

Och folk som får höra min diagnos efter att ha umgåtts med mig finner mig som mycket mer empatisk, samarbetsvillig, social, mindre negativ etc än vad de målat upp bilden av vad diagnosen i fråga ska vara "i deras värld", den ni, fy fan, skulle ni umgåtts med mig och sen hört min diagnos kanske ni sprungit all världens väg, who knows

Att placera människor i fack direkt och generalisera är fult, just människor, det är så lätt att säga "du har den diagnosen, du ÄR så i min värld" innan man ens greppat personen i fråga eller träffat denne.

Det är ungefär som att säga att alla som heter Olle är dumma i huvudet, för jag känner en som heter Olle och han är dum i huvudet, eller i detta fall, mer lämpligt och passande:

Jag har varit tillsammans med en Lena, alla som heter Lena är dumma i huvudet.

Lite så känns det över alla inlägg.

Kan f ö nämna att ett problem endast är ett problem oftast om man väljer att göra det till ett problem eller går in med den inställningen, visst ska man ha diagnosen i åtanke, absolut, men inte gå in med en redan uppmålad bild av hur man tror det är i sådana fall.

Har f ö två före detta vänner som har Borderline, men jag gick hur bra som helst ihop med de och vi hade skitskoj, och man lärde sig vart gränser gick och vi hade inga problem att umgås, man lärde sig hantera dem och vart de var, och så är man ju lite människokännare i vissa drag så man känner stämningen bl a, än om jag f ö är väldigt klumpig av mig i mina uttryck bl a många gånger, men that's just me

Och för de frågvisa, jag är inte vän längre med dem då vi växte ifrån varandra, liksom man växer ifrån sina klasskompisar och dylikt, blev bara att kontakten blev mindre o mindre, för att sedan inte finnas, så ingenting negativt i något av de fallen.

Människan är i regel rädd för vad den inte kan hantera/förstå f ö vad det tycks, jag tycker du ska ge henne en ärlig chans, men avvakta, skriva är en sak, att umgås utanför Internet en annan, måla inte upp falska förhoppningar så tidigt än om jag vet att det är lätt hänt.

Personkemi ska klicka bl a, och vad du annars finner att en partner ska kunna tillföra just dig och vilka pusselbitar du vill att denna ska fylla ut och som är del av anledningen till varför du söker en.

Vi lever bara en gång, man får sällan ytterligare en chans att ta de chanser man aldrig tog, så välj klokt är mitt sista råd och lev livet, och snöa inte in dig för mycket på diagnosen

Jag hade hållt mig borta.

Varför?

Jo, det finns personer som har dessa problem, men VÄGRAR stenhårt att inse det själva, de kanske mår bättre i en relation än ensamma, men om de inte kan acceptera att de har problem på en psykisk nivå OCH BEHÖVER hjälp så kommer det aldrig att leda någonstans, och personen kommer sannolikt vara som den är under förhållandet, du kommer inte heller kunna övertyga personen om att ta hjälp om de efter XX antal år och förhållande inte gjort det själva.

Ska du bli tillsammans med en person som i slutändan är din patient och partner? Är det något att sträva efter så säger jag SHOOT, är det inte det så säger jag, tänk om. Någon annan kommer att ta hand om henne.

Edit: Du kommer garanterat inte att uppleva "hela" henne förräns ni varit tillsammans ett tag.. (Dvs svårt att fatta innan det är för sent)

Pfff. Vi med antisocial personlighetsstörning skulle aldrig göra så. Det är inte oss det är fel på, det är er.
B!