Allt kul måste ha ett slut, och det gäller även denna artikelserie av tillbakablickar för att fira SweClockers 25 års-jubileum. År 2008 började jag jobba heltid med att testa hårdvara för denna eminenta sajt, vilket innebär att allt som släpptes från det årtalet och framåt känns "modernt och fräscht" i mina ögon. Därför blir 2007 det sista årtalet vi tidsreser till för denna gång, där fokus kommer att ligga på ett minst sagt ökänt operativsystem.
Ämnet för dagen är alltså Windows Vista – Microsofts operativsystem som tog rekordlång tid att utveckla och i slutändan fick ett ganska svalt mottagande. I vanlig ordning behöver vi dock resa längre bak i tiden för att förstå problematiken bakom utvecklingsprocessen av Vista, där denna påbörjades så tidigt som milllenieskiftet och startades om minst en gång.
Den krokiga vägen till Longhorn
Tittar man på släppen av Windows-versioner för konsumentbruk från 1990-talets mitt och framåt så skådas en ganska tät kadens mellan lanseringarna. Windows 95 sjösattes, som namnet antyder, år 1995 och följdes därefter upp av Windows 98 tre år senare. Om vi inte räknar Windows 98 SE, vilket släpptes år 1999, så kom nästa stora Windows version redan år 2000 i form av Windows Millenium Edition (ME).
Tidslinje över Windows-versionerna genom åren. Bildkälla: Kristiyan Bogdanov (CC BY-SA 3.0)
Bara ett år efter Windows ME släppte Microsoft Windows XP, vilket var ett av de största kliven för ett konsumentinriktat operativsystem från bolaget sedan skiftet från Windows 3.1 till Windows 95. Windows XP baserades på Microsofts NT-kärna från Windows NT/2000 istället för den åldrande DOS-baserade Win9x-kärnan som tidigare använts för konsumentmarknaden, och var på många sätt ett betydligt mer kompetent operativsystem än sina föregångare.
Parallellt med att Microsoft förberedde det skarpa släppet av Windows XP påbörjades utvecklingen av det nästkommande operativsystemet i Windows-familjen med kodnamn Longhorn. Longhorn var ursprungligen tänkt som en mindre uppdatering över Windows XP, där operativsystemet skulle fylla det tidsmässiga gapet tills bolaget kunde släppa lös nästa stora Windows-version med kodnamn Blackcomb.
Blackcomb, som var ett tidigt kodnamn för Windows 7, skulle erbjuda flera stora nyheter, däribland ett nytt filsystem (WinFS), ett färskt grafiskt gränssnitt med hårdvaruacceleration och betydligt högre säkerhet. Med tiden började dock många av Blackcombs funktioner implementeras i utvecklingsprocessen för mellanversionen Longhorn, och när det tilltänkta lanseringsåret 2003 närmade sig stod det klart att Microsoft tagit sig vatten över huvudet.
Longhorn missade lanseringsfönstret och år 2004 meddelade Microsoft att utvecklingen av operativsystemet hade startats om. Det var tydligt att scopet för Longhorn inte längre var en mellanversion i Windows-familjen utan att det istället skulle bli nästa stora revision av operativsystemet, och därför stöptes det om att i princip ersätta Blackcomb i produktplanerna.
Sex år senare – Longhorn blir Windows Vista
Där vi tidigare varit vana vid att det tog mellan ett till tre år mellan Windows-versionerna så fick Windows XP leva otroligt länge, och byggdes under sin livstid på mer flertalet serviceuppdateringar (service packs) för att hålla det relevant. Det tog nämligen hela sex år innan Longhorn slutligen släpptes i form av Windows Vista i januari år 2007 – en tidsrymd som var rekordlång för den tiden mellan två konsumentinriktade Windows-versioner.
Windows Aero bjöd på "balla" transparenta effekter.
Windows Vista bjöd på myriader av nyheter ställt mot Windows XP, men en av dem var inte det utlovade filsystemet WinFS – då Microsoft valde att lägga det i malpåse för alltid. Det vi däremot fick var det nya grafiska gränssnittet Aero, vilket la till hårdvaruaccelerade effekter i fönstervyn. Detta gjorde det möjligt att implementera transparens och reflektioner samt vissa 3D-element i fönstermiljön, vilken gav ett något mer futuristiskt, men också bloatat, utseende.
