Som uppväxt i ett prästhem kan jag kanske svara på lite av frågorna ur ett lite annat perspektiv än @Albanach och @fesoj gör.
Först en snabb bakgrund.
Min pappa prästvigdes 1974, som sin första tjänst var han domkyrkoadjunkt i avaktan på att arbetet med en nybildad församling skulle slutföras, därefter blev han kyrkoadjunkt och församligspräst för Skäggetorps församling.
Några år senare, 1979, valdes han, med kunglig dispens (han hade inte gått klart delar av utbildningen än), till kyrkoherde för ett pastorat innehållande fem olika församlingar där han blev kvar i cirka 7 år innan han blev ombedd att ta en kyrkoherdetjänst i ett jämtländskt pastorat med fyra olika församlingar dit det varit svårt att få en präst att stanna. Han stannade där till sin död 1998.
Förhoppningsvis har arbetssituationen för präster förändrats under åren som gått.
Jag kan inte minnas att han någonsin arbetade mindre än 60-70 timmar i veckan.
Församlingsbor, ofta i ganska desperata behov av hjälp, dök ofta upp sent på kvällar eller tidigt på morgonen i behov att få prata.
Jourhavande präst reda att rycka ut ett par kvällar i månaden, bakjour däremellan.
Allt i från dopsamtal till att följa med polisen till någons hem för att lämna dödsbud till anhöriga.
Timme effter timme i möten och administrativt arbete.
Det som berörde mig mest, förutom att det nästan aldrig fanns någon tid att göra något med familjen, det var faktiskt att så många församlingsbor inte kunde se någon skillnad på prästen och prästens.
Så många gånger innan jag ens nått tonåring jag fick ta in hjälpsökande i köket och plocka fram kaffe och mackor och sitta och lyssna i avvaktande på att pappa skulle kunna komma hem och ta över.
Förtvivlade människor som plötsligt fick raseriutbrott som behövde pratas ned och lugnas, det är svårt att hantera som vuxen, som barn, du får inget någonsin berätta, som prästbarn gjorde jag och jag vet många andra revolt på andra sätt och att uttrycket prästens är värst är en konsekvens av detta.
Nu känner jag det är dags att sluta skriva, jag känner hur ungdomens cynismer, bitterhet och sarkasmer börjar göra sig gällande och det är inte det den här tråden borde innefatta.
