Psykisk sjukdom?

sömnsvårigheter sen dryga 1 år tillbaks och ångest ? vad bör man få för hjälp ? börjar känna bristningspunkten nu iaf!

Håller inte med. Har man en bipolär depression ska man satsa mer än psykoterapi. Kan såklart fungera som ett komplement, men jag säger att man skall söka direkt proffshjälp rätt på pangbetan (läkare, mediciner) så man inte orsakar sig lidande i onödan allt för länge.

Jag menar, har man knäckt ryggen är sjukgymnasten och/eller gymmet det första man går till..

Jag var hos en psykolog en gång för 6 år sedan, hon försökte pracka på mig zoloft innan vi ens gått in i nån djup diskussion, jag vägrade helt och hon tyckte det var väldigt konstigt beteende. Nu är jag lite äldre och måste säga att hon fortfarande kan dra åt pipan.

Jag tror mycket av normala folks behov av antidepressiva kan vara för att vårt samhälle sätter så stor press på just normalitet och att man är en "lyckad" person. Och sedan projicerar alla en bild utåt att dom är fullt friska och glada individer vilket får "alla" att känna sig konstiga inombords när dom jämför sig med andra. Det är bara en massa BULL överallt.

Jag relaterar till Bud Bundy i tråden.

Fick diagnosen ADHD och asperbergs för ungefär 3 år sedan, innan dess hade jag varit in och ut på olika psyk tjosan sedan jag var ca: 10år
där dom först bara trodde jag var deprimerad, vilket jag naturligvis blev av att jag inte kunde förstå varför jag var så usel.
men efter ett decenium av tråkigheter av alla olika slag så fick jag diagnosen och ritalin.
nu jobbar jag hårt, och utbildar mig till målare och golvläggare,fär att sedan sedan bli mäster och därefter ska jag ta över firman.

här även fått ett antal olika anti depp piller igenom åren som funkade väll sådär, men aldrig innan fått nån sort narkotika klassad medecin. men beror nog på mina sprit och narkotika problem jag hade då med.

Du vet att psykologer i Sverige inte skriver ut mediciner va?

Får man fråga varför folk går till psykdoktorn från första början? Menar jag har aldrig fått tanken, mina föräldrar har tyckt det vore en bra idé länge pga OCD/tvångstankar (iaf när det var som värst), men det känns fel att inte lösa det själv.

Nu har jag i o.f.s. bara varit hos terapeut. Men jag blev ditskickad av doktorn, då jag har ett fysisk problem som direkt påverkas av hur jag psykisk mår. Alltså är jag glad och inte orolig så har jag heller inga fysisk problem heller. (går ej mer in på det än så)

Problemet med mig är att "inga psykmediciner/terapeut samtal" biter på mig då mitt problem är miljön. T.ex. när jag dagligen blev mobbad på arbetsplats p.g.a. sjukdom, jävlar vilken stark psykmedicin jag skulle få ta för att sluta bry mig om detta. Det är som om doktorn ordinerar lugnande tabletter till en dam som kommer och klagar att hon ont för hennes man misshandlar henne, visst tillräckligt stark drog så slutar hon att bry sig.
Btw jag har hört ett rykte som skall vara sant (vet vem personen i fråga är), iaf så hade han ont i foten och fick såklart ingen hjälp. Han klagade mycket och tillslut skrev doktorn ut ett recept, du kan gissa om han blev förbannad när han på apoteket fick veta vad för medicin som doktorn hade skrivit ut? (lugnande tabletter)

Jag har ingen koll på hur systemet fungerar angående psykologer och medicin. Men jag vet att hon ville att jag skulle ta det, sedan exakt vem som "skriver ut" medicinen och sånt vet jag inte.

Antar att du insinuerade att jag hittade på allt jag skrev. Jag kommer inte ihåg exakt vad hennes titel var, men jag var först hos en vanlig psykolog men hon såg inte vad som var fel med mig så hon skickade vidare mig till denna som jag nämnde tidigare i tråden. Denna andra psykolog var nån typ av chef, mer vet jag inte, typ överläkare eller nått sånt.

Skillnaden är väll att man inte kan förändra fysiska åkommor med viljan? T.ex. när mina tvångstankar tar över och jag hamnar i en ångest-/depremerings- period är det ju bara att övervinna det hela med tankekraft. Allt sitter ju bara i huvudet. ADHD och sådant är ju en annan grej då det är fysiska sjukdomar som ger psykiska symptom, så där krävs det ju hjälp. Men rena psykologiska saker som tvångstankar/depession.

