Ok, lite långt inlägg, men jag kände att det behövdes skrivas..:
Nej, det är verkligen mycket dåligt. Men, jag tycker det är värt att försöka förstå varför det är så och motstå frestelsen att dra förhastade slutsatser.
Att jämföra smittspridningen mellan länder är naturligt eftersom länder ofta representerar någorlunda homogena områden, där gränserna dessutom i stor utsträckning stängts till andra länder. Men i fallet covid-19 är det väldigt tydligt att smittan inte är homogent utbredd i ett land – tvärtom skiljer det sig extremt mycket från område till område. I Italien har 15 gånger fler dött per kapita i Lombardy i norr, än i huvudstaden Rom. I USA är dödstalet per kapita 12 gånger högre i New York än i Kalifornien. Och i Sverige är det 6 gånger fler döda per kapita i Stockholm än i Skåne.
Varför blev Lombardy hårdare drabbat än Rom? Sämre sjukvård, mildare restriktioner? Nej, tvärtom. Lombardy är den rikaste regionen i Italien med den bästa sjukvården som rankar sig bättre än den svenska. Karantän infördes redan 22 februari för zoner i Lombardy, med dryga straff (böter till fängelse) för överträdelser. Skolor stängdes. Först tre veckor senare sattes hela landet, inkusive Rom, i karantän.
Danska Själland ligger på andra sidan sundet från region Skåne, med mycket arbetspendling mellan regionerna. Själland har förhållit sig till de något strängare danska restriktionerna, medan Skåne förhållit sig till de mer liberala svenska rekommendationerna. Ändå har det dött 8 gånger fler per kapita i Själland.
Slutsatser man kan dra av exemplen ovan:
Covid-19 sprider sig heterogent i kluster. Har man väl fått samhällsspridning är det mycket svårt att hålla tillbaka den.
Hur väl utfallet blir (hur lite smittspridning, antal döda) är mer komplicerat än vilka åtgärder som tillämpats i området.
Jag tycker att det nu är tydligt vad som hänt i Sverige. I februari gjordes 1 miljon flygresor mellan Sverige och andra länder. Fokus för covid-19 låg då på Kina, Italien, och Iran. Samtidigt var det mitt under influensasäsongen, med hundratusentals som uppvisade influensa-liknande symptom oskiljbara från corona-symptom. FHM fokuserade på smittspårning av alla som både visade influensasymptom och hade varit i ett då känt riskområde – detta för att det inte fanns resurser för att testa alla som hade symptom. Nästan ingen som kom från något annat än ett riskområde kunde ju vara smittad av covid-19. Trodde man. Det har nu visat sig från analys av arvsmassa från virus hämtade i Sverige att det virus som bäst spred sig förmodligen kom in från annat håll än de kända riskområdena. Det bidrog till att viruset kunde sprida sig ostört under radarn över lång tid innan man upptäckte det. Varför Stockholm mer än andra platser? Förmodligen flera orsaker: bland annar sker fler resor från storstadsregionen och Stockholm hade sportlovsvecka 9 precis innan smittspridningen var känd men förmodligen försiggick som bäst. De som hade sportlov v8 (som i Danmark, Norge, och Finland och andra delar av Sverige) utsattes inte för lika mycket smitta, och för de med lov v10 så var resor till riskområden i stor utsträckning redan uteslutna.
Liknande sak hände förmodligen i Lombardy och New York – man hade vitt utbredd spridning innan viruset upptäcktes. Och då var det i viss mån försent.
Så vad begick FHM för misstag, hur kunde man undvikit denna samhällsspridning? Utifrån den kunskap de hade då, gjorde de inget misstag. Men med efterklokhetens glasögon är det klart att man borde avslutat smittspårningen betydligt tidigare och fokuserat testresurserna på sjukvårdspersonal och äldreboenden – där hade man kunnat rädda många liv. Man kunde gett rekommendationerna om handhygien, social distansering, hemarbete och förbud mot folksamlingar ännu tidigare (melodifestivalen!). Accelererat utvecklingen av testkapacitet.
Det finns andra problem i Sverige som bidragit till dödligheten. Avsaknaden av beredskapslager. Den prisoptimerade äldrevården med stor personalomsättning och låg utbldning med dåliga lönevillkor. Det är något politiker under många år ska lastas för, både regionalt och nationellt.
