Mer Hertz alltid bättre?
Hertzen på en TV är alltså i första hand en marknadsföringsterm och ett försäljningshjälpmedel. I Europa sätter marknadsavdelningen ”50 Hz” på en TV som en indikator på att det är en budgetmodell.
Allt material vi tittar på i form av film, TV och video är inspelat med 24, 25, 30, 50 eller 60 bilder i sekunden, eller decimaltal i närheten av dessa heltal om man ska vara petig. Så vilken nytta har man då av paneler som arbetar i 100 Hz eller mer?
Snömoset är det som går som försäljningsargument. Dels påhittade termer som PQI eller PPI. Men även frekvenserna är påhittade. En 10-bitars panel är förvisso en bra förutsättning. Men det säger inget om TV:n är bra eller inte.
Ja, det är en öppen fråga. För i TV-branschen är Hertz-siffror främst ett påhitt. Ett sätt att dölja försäljningsknep i vad som verkar vara teknik. Ju högre siffra, desto bättre verkar produkten vara. För det har ingen likhet med hur en datorskärm fungerar där det faktiskt finns en teknik och förtjänst med frekvenser som 144 Hz och liknande.
”50 Hz”-TV:n klarar alltså 60 Hz
Detta gäller också själva ”50 Hertz”-termen som idag förekommer på framför allt enklare TV-apparater. Dessa 50 Hz är absolut ingen gräns, utan en benämning som också kommer från marknadsavdelningar. Panelmässigt klarar alla TV-apparater av 60 Hz eftersom detta är normen, det är helt enkelt standarden för skärmar.
Förmågan att återge HD-signaler i frekvenser om 50 och 60 Hz är också ett krav för HD Ready-licensen, den certifiering som branschen knöt sig till för ungefär tio år sedan. Alla TV-apparater som säljs i Europa, med undantag för mysko importmodeller, följer denna licens. Då ska signalformat som 24, 50 och 60 Hz fungera och Full HD-kapabla apparater ska även kunna arbeta med pixelmappning. HD-Ready-licensen säger dock ingenting om hur bra eller hur rätt saker fungerar. Bara att det fungerar.
Det är med andra i princip omöjligt att köpa en TV som misslyckas med 60 Hz. Du behöver inte var orolig för ditt TV-spelande. PS4 Pro och 60 Hz-spel är inga som helst problem och det har heller inte varit några problem. Men TV-branschen är bra på att göra alla förvirrade med sina mindre genomtänkta begrepp.
Interpolering och mer ”flyt”
Flera modeller och deras bildpaneler kan gå högre än 60 Hz och nå dessa frekvenser rent tekniskt. Vanligtvis når man 120 Hz men detta används då i första hand för att interpolera bildrutor och skapa mer ”flyt”. Få TV-apparater kan däremot ta emot bildsignal med högre frekvens än 60 Hz i vilket fall.
Interpolering hittar på bildrutor och det sker alltid med en kvalitetsförlust.
Värt att veta är att det finns en hel del modeller av enklare snitt som kallas för ”100 Hz” men där det inte finns någon interpolering eller annan funktion för mjukare flyt. LCD-panelen är troligtvis tekniskt kapabel till att regleras i 120 Hz men detta används alltså aldrig. Förutom i marknadsföringen.
Högre Hz-siffror än 120 Hz är vanligtvis framtagna med kreativa metoder. Kan belysningen moduleras i synk med panelen? Bra, då ”dubblar” vi frekvensen och skriver 240 Hz på kartongen. Kan vi reglera bakgrundsbelsyningen i zoner? Ja, då dubblar vi frekvensen med varje zon. Det finns tillverkare (som borde veta bättre) som på detta vis hävdar att deras TV-apparater arbetar i 3 200 Hz för Europa-modellen och 3 840 Hz för exakt samma modell i USA.
50 Hz är basen i Europa
Orsaken till att man sätter ”50 Hz” trots att panelen klarar 60 Hz är att man av tradition kör 50 Hz i Europa och 60 Hz i Nordamerika. Därför kallas en och samma modell för 50, 100, 200, 400 Hz och så vidare i Europa och 60, 120, 240, 480 Hz och så vidare i Nordamerika. Något du säkert stöter på i reklam, forum och tester på modeller som finns på båda sidor Atlanten.
I praktiken alltså: 60 Hz är standard för alla TV-apparater och det är också, med få undantag, maximal bildfrekvens i signalen. Resten handlar om interpoleringsfinesser och kreativa räknesätt.