En psykolog är en person som gått psykologutbildningen i fem år på ett universitet, och är bra på psykologisk behandling och utredning, samt kan jobba med en drös andra saker (som rekrytering, handledning och företagsutveckling). Dessa förskriver inte psykofarmaka.

En psykiater är person som gått läkarutbildningen i fem och ett halvt år, och kan därefter välja olika inriktningar. En av dessa är psykiatri. Om en person med läkarutbildning väljer den inriktningen, och till slut blir medicinskt ansvarig på sin arbetsplats kan denna kalla sig för överläkare. Det var alltså en person med en sån utbildningsbakgrund du träffade.

Tror detta med psykisk sjukdom är överdrivet: såg på Uppdrag granskning om en läkare som gick igenom de gamlas mediciner och han lyckades halvera deras "455653 st"-medicinlistor och genom denna undersökning kom dr. fram till att de äldre som hade fullt normala känslor av ensamhet, ångest och allt som hör ålderdomen till *försvann* så fort man "medicinerade med sällskap".:)

Så det vårdcentralerna gör är att "medicinera bort" de känslor [som från tid till annan kan anses oönskade] som egentligen är fullt normala att besitta om de inte är "för stora" men att sällskap gör att dessa "förminskas" till sin normalitet.

I andra kulturer finns psykisk sjukdom men jag upplever att dess dito är mer i bakgrunden just för att "den sjuke" har en familj som bryr sig.

Jag menar det är ju inte många som skulle lyfta ett finger för någon som börjar gråta, eller hålla om och ha denne i sitt knä om denne gråtande person är i behov av tröst och att få lugna sig en smula.:P Nej om man orkar lyfta sitt finger för att hjälpa en medmänniska så görs detta genom en eventuell namnteckning på ett intyg och skickar vidare med en "ett skepp kommer lastat"-mentalitet.:o

Sen (det är en annan debatt) tror jag att många - både den sjuke och den hjälpande - "trivs" med, eller känner sig bekväma med att få vara ensamma/nöja sig med att skriva intyg. Svenskarna är ju inget socialt folk direkt.:P Som man sa i programmet:"Design: Simon&Thomas: -"Här har vi en familj som *verkligen umgås* med varandra man har släktmiddagar på 40 personer nästan varje helg. Här handlar det minsann inte om ett furugolv med ett furuköksbord med mamma, pappa och en kopp kaffe med barnvagnen gungandes i enda änden av bordet".

Jag tycker att det var klockrent sagt för i hans sarkastiska (men berättigade uttalande;)) så menar han att vi umgås enligt principen "vår släkt som ingen gillar och därför sitter vi vid köksbordet med mamma och pappa"-mentalitet, medan man i andra kulturer bjuder in alla som bjudas in kan.:):D

Jag tror att om man har psykisk sjukdom så lindras/försvinner denna efter ett tag just för att man har en släkt som man kan luta sig bakom - om man vill och inte är svensk vill säga.;):P *sarkasm med glimten i ögat*.:D;)

Enkronan, jag kan i mycket hålla med dig. Orkar inte kommentera varenda rad. Men jag kan säga lite om hur jag tidigare kom ur en väldigt djup depression. Jag hade vänner som jag hälsade på regelbundet eller träffade på stan. De inspirerade mig att leva i nuet, att uppleva nya grejer som jag aldrig kunnat föreställa mig innan. Dessutom hade jag återkommande kontakt med släkt, for iväg då jag var ledig för att träffa dem och ägna tid med dem. Så småningom festade jag rätt hårt och fick en manisk period men kom ur den. Sedan kunde jag uppfylla en del av de drömmar jag hade haft innan depressionen. Så jag kunde självförverkliga mig själv, som att stiga i Mason-pyramiden. Inget av de här framstegen kan jag till fullo lägga på den medicin jag tagit, inget av medicinen hade någon uppenbar effekt, möjligtvis stabilserat läget. Men nu är jag i en ny depression, fysiska skador på min kropp jag inte riktigt kan hantera. Men har insett att det är bättre att arbeta än att stoppa huvudet under täcket. För det är bortkastad tid och får min kropp att gå ner sig ännu mer. Får försöka beta av dagliga problem. Försöka göra någon plan för framtiden. Och göra det bästa av situationen. Men även att unna sig mellanåt lite vardagslyx, lite små dagliga belöningar till sig själv. Medicin kan vara bra de ggr då människor intaget ett totalt apatiskt läge och hjärnkontoret stängt ner alternativt person i självmordstankar. Behandling med medicin kan få personen att bli behandlingsbar.

