Tack för alla inlägg. Det har hänt mycket sedan jag skrev denna tråd.
Från och med i tisdags är jag officiellt singel, tjejen (mitt ex nu) sa att det kanske gått för fort framåt.
Detta är rätt så komiskt då hon i början ville att jag skulle flytta in, att vi skulle förlova oss och skaffa barn och allt.
Nu är hon gravid faktiskt och ska göra en abort, och jag frågar henne varför hon inte visar känslor och sånt, vilket har varit ett problem ett tag nu. Och det var efter detta hon vräkte ur sig att det gått för fort fram. När det från början var hon som ville, hon säger att svenskar oftast bara säger "Vi kanske borde vänta ett tag" osv osv.
Och jag försökte visa att jag inte är som dessa svenskar (jag är svensk och hon är utländsk), och nu helt plötsligt har det gått för fort fram?
Det intressanta är alla de tidigare saker jag skrivit om i forumet, om henne och vårat förhållande. Och nu är det slut på detta, är lite chockad!
Någonstans kände jag väl att det förr eller senare skulle bli min tur. Och nu är det så. Det känns lite som om det inte finns karma för min del att träffa någon som faktiskt vill lika mycket, eller så! Jag har tendens att träffa kvinnor som visar goda sidor i början och sedan visar en annan sida av sig senare. Och detta är väldigt väldigt tråkigt.
Det är rätt komiskt det här med tjejer. När jag träffade mitt ex så vart hon förvånad över att jag inte ville hoppa i säng det direkt, utan hellre ligga och prata (kvällen jag mötte henne och åkte hem med henne) att hon fann mig intressant som person pga detta.
Hon ville testa mig och se hur jag var, så hon gav mig nästan ett ultimatum det första hon gör, genom att vilja veta vad jag ville med oss och så, hon berätta att tidigare killar dragit för dom funnit henne desperat, hon vill att man verkligen satsar och så, vilket jag gjort från början.
Nu som sagt så tycker hon att det gått för fort fram och därför finns inga känslor kvar. Och här kommer nästa komiska sak, hon sade förut att hon funkar så att man tar tag i problem och pratar ut om det, men detta problem har hon tydligen gått med några veckor utan att säga något.
Hon som var sån som ville att saker skulle hända? Ville man skaffa barn efter några månader för att
Båda vill det, så skulle man det. Men nu tycker hon alltså att det gått för fort fram? Och därför dog känslorna och då dumpar hon mig istället.
Jag har alltid gått efter hennes vilja och sätt. Och det har funkat för mig.
När hon väl började visa en mörk sida, som innebar allt från kränkningar och nertryck på mitt självförtroende och psyke, där jag aldrig dög vad jag än gjorde! Så började jag fundera vad tusan det är som har hänt.
Tyvärr funkar man ju som man gör, och det enda man tänker tillbaka på är den fina sida hon visade i början, inte hur hon senare behandlat en. Det är typiskt faktiskt.
Undrar när verkligheten hinner ikapp en? När man inser att man åter igen står på egna ben, inte har någon att längta hem till, eller sova och vakna tillsammans med. Eller för den delen, få fina sms av.
Det är väl då man kommer in i den mentala situationen med sorg och panik och allt som hör till.
Jag kan ärligt talat säga att jag redan vet att jag kommer börja tänka i banor som att jag aldrig
kommer träffa en så snygg och rolig/fin (när hon hade sin fina sida) tjej igen,men det är bullshit.
Hon är 29 och jag 25, har alltid velat ha äldre av den anledningen att jag alltid trott att det kan bli mer seriöst och så, men det har visat sig att det inte alls behöver vara så.
Kan tillägga att hon nu i helgen som var så bråkade vi pga att jag var ärlig och tog upp allt som jag hade Inom mig gällande hur hon behandlat mig, då sa hon "jag älskar dig men efter detta kan jag inte vara med dig" när jag svarade "nej då ska vi nog inte vara det" så blev hon tyst och sen började hon visa känslor igen, nu är det tisdag och helt plötsligt har hon inga känslor kvar, hon säger sig gått med detta ett tag, ärlighet var viktigt? Jovisst! Men inte från hennes sida tydligen.
