Super Mario Odyssey-tråden

Kunde inte låta bli längre, beställde Odyssey ikväll. Får se om det kommer fram innan helgen, marionörden i mig vill spela så fort som möjligt. Dock vill jag klara the fractured but whole så det inte hamnar i backloggen.

Det är många år sen jag hade för mycket att spela, allt tack vare nintendo switch

Har bara spelat det en enda session, är väl uppe i 40 månar och jag började helt ärligt tycka det kändes litet dumbed-out. Kanske är det på tok för tidigt för mig att säga något, med så kort bana spelad. Men is this all there is?

Med alla belöningar överallt - hela tiden - ja, vartän jag än går eller kastar hatten så hoppar det ut glada stjärnor och månar som belönar mig. Jag har haft svårt att hindra tankarna från det South Park avsnitt där Jimmy får alla barnen att bli besatta av ett "Freemium game". Nintendo har (än så länge) haft sans nog att avstå micro-transaktioner men jag kan skarpt tycka att Super Mario Odyssey är litet som en grafiskt upphottat variant av Candy Crush Saga. Bara inte "freemium", utan 600 kronor lagda direkt i engångskostnad. Kanske just det att jag sitter med en liten surfplatta (och joycons i handen) gör den liknelsen ännu mer tydlig. Men jag riktar den kritiken ens helt utan att någonsin ha spelat det jämförda spelet "Candy Crush" Det är nästintill omöjligt att få game over. Mynt finns i överflöd och precis överallt, det kostar 10 mynt att dö men jag hittar normalt sett 30 mynt omedelbart där jag vaknar upp. Runtom i varje hörn ligger alltid nånting som lurar mig att jag var duktig -- men jag kan verkligen inte känna mig duktig, man får tvärtom anstränga sig hårt för att inte kliva rakt in i belöningar, bonusar och positiv förstärkning. Jag har inte ens spenderat någon tid på att försöka förstå vad jag gör, jag bara flummar runt och vinner ändå. De bossar som jag mött är blott väldigt korta repriser av klassiska tv-spelsbossar som Nintendo redan visat i äldre spel. Dessa kanske känns mer utmanande för den yngre publiken, själv hann jag nätt och jämnt förstå att det var en boss där innan jag besegrat den.

Jag vill absolut framhålla min oerhörda glädje över en grej, mitt i all kritik: att jag som var så djupt besviken på Zelda BotW, kan äntligen känna att den nya Nintendokonsolen bjuder på litet av den där dynamiska rumble som man skrytit så förbaskat mycket om. De enda spelen som verkar visa sig här är "1-2 Switch" (som jag aldrig kommit i kontakt med) och nu förstås "Super Mario Odyssey"... Varför Zelda aldrig bjöd på denna bättre rumble begriper jag inte alls. För i det ögonblick jag krossade vattenelefantbossen och kontrollen fick frispel i ett never ending zudd!-zudd!-bonanza så lade jag bara bort kontrollen och önskade med innerlig förtvivlan och med helt bortblåst intresse av storyn att den satans mellansekvensen bara ville gå över och vara färdig. I motsats till Zelda har alltså Odyssey riktigt bra rumble. Om än att storyn säkert inte är alls lika genomtänkt som den av Zelda, så kommer du aldrig sitta på ett liknande vis och önska att en cutscene ska gå klart för att dess rumble stör skiten ur dig.

Medan joyconsens rumble här är trevlig så är det tyvärr litet av ett måste att spela med joyconsen löskopplade, just eftersom hatten når mycket längre och får auto-aim när man skakar litet med handen. Medan jag inte gillar motion control tycker jag det är väldigt synd att detta auto-aim och extra räckvidd inte går att aktivera genom någon av kontrollernas knappar. Särskilt synd eftersom hälften av knapparna redan är mappade till att göra exakt samma sak som en annan knapp. Så det lilla (snedplacerade) stödbenet på baksidan till trots så skulle jag faktiskt inte få för mig att spela Odyssey t.ex. på tåget eller på flyget. Jag prövade det hemma och kände mig en aning handikappad med joy-consen fastmonterade på speldosan. Jag har däremot inte testat procontrollern, men jag törs lova att den inte är ett bra val för just Odyssey.

Super Mario Odyssey är helt klart en aning underhållande och det ger trots allt precis vad man hoppas få om man spelade Mario64 och har saknat ett ordentligt Mariospel sedan dess. Det verkar däremot sagt inte riktigt vara Mario 64, eftersom Mario 64 faktiskt bitvis bjöd på litet utmaning. Har du redan en Nintendo Switch tycker jag ändå att Super Mario Odyssey är ett uppenbart köp. Ett av få spel som verkligen behövdes till den nya konsollen.

Ok. Nu kanske jag har missat det i tråden, men köper ni eShop Prepaid kort för att handla i Sydafrikansk store? Eller hur gör ni själva betalningen?

Det är något som skaver här.

Super Mario 64. Jag och min bror spelade i månader och jag har för mig att vi köpte en spelguide (detta var innan internet blev var mans egendom) för att kunna hitta alla 120 stjärnor. Belöningen var kanske inte så fantastisk, men det kändes ändå JÄVLIGT bra att klara hela spelet fullt ut!

Super Mario Sunshine. Jag köpte en bundle i Nordstan i Göteborg. En Gamecube tillsammans med Super Mario Sunshine. Jag bodde i egen lägenhet och hade inget jobb just då. Jag var helt fast och förlorade mig i den färgglada världen i flera veckor. Jag minns inte om jag hittade alla "shine sprites", men jag låste upp det mesta. Spelet förförde mig direkt och jag har fortfarande minnen som ger mig gåshud så här många år senare.