FHM har fokuserat på de åtgärder som de tror har störst effekt till minst samhällskostnad. Strategin har i stort sett fungerat. Det huvudsakliga målet att undvika att antalet IVA-behövande patienter överstiger antalet IVA-platser har lyckats. Målet att skydda äldreboendena misslyckades däremot, med ett stort antal döda som följd. Tyvärr är detta inte ett unikt svenskt problem. Överallt där man haft större samhällsspridning har också äldreboenden drabbats, med fatala följder. Dett gäller även områden där strikta nedstängningsåtgärder vidtagits, som i Norditalien, Storbritannien och New York. Så striktare nedstängningsåtgärder hade nog inte hjälpt äldreboendena särskilt mycket – däremot bättre rutiner och hygienåtgärder, utrustning och utbildning av personal. Något som alltid borde finnas och något som är väldigt svårt att åtgärda mitt under en pandemi.
Kanske. Men det är helt riktigt att framtiden är en mycket viktig aspekt ur folkhälsosynpunkt. Just nu är vi av naturliga skäl väldigt fokuserade på att bekämpa pandemin, men det finns en morgondag också, något FHM hela tiden tagit hänsyn till i sitt handlande. Man måste hela tiden väga positiva mot negativa konsekvenser när man inför åtgärder. Hur påverkar arbetslöshet folkhälsan? Vad händer när familjer trycks ihop utan andrum? Hur reagerar barn om den fasta tillvaron med skola och kompisar rycks undan? Våld och hot i nära relationer? Depressioner? 31 000 dör varje år av hjärt- och kjärlsjukdomar i Sverige. Hur stor blir den långsiktiga ökningen till följd av sänkt motion? Vilka åtgärder kan fungera på sikt, om pandemin visar sig bli långvarig?
Det är svåra frågor, men något de 500 anställda på FHM sysselsätter sig med också till vardags, när det inte är pandemi. Döden är skrämmande, och det är naturligt att vi ryggar tillbaka vid tanken. Ändå så vet vi att vi alla kommer dö någon gång, frågan är när. Att värdera liv är svårt och något de flesta instinktivt drar sig för. Alla liv är lika värda, brukar det ju heta. De som sysslar med liv och död vet att det inte riktigt är så enkelt. Om man drar det till sin spets är det också något de flesta motvilligt inser: i valet mellan en frisk 25-åring och en multisjuk 105-åring ser man lätt det rationella i att rädda 25-åringen. Generellt sätt är det värre om ungdomar än gamlingar dör. Ekonomer har kommit på att man kan ta hänsyn till detta genom att istället för att räkna på antal döda räknar på levnadsårsförluster. En 25-åring förväntas t.ex leva 57 år till, medan en 85-åring kan räkna med i medeltal ytterligare 6 år. Enligt detta sätt att räkna är det alltså nästan 10 gånger värre om en 25-åring dör än om en 85-åring dör.
Med tanke på att median-åldern på avlidna med covid-19 är 85 år, betyder det att det nästan inte finns någon överdödlighet pga covid-19? Kanske de flesta dör av andra orsaker och bara råkar ha covid-19? Nej. Normalt dör nästan 300 personer per dygn i Sverige, av skilda orsaker. Från RNA-tester vet vi att högst någon procent är smittade samtidigt i Sverige. Om testet är känsligt för viruset under 5,5 dygn och man som covid-19-död räknar alla som varit smittade den senaste månaden innan de dog, så kan man förvänta sig att ungefär 5% av de som dör har covid-19 oavsett om det är dödsorsaken. Det betyder att vi kan förvänta oss 15 döda per dygn med covid-19, även om ingen skulle dött av covid-19. Eftersom dödstalen med covid-19 är betydligt högre än så, just nu runt 40 per dygn, är det tydligt att fler dör av covid-19 än bara med covid-19.
Så svaret är nej på frågan om inte de flesta som dör i covid-19 skulle dött snart i alla fall. De skulle förmodligen levt några år till, i snitt. Mer precist hur länge får vi veta när överdödligheten under de kommande åren sammanställts.
