Tung fas i livet?

Nej, jag känner nog inget jättesug att gå i terapi, men jag känner att jag har öron jag kan prata med ändå.

Fyfan, det där var en rejäl samling jobbigheter på en gång.

Det är egentligen inte så mycket mer att göra än att lida igenom de negativa känslorna och kanske se till att umgås mer med nära vänner och prata om det.
Någon sorts psykologbehandling eller antidepp piller eller så skulle jag lätt avråda ifrån såvida inte de negativa känslorna blir bestående under lång tid eller du får tankar på att ta livet av dig eller liknande. Att känna stor sorg och nedstämdhet tillfälligt efter såna här händelser är helt naturligt även om det är plågsamt (Så att behandla din reaktion på dem som en psykisk sjukdom/problem vore att avråda ifrån.)

Tyvärr händer det att jävligheter samlas i klump sådär under livet. Själv hade jag en sådan period i 18 års åldern. Under kort tid precis innan jag skulle fira studenten hände detta
* fick nobben av den tjej jag tänkt på varje dag under gymnasietiden
* Nära betydelsefull släkting dog helt oväntat
* kusin begick självmord
* fick svår influensa med över 41 graders feber

följt av lite blandade jävligheter som hände lite senare (dödsfall av husdjur, dödsfall av andra släktingar osv).
Jag känner helt igen mig i vad du skriver om att man då till sist börjar ta in negativa nyheter genom tänka "jahopp, en till eländesnyhet, lägg dig i högen med de andra. Jag mår redan så dåligt att det gör desamma."

Med tiden blir det dock bättre och man får mer och mer avstånd till allt det inträffande. Det är dock en process som tar tid.
Var lite extra snäll mot dig själv och unna dig lite mer än vanligt, kanske lite godare mat och så.
Förmodligen känns det mesta du gör (så var det för mig) som meningslöst i jämförelse med den sorg du bär på, men det är iallafall viktigt att tänka på att försöka hitta lite positiva motvikter till att dra ner dig djupare i sorgen.

Exakt. Det läggs på hög och bearbetas känslomässigt över en tid.
Om man ska se något positivt med det hela så avverkar man många jävligheter på en gång och den totala jobbighetseffekten kanske är lägre än om de där sakerna hänt utspritt under längre tid.
Händer stora jobbigheter istället då och då under längre tid blir det svårare att någon gång få känna sig riktigt glad/lycklig.