Det är som att manusförfattarna glömt alla tidigare avsnitt varje gång de skriver ett nytt. Eller att varje avsnitt skrivs av nya personer som inte får prata med de som skrev tidigare avsnitt.
Aldrig sett så mycket motsägelser i en serie från avsnitt till avsnitt.
Harfoots: Alla som hamnar efter blir lämnade för att dö! Sen sjunger vi en sång om dig.
Harfoots i nästa avsnitt: Ingen går ensam! Vi tar alltid hand om varandra för vi är Harfoots!
Det är även riktigt tröttsamt med deras "fake-outs" om en karaktär är död eller inte, de drar liksom exakt samma kliché två avsnitt i rad med Bronwyn, det är så pinsamt uppenbart att hon kommer dyka upp bakom Theo precis innan han ska lyfta på filten över ett lik.
Ska vi ha handuppräckning över hur många som tror att Isildur också är död?
Balrogen vaknar av ett löv. Det var inte en demon som sov tungt.
Är det nyutexaminerade studenter som sitter och skriver manus?
Amen! Det händer för lite intressant i varje scen och när man då fyller tiden med fake-outs, som tittarna ändå inte går på eller är känslomässigt tagna av, blir det bara en frustration som tittare. Det blir också märkligt när Galadriel pratar om genocide av orcs för att sedan anmärka Theo ibörjan på nästa avsnitt om vikten att aldrig ta lätt på vilka man dödar.
Klippningen gör mig tokig. Durin lyckas få till den enda känslomässigt starka scenen hitills, när han pratar med sin pappa, och precis när man börjar känna något klipper dom till harfoots. Det är rent amatörmässigt hur vissa delar behandlats i denna påkostade soppa.