Min första panikattack kom faktiskt i tisdags på jobbet, grät på toan och sen såg min chef att jag inte mådde bra, han tog in mig på ett kontor så vi kunde prata, jag berättade om allt, och han sa bara "en sådan tjej kommer aldrig kunna ha en sund relation" han sa att jag skulle satt ner foten redan från början när hon började trycka ner mig.
Var och hämtade lite grejer i onsdags, hennes dotter hade jätte svårt att släppa mig, hon tycker mycket om mig och jag henne. Tjejen "beklagade verkligen att det blivit såhär" hon som från början velat att allt skulle gå fort, nu är hon gravid med mitt barn och ska göra en abort, hon tycker som sagt att allt gått för fort, motsatsen mot vad hon tyckte och ville i början. Hon blev gravid nästan direkt efter hon slutade med p-piller.
Barnet är 5 veckor gammalt , och nu har Hennes känslor försvunnit till stor del pga allt gått för fort.
Förstår verkligen ingenting. Hur hon behandlat mig och skyller allt på graviditeten. Och ger mig falska förhoppningar, t ex att hennes känslor kanske kommer tillbaka när hormoner och allt lagt sig.
Men det hon gjort och sagt till mig kan jag inte tänka mig ha med hormoner, man säger inte sånt till någon man älskar.
Andra panikattacken kom på tunnelbanan hem från henne då hon skickar ett sms där det står "så nu har jag packat dina grejer så du kan hämta det på fredag ", varför en smilie? Är hon inte det minsta ledsen över att det är slut?
Fattar ingenting, det jag skrev i tidigare inlägg hjälper inte, hur hon än behandlat mig och hur mkt jag än tänker på tidigare förhållanden och hur jag går igenom samma procedur igen, så mår jag ta mig f*n lika dåligt psykiskt igen.
Känner mig verkligen ensam och har inte något ben på jorden känns det, hon lyckades verkligen trycka ner mig så pass att självförtroendet och sexlusten försvunnit helt, och fått mig helt beroende av henne, så pass att jag känner att utan henne är jag inget.
Vet inte riktigt vad som är värst, att jag inte inser att detta är det bästa för min del som kunde hänt, eftersom hon inte behandlat mig som hon borde, jag har ju som sagt fått stå ut med väldigt mycket, och jag har försökt göra så gott jag kan.
Eller att jag faktiskt någonstans bara försöker tänka positivt och försöker få mig själv att tänka att hon bara varit så pga hormoner pga graviditeten.
Jag hamnar i ett läge där jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen, tanken av att hon går ut någon helg och hittar en ny kille som hon går hem med och har sex med, dödar mig inombords.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag varit svartsjuk för vissa saker, men det har även hon varit, helt normal svartsjuka, inte överdriven.
I början när jag träffade henne var jag stolt över att killar suktades efter henne, eftersom hon hade valt mig som pojkvän.
Men eftersom det kom upp så mycket från henne, där hon berättat historier om sitt tidigare sexliv, vad för tekniker som hade används och så, så blev jag mer och mer illamåendes av andra killar, vet inte riktigt varför. Det som hände förr hände ju som sagt förr? Varför ta illa vid, men hur som helst.
Jag tänkte att om jag nu tar illa vid så kanske hon kan respektera det och hålla allt som hänt tidigare, för sig själv. Men det kom ut ett och annat ändå.
Kravet om mycket sex och påminnelsen om att vi inte hade haft sex på några dagar gjorde att jag tappade lusten, att hon dessutom ratade min penis eller "skämtade" som hon menade, dvs att jag hade liten penis (jag har normal storlek) satte även det sina spår.
Jag har ingen sexlust just nu, men tanken att hon går på krogen och går hem med en kille gör mig så ledsen inombords.
Hur ska man komma över dessa tankar? Hon är fri nu, hon får göra som hon vill, jag äger inte henne, hon äger inte mig, men min tanke är inte att springa ut och hitta kvinnor att ligga med, för det är ju denna kvinna jag älskar fortfarande, även fast hon behandlat mig som hon gjort.
Jag kan inte komma över dessa tankar, dom biter sig fast inom mig hela tiden, jag mår ständigt dåligt pga detta.
