Morsan har precis börjat sin semester och vi kommer inte direkt bra överens... Vet inte hur jag ska klara av de närmaste veckorna, hjälp mig hantera detta!
Ett axplock av vad som hänt idag;
Jag får årets avhyvling för att jag inte bäddat min säng ("sååå sjukt, åhh gud hur kan man vara så slö" osv osv). Inser att jag inte tjänar något på att bråka och bäddar den snabbt och duktigt. Trots det har det gnällts hela dagen om att jag är slö och om sängen.
Helt plötsligt börjar det åska, jag sliter ur allt hemma så fort jag kan, halvt hjärtskärmd av att det rispade till i min dyra stereoanläggning värd nästan 10k. Trots det visar det sig senare att routern gått sönder och hon råkar få reda på det (den är min), jag får igen hur mycket skäll som hest - "du förstår inget om åska och elektronik, hur känsligt saker är osv".. (skrattretande med tanke på att det är jag som sköter all eletronik hemma, dagligen visar henne hur knapplåset på mobilen funkar, hur man sätter på tvn om något stängt av den med fjärren osv - årets utlägg om hur mycket datorn som hon hyr från jobbet är värd (nästan tre år gammal och på sin höjd värd 5k))
Jag skruvar med lite elektronik på golvet i mitt rum, hon kommer in och blir helt tokig över att jag håller till på golvet - en skruv kan ju försvinna, någon kan trampa på sakerna och få ont/förstöra osv osv. Detta utspelar sig i mitt rum och ingen utom jag och morsan är hemma, så vem som skulle trampa på detta förstår jag inte. Säger att det funkar bra att vara på golvet och om något går sönder/försvinner är det min förlust, men nej hon tjatar gnäller och skriker om hur dumt det är och precis som de andra gångerna är det helt meningslöst att diskutera - bara att göra som hon säger om man inte vill bråka ännu mer för ingenting.
Hon vill dammsuga huset och kommer in på mitt rum för att berätta det (av någon anledning..) jag säger direkt att jag får ont i huvdet av dammsugarljud och kommer därför att gå ut på en promenad. Årets jävla krig utbryter och hon hävdar att jag utpressar henne och försöker bestämma vad hon vill göra genom att hota med att inte vara hemma. Därför blir det ingen dammsugning och hon gråter nästan. Kväker ur sig en massa strunt om att jag är "Elak, har dålig självkänsla" osv.
Senare, hon vill skriva ett mail till sin kompis X och vill ha hjälp med det - vilket hon vill jätteofta och aldrig lär sig hur man gör eller hur man skriver på mitt tangentbord. Fast hon mailar massor dagligen på jobbet, iaf jag hjälper till och visar exakt hur man gör som vanligt - hon morrar pch fräser över hur uselt mitt tangentbord är, skärmen har fel vinkel (bara att ändra och jag har visat hur man gör) osv osv. Hon vill skriva sitt mobilnummer till sin kompis och ber mig kolla upp det i min telefon åt henne, jag hämtar den och ger den med rätt sida uppslagen så hon bara kan skriva av det- hon blir direkt jättesur och morrar om att jag såklart ska läsa upp det istället för att bara nonchalant ge henne en telefon (fastän hon tillochmed såg att jag hade gjort allt jobb).
Flera gånger idag blev hon jätteomtänksam och kom in med glass, eller frukt och juice, klappade mig på huvudet. Jag förstår inte det här beteendet och blir mycket frustrerad av att varje dag vi är lediga och båda är hemma ryker ihop i massor av gräl som egentligen inte handlar om någonting. Det sägs att det aldrig är ens fel att två träter, men i det här fallet känns det verkligen som det. Jag hjälper till hemma med allt möjligt, känner mig som världens snällaste och är aldrig medvetet elak eller provocerande. Ingen annan i min närhet tycker jag är jobbig, jag bråkar i princip aldrig med någon, har många vänner.
Ibland när såna här små bråk uppkommer, försöker jag berätta att jag tycker att hon tjatar/vill bestämma onödiga saker bara för sakens skull/är odräglig mot mig - hon lyssnar inte bara mal på sin skit så jag höjer rösten, hon gör samma och tillslut skriker vi. Då kan jag få svar som "Hör du inte själv hur aggressiv du är, skriker osv osv" "Du tror att du vet allt fast du bara är 18år" "Du kommer tacka mig en dag, när du förstår varför" "Du vill alltid trotsa allt".
Efter bråk som dessa är hon dessutom ledsen och jättedeppig, inte av hennes agerande utan snarare för att jag är så "Dum och elak", "Är du mobbad eller något, du verkar så ur balans?" "Var är den gamla du, de senaste veckorna har du varit så aggresiv/arg/dum/vadosmhelst (detta har pågått i åratal, så det är verkligen något som inte stämmer med veckorna...)
Det brukar funka bra när hon jobbar eller är iväg, men såfort en ledig dag eller två kommer och jag är hemma...
Hur i helvete hanterar man detta? Har ni liknande problem? Eller är era föräldrar jobbiga på något annat sätt, hur löser ni det?
