Matematik ger sig över tid. Om inte annat så mognar matte i huvudet på en utan att man behöver göra någonting. Jag var själv aldrig bra på matte i skolan, men upptäcker till min förtjusning att jag förstår saker jag läste för 10 år sedan nu, trots att jag inte övat på det eller läst det sedan då (och då begrep jag ingenting).
Men, jag har fördomar mot ingenjörer, bland annat på grund av matematiken. Det söker sig mångt fler personer till ingenjörsutbildningarna än vad som är ingenjörer i själ och hjärta. Är du ingenjör i själ och hjärta så kämpa på och eventuellt lev med kassa betyg i matte. En riktig ingenjör har intuitiv förståelse för allt fysikaliskt, en riktig ingenjör kan precis allt och kan bygga allt. 99,9999% (jag var som sagt aldrig bra på matte ) av alla ingenjörer jag träffar är inte _riktiga_(TM) ingenjörer. en riktig ingenjör måste inte kunna räkna avancerad matte, men denne kan alltid vända sig till en rekorderlig formel- och tabellsamling.
En riktig ingenjör bär för övrigt hatt och lever i industrialismens tidevarv och kunde göra alltifrån nitroglycerin till elektronrör från vad han fann i en skog eller på en ö, och bestämma sin exakta position efter stjärnorna. En riktig ingenjör reser i ballong och behärskar samtliga apparater som slutar på -skop. Idag finns inte längre några riktiga ingenjörer. Däremot hittar du drösar med folk som kallar sig för ingenjörer som inte ens äger en multimeter eller ett mikroskop, de kan citera .NET-apier, men inte det periodiska systemet eller ämnens specifika värme. Bah!
(MBY har druckit sig full på Whisky igen, MBY talar smörja.)
Edit: Om jag ska (försöka) vara lite allvarlig så är en av de mest värdefulla egenskaperna hos en riktig(TM) ingenjör att kunna höfta. Överslagsberäkning. Förstå koncepten. Den förkrossande majoriteten av integralerna eller derivatorna man faktiskt möter i verkligheten kommer ändå att bestämmas numeriskt (rent krasst, en dator gör jobbet åt dig, allt du behöver behärska är grundläggande programmering). Om du inte ens kan nå ämnet med matematik (vilket är rätt vanligt) så kan du alltid simulera. Simuleringar är sällan optimala (då hade det inte behövts någon simulering).
Förutom att kunna en massa saker om fysiska ting (mekaniska detaljer, optik, fysik, elektroteknik, etc) så behövs egentligen bara att man är någorlunda vass på programmering. Det är det enda i sak som tillkommit sedan 1800-talet. Den som buar åt någon som löser problem numeriskt genom programmering/simulering/etc i stället för att räkna på det en gång för alla har inte förstått att det alltid finns något problem som är så bortom all förståelse av någon enskilds kunnande av matematik, så det är inte mycket att peka finger över att den ena simulerar när den andra räknar. Framförallt; en bra ingenjör löser problem. Hur denne löser problemen är upp till egen preferens och fallenhet. En ingenjör bygger saker, uppfinner och behärskar. Ingenjör, det är ett tillstånd och profession, en livsstil, ett kall, ett mentalt tillstånd. Jag skulle säga att mindre än hälften av alla som läser ingenjörsutbildningar faktiskt blir ingenjörer i den meningen. Och likaledes, det finns många ingenjörer som aldrig läst något ingenjörsprogram.
Matematiken på en ingenjörsutbildning kan vara utmanande för många. Inte så konstigt, det är en matematikintensiv utbildning. Problemet är bara att det sällan är ett matematikintensivt yrke som väntar. Mina tips är knappast ögonahöjande:
* Använd pluggkamrater, studer i grupp
* Öva, öva, öva. Om det är något som är det minsta kul (t.ex. en speciell fascinerande funktion [ju mer oanvändbar och esoterisk desto roligare, flitiga myrans funktion anyone?] koncentrera dig på detta. Hellre få mediokra betyg på en kurs om du inför dig själv kan säga att du nog vet mer om just funktion X (formel Y, förhållande Z, whatever) än de flesta.
* Om du kör fast: Ge upp! Ja, det är viktigt att känna av sina begränsningar. Bättre att gå till nästa uppgift än att stångas med något man inte begriper eller upplever som godtyckligt eller ologiskt. Ge upp och gå vidare.
* Hitta din nisch
* Facit kan faktiskt innehålla fel. Jag läste en gång en uppskattning om att åtskilliga procent(!) av svaren i facitböcker i matematik var fel. Sannolikheten är stor att du någon gång ska springa in i ett fel i facit under 9 år grundskola, 3 år gymnasium och 3-5 år högskola. Det viktiga är koncepten. Det är inte värt att få rätt svar till priset av att du förstör ett matematisk koncept du håller på att lära dig/finna.
* Lärare efterfrågar metod och struntar många gånger i rätt svar. Men! De har väldigt svårt att legitimt kunna underkänna rätt svar även om fel metod används -> lös uppgiften på tentor till vilket pris som helst, även om du inte är i närheten av att använda "rätt" metod. Chansen är att du åtminstone får en halv poäng där rätt metod men fel svar hade gett dig noll poäng.
* Bli bundis med lärarna. Diskutera filosofiska spörsmål med dem kring ämnet du läser. De gör att de ser dig (det kanske är mer relevant om du ska söka vidare till en forskningsutbildning e.dyl, men det skadar aldrig). Var dock inget plåster.
* Det plågsammaste utav allt: ifrågasätt inte, även där läraren objektivt eller intersubjektivt har fel. Vet du att du kan demonstrera ditt argument med en labb, dock, utmana (jag tjafsade länge med en lärare om det tveksamma "verktyget" 'potentialvandring' tills jag äntligen kunde täppa truten på läraren med hjälp av två labbaggregat och en last. Potentialvandring är ej tillämpligt i verkligheten)!
* Först och sist: Plugga med andra. Jag säger detta två gånger eftersom det är mitt egna enskilt största misstag under studietid, att inte plugga med andra. Andra människor är lika socialt rädda som du, och förmodligen idioter. Man kan dock lära sig mycket av idioter).