Hon skickar SMS hela tiden med smilies, hon kan avsluta med "puss och kram", det låter som hon inte alls är ledsen över att det är slut, att hon inte alls tänker på hur bra vi hade det egentligen, att jag och hennes dotter kommer jätte bra överrens, att jag har barnsinne och kan leka med bra = kan alltså bli en bra pappa som bryr mig.
Jag ställde upp för dottern, jag hämtade henne från skolan/fritis, jag var barnvakt när hon var sjuk från skolan, fast jag hade skolarbete att göra så lekte jag med henne och spelade Wii och så.
Detta verkar inte ha betytt något alls? Hon gör slut för att hon tycker allt gått för fort fram, och jag kan inte sluta tänka. Varför? Det var du som ville gå fort fram, du ville att jag skulle flytta in, du pratade om att ha bil, vi köpte bil, du pratade om barn, du blev gravid. Och nu helt plötsligt gör du slut för du tycker det gått för fort fram?
Inte försöka lösa det genom att t ex bo enskilt och träffas vid lediga tider, inte försöka ta allt långsamt? Nej! Sätta stopp för det helt bara sådär.
Fy fan! jag förstår verkligen inte, någon här i denna tråd som förstår? Någon som kan hjälpa mig förstå? Kanske har någon teori eller något? Upplevelse av samma sak, råkat ut för samma sak?
Hon var verkligen rätt för mig när hon var som hon var i början, omtänksam, visade kärlek öppet, rolig, mysig, snygg (i mitt tycke), och jag har aldrig känt såhär för någon, inte ens med mitt tidigare ex som det ändå höll i nästan 4 år med.
Sen blev hon som hon blev, och jag började tänka "Kanske ska jag flytta hem?" och "Hon kan inte behandla mig såhär, hon må vara snygg men personligheten dödar detta" och jag blev stark, trodde inte jag skulle bli såhär ledsen ifall det tog slut, eller att jag gjorde slut (vilket många förespråkade för, eftersom hon behandlade mig som hon gjorde"
Men nu gjorde hon slut, anledningen "Det har gått för fort fram"
Jag står helt still, känner mig ensam, var ute igår med två vänner, hjälpte det? Kanske! Men dom spelade självklart musik som mitt ex älskar, detta påminde mig om henne, bilderna dök upp i huvudet, hur hon dansar sexigt med någon kille och sen åker hem och har sex med denna person.
Det hjälper inte att supa, jag var berusad. Inte jätte full, men sådär salongsberusad, mådde jag bättre? Nej!
Jag känner inte suget efter att träna heller, hon tryckte ju ner mig på även denna punkt, hon sa "Börja träna, få lite muskler så du blir mer manlig, din saltpinne".
Detta säger alltså personen som älskade mig för den jag var, varför ska jag behöva förändra mig? Okej om jag var smällfett och min hälsa var i fara, men jag är bara vanlig. Jag ser yngre ut än vad jag är, jag har inte så mycket muskler, jag är inte lång.
Dvs långt ifrån hur en "man" ska se ut, men jag trodde jag dög för den jag var, eftersom hon "älskade mig", men tydligen inte?
Det är sommar, man ska vara glad, men jag är inte glad. Jag mår dåligt, allt jobb som kommer nu, flytten ska ske idag, en kompis hjälper mig flytta över alla mina grejer, hem till min mamma. Har ingen annanstans att ta vägen just nu.
Måste göra en adressändring (gjorde ju en för bara några veckor sen) igen, så posten kommer till min mamma.
Sen måste vi sälja bilen, jag måste hjälpa med detta, fast bilen står på henne, men tydligen så måste jag ändå hjälpa eftersom vi "var två när vi köpte den". Och jag förstår! Men jag känner bara att jag vill bli av med allt som har med henne att göra, så jag kan glömma och gå vidare.
Jag vill känna som jag gör för mitt tidigare ex, dvs att jag kan tänka på henne, men inte känna något, ingen sorg eller något. Möjligtvis sakna vissa saker man gjort, eller minnena. Men inte gråta och vara jätte ledsen.