Super Mario Galaxy. Wow. Nintendo hade "gjort det" och överträffat Sunshine med råge. Jag var återigen arbetslös och spenderade ohälsamt mycket tid med detta spelet. Samlade alla stjärnor med både Mario och Luigi. Idiotiskt, jag vet, eftersom enda skillnaden var att gubben man styrde var grön istället för röd. Efter några dagar gav jag upp den sista idiotsvåra banan som jag hade låst upp. Det gick ju bara inte. Jag står än idag med skammen.

Super Mario Galaxy 2. Jomenvisst. Same shit but still fun. Orkade väl inte köra lika stenhårt med att samla ALLT men vad jag minns så spelade jag en hel del under några veckor. Att jag gifte mig och flyttade ihop med min fru i samma veva påverkade antal timmar jag kunde lägga på spelet också..

Super Mario 3D World. Grabben var två år gammal och han hade precis fått en lillebror. Men vi spelade väldigt mycket tillsammans ett tag och detta var det första spelet som jag spelade på allvar med min son (han började tidigt).
Han gav mig alltid kontrollen när det blev lite klurigt eller var dags för en boss. Jag skulle gissa på att vi gav spelet 2-3 månader innan vi tröttnade.

Super Mario Oddysey. Äldsta sonen är sex år nu. Han spöade Bowser efter 2 dagar och tröttnade sedan, tyckte det var för lätt. Själv är jag på sista världen och känner bara "orkar jag fortsätta"? Ganska tråkiga världar, New Donk City var ju kul, men.... jo, har ju läst hur mycket man kan göra efter Bowser. Men jag såg ju på när grabben spöade honom. Ska jag verkligen.. jo, jag känner att jag är skyldig att göra det på något sätt. Spelet är kul, visst. Glättigt, ytligt. Men kul? Jo.. eller?

Frågan jag ställer mig är: Har jag blivit för gammal för Mario eller erbjuder Oddyssey inte samma upplevelse som de tidigare spelen?

Vad har ni för tankar om Super Mario Oddyssey?

Jag håller med dig spelet är alldeles för lätt och tråkigt samma visa igen och igen. Visst det är inte lätt att få 100% men det är sällan lätt på något spel Binding Isaac 600 timmar har inte 100%, Cuphead pissvårt jämfört med de flesta spel. BOTW visst göra alla shrines och korok seed tappade lusten ganska snabbt.

Alla dessa 100% completion gör att man blir väldigt avtrubbad jag måste välja mellan att lägga så mycket tid och det är sällan värt det. Speciellt om man har familj med ungar.

Spelet var kul i en timma sen så kom jag på just varför jag inte gillade Mario hade 8-bits när det släpptes och jag var aldrig fast i just Mario spelen. Visst jag älskade Mario adventureland på game boy (den utan färg hade jag). Tillika har jag inte ägt en Nintendo konsol på ca 30 år sista konsol jag ägde var Sega megadrive.

I mitt fall när jag spelar om spel så blir jag sällan nostalgisk vilket säkert beror på att jag har blivit en konsumtions människa där allt konsumeras i en rasande fart så jag hinner knappt njuta av resans gång i ett spel. Jag tänker mer va sopigt spel hur kunde jag älska att spela det. Med en reservation för att inte trampa någon på tårna så antar jag att det finns ett ord för detta d v s att bli vuxen. När jag är vuxen har jag inte samma smak som när jag var barn.

Ps vad som sabbade Mario Odyssey var åka med taxin och rörelse styrningen på pro-kontrollen ett flertal ggr så gjorde den saker med hatten som jag inte gjorde med flit.

Har spöat bowser nu iaf och gillar spelet skarpt. Enda kritiken är egentligen att det var för lätt.
Men kommer åka tillbaka i världarna och försöka samla på mig mer månar iaf(siktar inte på 100%) då det kan vara lite skoj.
Innan jag gör det dock så ska jag återuppta min Zelda-session som fick sig ett avbrott iom Mario.

Intressant läsning!
Du nämner "dålig eftersmak", innebär det att du inte gillade spelet alls så här i efterhand?

Ja, Mario Odyssey var tyvärr en besvikelse. Som någon skrev, en wow-känsla de första timmarna, men sen..
Magin finns där ibland, men.. jag hade förväntat mig att spelet skulle hålla i månader (Zelda Breath Of the Wild spelade jag av och till under ett halvår innan jag tröttnade), men två dagar? TVÅ dagar?

Jag har alltid hyllat Mario-spelen, ända sedan Mario 64 (nej, jag är inte så förtjust i 2D-spel helt enkelt, även om jag växte upp med dom). Men nu vetefan hur det kommer att bli när dom annonserar nästa titel om några år. Jag kommer att vara mycket skeptisk.

I do see your point

För mig var det mer som att det roliga tog slut efter 2-3 dagar, när man klarat Bowser och skulle backtracka tillbaka till redan besökta världar (som inte var så roliga ens från början). Sonen tröttnade på spelet när helgen var slut.
Det här var inte vad jag ville ha. Inte alls. Jag ville ha känslan "yes! en stjärna/power moon/whatever!" och inte "Jaha.. och där var en till gömd bakom hörnet ja.. okej...".

Jag gillar inte ban-designen och svårighetsgraden är obefintlig (för det mesta). Men styrningen och grafiken är skön så där blir det plus.