Mjo det känns som att du och jag säger samma saker fast med olika ord:): umgås ha kul i den mån det går/självförverkliga dig själv än att blott "förlita sig på" medicin och en läkartid en ggr./mån.:)

Sen tror jag att släkt och vänner i andra kulturer är mer förstående än vad vi svenskar är, det är svårt att förklara (men har många exempel då jag som är svensk, har valt att umgås med kulturer från världen än just svenskar då dessa är så förbannat småaktiga det faller sig inte naturligt för en svensk att korka upp det finaste man har när det kommer gäster tex. utan man svettas och tittar ömsom på kalendern ömsom på vinflaskan och mumlar nåt om att "vafanhadetänkthadennavinarentillhelgen *mummel*") utan att brodera ut texten allt för mycket men man står som en enad hand i vått och torrt.:)

"Säg, är du nöjd, min grannen, säg!
Så prisa värden nu till slut!
Om vi ha en och samma väg,
så följoms åt... Drick ut!
Men först med vinet, rött och vitt,
för vår värdinna bugom oss —
och halkom sen i graven fritt
vid aftonstjärnans bloss!
Tycker du att graven är för djup,
nå, välan så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare!"

Sång och text: Bellman.

Ta vara på det enda liv vi har och lev och bjud på dig själv så blir allt bättre.:):D Tycker texten säger nästan allt.:D

Jag tror vi får bilda en klubb vi sweclockare som går eller gått i den svarta dalen. Tillsammans är vi starka.

Klart det går att tänka bort, så länge det inte är något fysiskt som gör att du känner dig som du gör (finns ju fall där folk har hormonrubbningar som resulterar i depressioner) så är det ju just "tänka bort" man kan göra. Gör jag dagligen då det börjar gå över styr (när man börjar närma sig tvätta händerna 15 ggr och tända släcka alla lampor 3 ggr innan man kan lägga sig på kvällen är det dags att ta tag i det ).

Okej, hur säger du att man hjälper folk som har psykiska problem som inte kommer från någon form av fysisk störning? Det finns ingen hjälp för dessa? Medicinering av psykiska problem (som inte har fysisk bakgrund) är ju inte en lösning, då går du ju inte på problemet utan endast döljer detta. Så vad föreslår du för banbrytande lösning?

Vad tror du psykoterapi brukar gå ut på? Man försöker ändra hur folk tänker.
Ta reda på bakomliggande orsaker till varför de mår som de mår och få de att ändra sina tankar. Många som är deprimerade ogillar idén med att det är deras negativa tankar som håller nere dem i en nedåtgående spiral. Men när man kommit ut ur det så inser man värdet av att vara glad.
För varje gång man uppskattar saker omkring en, för varje gång man skrattar eller för varje gång som man uppskattar sig själv och känner kärlek till sig själv så kommer man ett steg längre från att må riktigt riktigt piss.

Det är dock svårt att nå det stadiet när man är nere, det är lättare att ta tabletter som ändrar hjärnans kemi.

Btw R.D Laring (tror jag det var) sa att det *egentligen* var vi friska som var sjuka och att psykisk sjukdom var en reaktion mot ett "sjukt samhälle" hur vi lever etc.:P

Tvångstankar. tvättar händer för ofta

Bipolär och Manodepressiv sjukdom är samma sak. Har själv diagnosen bipolär typ 2, vilket innebär att jag som tur är bara får hypomani i mina uppåt svängar. Har även inslag av rapid cycling. Har haft ångest i tre år, men nu har jag varit utan ångesten i fem veckor och hoppas att det fortsätter så (peppar peppar).

Morfar hade tydligen typ 2. Enligt mor lyckligtvis i senare delen av livet, så lidandet blev inte långvarigt, om jag ska förstå det rätt.
Anyhow, hur medicinerar man sig och finns det något du gör för att försöka hålla näsan nära vattenytan? Förutom eventuell självmedicinering.

EDIT: Btw, gambatte emot ångesten.