Detta var min drömtjej, i alla fall den tjej hon var i början av våran korta relation. Någonstans vet jag väl att jag troligen kommer glömma henne, men det är jobbigt att vi båda bor i Stockholm, för jag vet att jag kommer att träffa på henne, hade detta varit ett distansförhållande så hade det underlättat.
Fy tusan! Det är fredag idag, men jag kommer nog inte orka göra något. Imorgon kanske jag ska träffa en gammal barndomsvän och hans tjej, bara för att göra något så man inte tänker så mycket, men tänka kommer man ju göra ändå. Att se deras barn och veta att jag själv hade kunnat bli pappa också, eftersom mitt ex är gravid i femte veckan (ska ju göra abort) kommer även kännas hårt i mitt hjärta.
Hur kan en människa som sägs ha varit så kär och älska en, att man var rätt kille, för att sedan såra en så pass, gå vidare och fortsätta skicka SMS med smilies och ibland puss och kram, som om ingenting ha hänt, verkligen älskat en?
Förtjänar jag detta? Karma? Kan inte komma ihåg att jag gjort något dumt, är detta ett straff? Ett test för att se hur mycket jag klarar av? Ibland känns det som om jag bara skulle vilja vara ett djur och följa livet som t ex buffel.
Ibland tänker jag hur skönt det vore att bara gå igenom livet och bli gammal, och sedan dö. Slippa alla dessa känslor som medföljer när man blir kär och sedan älskar en person fullt ut, för att sedan bli dumpad och stå ensam.
Men när sorgen väl kommer så är det svårt att tänka på en ljusare framtid.
Min magkänsla har ju många gånger haft rätt. Idag när jag och min vän kom till parkeringen där hon bor, så ser vi henne gå längst gatan, och jag frågar min kompis "Varför går hon där? Var är *dotterns namn*?" Det är ju hennes vecka, nu när det är fredag och allt, vad skulle kunna sätta stopp för att dom ska umgås? Hon ser mig alltså i bilen för vi får ögonkontakt, men hon verkar inte reagera alls, sen ser jag henne typ springa mot sin bil eller mot bussen ( beroende på om hon tog bilen eller ej)
Sen sa jag, "Jag lovar dig! Hon ska säkert ut", sen kommer SMS'et medan vi packar klart det sista "Hej! bla bla bla (oväsentligt babbel) Jag såg att ni inte hade kommit än, jag ska ut med några kollegor "
Som jag sa, hon har alltså lämnat bort sin dotter till pappan för att dra ut, men när vi var tillsammans så klagade hon bara på att jag ville gå ut (vilket är skitsnack) och att hon saknar sin dotter så mycket och vill träffa henne mer, men att det inte går pga schemat hennes. Och nu är det fredag, hon har hela helgen på sig men väljer alltså att gå ut på krogen? Något hon inte ville när vi var tillsammans, då var det antingen ekonomin eller att hon var trött eller det bästa "Jag känner inte lika mycket för att gå ut på krogen" Men nu finns både tid, ekonomi, och viljan? Så hon t.o.m väljer att lämna bort sin dotter fast det är hennes vecka?
Det värsta är att hon skriver detta till mig, varför skulle jag vilja veta att hon ska ut på krogen med sina väninnor?
Då blir det säkerligen som min magkänsla sa, dvs att hon kommer dra ut på krogen som det vi hade, inte betytt ett skit, och sen dra hem med en kille och ha sex. Kanske t.o.m starta en ny relation med personen i fråga.
En sak är konstigt, hon frågade om jag gjort adressändring än, jag skrev att jag skulle göra det ikväll, då svarade hon typ "Du kan göra det när du vill, du behöver inte göra det nu". Nehe? Varför skulle jag vilja vara skriven hos dig, tror du att jag vill lägga 1 timme för att ta mig till dig för att hämta några brev och självplåga mig genom att se området vi bodde i, lägenheten etc etc, för att sedan åka hem igen och sitta 1 timme innan jag är hemma?
Har denna människa några känslor och förstående för mänskligt beteende och känslor? Det verkar inte som det, att hon lägger eller i sina SMS, t.o.m SMS'et om att hon ska ut?
Fy fan! Vad är det för kvinna jag varit med? Så olik den kvinna jag lärde känna.