Jag blev inte kränkt. Ingen fara!
Och du har all rätt i världen att eventuellt tycka att min synsätt på "skämtande" är förlegat.
Jag ser som sagt var inte alla "skämt" att ha djupare mening än vad de till synes stereotypiskt kan ha. De är ju trots allt "skämt" och inte filosofiska retoriska påståenden/scenarion.
Personligen tolkar jag det som att BÅDA då i fallet är "lättkränkta". För den som den som kritiserar skämtet skulle ej ha gjort det om de inte påverkats eller "kränkts" tillräckligt av det från första början? Sedan tar då den som skämtade illa upp att den som kränktes av skämtet snarare kränktes än skrattade åt skämtet.
(Fast jag tror snarare att många som skämtar som upptäckt att de kränkt någon känner mer att den som blivit kränkt är lite av en "party-pooper" för att de inte kunde ta vad som var tänkt som ett skämt och inte något personangrepp trots att skämtet var "personifierat".)
Jag tolkar det som att vi lägger helt olika vikt på vad det innebär med "skämt" och fenomenet "att skämta". Jag tycker att alldeles för många har kortat av gränsen mellan vad som kan "skojas om" och vad som anses vara "seriösa ämnen".
Dock använder många det som ett försvar när de varit otrevliga och mottagaren kan bli ledsen/upprörd varpå den som "skämtat" säger att kan du inte ta ett skämt eller? Du har ingen humor osv. Kan ju vara så enkelt att personen har varit otrevlig och försöker dölja det genom att kalla det för ett skämt. Det handlar inte om att vara lättkränkt utan att inte ta skit.
Igen, poängen är att det är kanske inte alltid ett skämt utan det kan rasistiskt, sexistiskt osv och då har mottagaren all rätt att säga ifrån och den som säger "skämtet" kan lyssna och försöka förstå. Det är att inkludera. Att du ska få dra blondinskämt handlar inte om att inkludera.
Over and out