Frågor om bolån? Hit me!

Finns en FÖRSTA pant , vilken är den banken vill åt = först i kön vid utmätning av panten på t.ex en fastighet . Inte många som är villiga att ta en skvätt på pantbrev nr 2 o 3 etc
Har själv gjort misstaget men inte en gång till

Grundregeln är att om bostaden köptes för gemensamt bruk och ni inte har skrivit något samboavtal så delas bostaden 50/50 oavsett om du har betalat en krona eller inte. Frågan är varför du ska kliva in i lånet nu. Det bästa för dig är att bostaden säljs och ni skiljs åt som vänner.

Jag brukar förklara för mina vänner att det fungerar så och alla tror att jag har noll koll. Har en fd chef som förlorade flera 100-tusen pga av detta. Detta gäller även hyresrätter, även om ni använder en persons kötid så har båda rätt till lyan, även om man inte står på kontraktet. Om man inte kommer överrens så hjälper Hyresnämnden med avgörandet.

Jag och min flickvän (/sambo/trolovade/osv.) tänkte köpa en lägenhet, och just det där med samboavtal verkar det definitivt som vi behöver skriva på, eftersom våra andelar till kontantinsatsen är väldigt olika.

Vad är ett vettigt sätt att hantera "återbetalning"/inköp i en lägenhet? Såväl när det gäller kontantinsats och långsiktigt amorterande.

Exempel: Bostad värd 3.33 mkr. Lån på 2.833 mkr. Kontantinsats 500 tkr. Jag bidrar med 450 tkr, min partner med 50 tkr.

* Köper vi den helt gemensamt och vi splittar upp får hon över 1.5 mkr. Det tycker båda låter fel, så det vill vi inte göra.
* Jag kan köpa lägenheten själv, och "låna" hennes kontantinsats under bordet, och jag betalar sedan tillbaka dem (oklart hur). Vi skriver samboavtal på att jag är 100% ägare. Jag står för amorteringen och hon för avgift och delar av räntan. Känns O-K men långsiktigt är det dåligt för henne, och pengar-under-bordet-delen känns lite tveksam
* Bäst hade kanske varit att vi äger andelar av lägenheten och lånet helt proportioneligt med vår kontantinsats. Dvs. jag står för 450/500 = 90% kontantinsatsen och jag får därför 90% av bostaden, 90% av lånet (2.55 mkr) och vid separation får jag 90% av säljpriset. Hon står för motsv. 10% av allt och får därför motsv. 10% av allt. Problemet här är att min partner inte har någon långvarig fast inkomst för stunden (då hon studerar!) och därför inte kommer få ett lån alls.
* Mellan-lösning, som jag tror känns bäst: Jag står för hela lånet, men min partner får 50 tkr/3.33mkr = 1.5% av lägenheten, så skiljer vi oss och säljer lägenheten (för exakt samma pris för att göra räknandet enkelt) så får hon tillbaka sin kontantinsats. Kan vi göra så här? Tanken är sedan att vi betalar ränta+amortering+bostadsavgift proportioneligt mot våra löner. Antar att vi behöver skriva ett samboavtal som säger det här också. Däremot är det en risk att bostadsrättsföreningen inte låter någon vara med om man har en så låg andel...

Det där tycker jag låter som en bra lösning!

Dvs.

* Hon skickar över sin del av kontantinsatsen till mig
* Jag köper lägenheten och är 100% ägare och tar 100% av lånet
* Vi skriver ett skuldebrev om att jag är skyldig henne kontantinsatspengarna (så vid separation köper jag ut hennes del över en period av några månader, jag klarar av att betala månadskostnaden för bostaden själv utan större problem)
* Så fort hon fått ett jobb (och därmed kan börja låna pengar) så flyttar vi om ägandeskapet och lånet, så att vid en separation och försäljning skulle vi efter avbetalning avbetalning av våra lån få tillbaka kontantinsatsen. Den här låneflytten kvitterar även ut skuldebrevet.
* Vi skriver ett samboavtal där min flickvän frånsäger sig att ta halva lägenheten vid separation (lösören inte inräknade, de splittar vi på jämt som lagen säger).
* Över tiden så amorterar vi 50/50. Avgift och ränta betalar vi så att totala bostadskostnaden blir proportioneligt mot inkomst (fast lite övervikt mot den med högst inkomst - vi vill utjämna lite så vi kan ha en mer jämlik livsstil).