Vista introducerade även "Superfetch", vilket via en serie algoritmer gissade vilken data som behövdes härnäst och laddade in denna i förhand i primärminnet från lagringen. Vidare implementerades en omdanad indexerad sökfunktion kallad Windows Search samt det som kallades Windows Sidebar – en slags widget-meny med bland annat RSS-feed, bildgalleri och klocka. En av de mer omtalade nyheterna hade dock med säkerheten att göra, nämligen UAC.
UAC, eller User Account Control, var Microsofts lösning på det ökande hoten från illasinnade programvaror, där dessa i Windows XP ofta kunde exekvera kod med administratörsrättigheter utan att användaren visste det. Med UAC aktiverat dök det nu istället upp en prompt så fort ett program försökte göra något som krävde administratörsrättigheter, där användaren var tvungen att godkänna detta, och i vissa fall även skriva in administratörslösenordet.
User Account Control gjorde definitivt ett effektivt jobb, då funktionen exempelvis stoppade många trojaner och annan malware från att installeras. Problemet var dock att funktionen ursprunligen var extremt aggressiv kring hur många prompter den kastade upp i ansiktet på användaren, vilket fick många att stänga av UAC helt och hållet. UAC finns kvar än idag, men har fintrimmats att vara betydligt mindre aggressiv hur ofta den promptar användaren.
Strul med drivrutiner och höga systemkrav
Medan Windows Vista översteg Microsofts beräknade installationsbas under sitt första år, så underpresterade operativsystemet rejält när det kom till kundnöjdhet. Trots att bolaget skjutit på lanseringen ett halvår för att låta hårdvarutillverkarna hinna ikapp med nya drivrutiner, var det många produkter som inte fungerade korrekt vid lanseringen. Ett praktexempel var Creative Labs populära Soundblaster-ljudkort, vars drivrutiner strulade rejält i Windows Vista.
En annan faktor som fick folk att sparka bakut var de höga systemkraven som krävdes av det nya operativsystemet. Windows XP hade som sagt levt i hela sex år vid den här tiden, och hade bland annat en rekommenderad nivå för primärminnet vid blott 128 MB. Därför blev det en chock för många att hela 1 GB primärminne rekommenderades för Vista. Många datorer hade heller inte tillräcklig hårdvara för att driva det nya grafiska gränssnittet Aero fullt ut.
Windows XP var fortsatt populärt även efter introduktionen av Vista.
Missnöjet med Windows Vista gjorde att en stor del av entusiastkåren valde att stanna kvar på Windows XP. Det hela spillde även över på mainstream-marknaden, där många stora PC-byggare började erbjuda Windows XP som alternativ för sina datorer – detta då de börjat se en nedgång i försäljningen på grund av skepticismen mot Microsofts senaste operativsystem.
Windows 7 till räddningen två år senare
Till skillnad från Windows XP blev Windows Vista en kortlivad historia. Microsoft såg ganska snabbt att mottagandet av operativsystemet låg på en rekordlåg nivå, och därför skiftade man snabbt om till att ta fram en ny mellanversion som skulle bygga på Vista men rätta till mycket av det som folk klagade på. Resultatet blev Windows 7, som släpptes under sommaren
år 2009 – blott två år efter introduktionen av Vista på den breda marknaden.
Windows 7 – "dä ä nice"
Windows 7 mottogs väldigt varmt av användarna, och var i princip Windows Vista done right. De flesta funktionerna från det föregående operativsystemet bars vidare, men finslipades och förbättrades, och Windows 7 blev därför snabbt anammat av en bred kundbas – inklusive de som höll hårt i Windows XP in i det sista.
I slutändan hade Windows Vista en del intressanta funktioner och nyheter, där många av dessa lade basen för senare Windows-versioner. Implementationen av dessa saknade dock finess och som ett helhetspaket kändes operativsystemet ganska rörigt och ofärdigt. Tillsammans med Windows ME och Windows 8 kommer därför Vista att kommas ihåg som de sämre operativsystemen som Microsoft har släppt genom historien.