Jag är helt på att många tycker vi är bajsnödiga men de rättsstrider min flickväns föräldrar varit med om vill ingen av oss återupprepa! Hellre några dagars bajsnödighet än potentiellt decennier av ekonomiskt bråk.

Vi har ca 1,2 miljoner i lån kvar på kåken.
Vi amorterar idag ca 1000 kr mer än vi behöver.
Vi har en del över och kan idag välja att amortera mer, eller spara mer.
Vilket är bäst?
Finns en del kommande renoveringsbehov

Jag förstår inte riktigt. Menar du såhär: lånet är 100% på mig (tills hon också kan få ett lån), men ägandet är 50-50, med skuldbrev som innebär att vid försäljning ska först skuldbrevet lösas ut innan resterande pengar betalas ut till oss? Satt så att vid försäljning (antag säljpris=köppris) får vi tillbaka det vi stoppat in?

50-50-ägande plus skuldbrev (hon är skyldig mig pengar motsv. min kontantinsats - (inköpsspris - lån)/2 ) är identiskt med att jag äger 100% med ett skuldbrev för kontantinsatsen givet säljvärde=köpvärde, men då säljvärde!=köpvärde delar vi lika på vinsten/förlusten istället för att jag tar allt i båda riktningar, right? Det låter rimligt. Vi delar risken men inte totala summan pengar mellan oss.

Vi är i högsta grad jämlikar, men vid en split tycker vi båda att det hade varit jättekonstigt om den ena personen gick iväg med mycket mer pengar än den andra. Förstår inte alls hur folk kan tycka något annat. Vi vill leva jämställt, med samma villkor för båda parterna, inte efterapa något gammaldags korrektionssystem som är till för att slippa skicka kvinnan i förhållandet till fattighemmet...

Som jag snuddade vid tidigare så har hennes föräldrar bråkat i över 20 år om ekonomin efter att de skiljde sig i slutet av 90-talet, mycket pga. djupt sammansvetsad ekonomi och oklara regler. Vi vill båda verkligen inte hamna i samma situation!

Ja, det var tanken, men vi vill ha lite koll på saken först innan vi betalar tvåtusen i timmen till en jurist
Målet är att skriva ett utkast själva (med exempel osv.) och sedan försöka hitta en vettig jurist och be honom/henne att skriva om det så det ser bra ut.

Jag och min sambo hade turen att kunna gå in lika mycket när vi köpte vårt radhus. Hade tankar om att gå in med mer, men blev avrådd. Går man in 50/50 så har man rätt till lika mycket av vinsten/förlusten. Problematiken är hur man mäter jämlikheten. Frågan är om kontantinsatsen skall vara ett "värde" som ska generera värde i proportion vid en framtida försäljning. Det bästa för KALP-en är att hon inte äger något alls. Går inte alls in med kontantinsatsen, utan "flyttar" in en månad efter att du har köpt lyan. Eftersom hon inte har en stadigvarande inkomst så kommer hon vara en belastning för KALPen (Kvar att leva på -kalkylen). Sen förändras ju allt om ni en dag får barn. Det hände för mig. Hur kompenserar du 9-månaders bärande av barn? Eller ojämnt delning av föräldraledigheten, vabbandet. Ditt resonemang påminner väldigt mycket hur jag tänkte före vi fick barn. Mitt och ditt existerar inte samma sätt. Tanken är ju ändå att ungen ska få allt en dag.

Men skulle bostadsrättsföreningen godkänna att någon med 0% ägarskap bor i lägenheten i åratal?

Du har helt rätt att barn såklart komplicerar ytterligare - rätt-ska-vara-rätt-tänket kommer nog erroderas över tiden. Sen vet jag inte riktigt det där med att ungarna ska få allt... jag hoppas inte att jag tappar mitt skarpa ogillande för att det finns folk med rika föräldrar som får allt serverat för sig bara för att jag får barn som (till slut?) har rika föräldrar. Mina barn lär inte vara de som är mest behövande av min och min partners pengar. (Sen är ju inte jag och min partner heller de som är i mest behov av våra pengar... men helt konsekvent kan man ju inte vara hela tiden )

Nja, så enkelt är det ju inte. Har ena jobb och den andra inte så är det ju nödvändigt att ena parten betalar allt. Och då våra jobb inte lär ha samma lön (under de närmaste 5-10 åren åtminstone) så blir det till att den person som har högre lön betalar mer.