Tjej med personlighetsstörning, råd?

Så länge du inte själv har drag av psykopati till exempel så skall du hålla dig undan.

Risken är annars att du får ett helvete du inte kommer kunna hantera.

Tjejer med borderline/bipolär-personlighetsstörning är vanligt förekommande, ofta ser man en viss trend hos dessa fruntimmer när man mött ett antal:

Dom är självdestruktiva.
Dom har en vriden verklighetsuppfattning och annorlunda etik/moral.
Dom är svaga och lider av dåligt självförtroende vilket innebär ständig jakt på bekräftelse vilket kan resultera i otrohet.

Skickades från m.sweclockers.com

jag avråder alla mentalt friska att om dom vill gå runt och ha nån slags omhändertagande av psyksjuk som relation, = avtändande så varsågod
Är du frisk kommer du sakna utbyte, gemenskap, ärlighet, känslan av att ge och ta
osv

Vill du hjälpa och ta pappa rollen, med andra ord tycka synd om den du ska vara tillsammans med och samtidigt förväxla detta omhändertagande med kärlek be my guesst du kommer bli anklagad för att försöka vara hennes pappa vilket hon kommer tycka är avtändande

Lite jobbig tråd att läsa.

Var ihop med en brud som fick en massiv psykos, var 2 månader av psykisk misshandel som jag fortfarande försöker läka från. (Hon är diagnoserad med schizofreni och stresskänslig.)

Hon stod och pratade med sig själv en dag och redan då borde jag ha anat att något inte stod rätt till. En dag fick vi åka in till vårdcentralen för att hon hade överdoserat en av sina mediciner, så hon fick stanna där över natten. Trodde allting skulle bli normalt igen efter det. Men oj vad fel jag hade, istället för att överdosera så skippade hon att ta sin medicin helt.

Så mycket skit jag fick ta under 2 månader har jag nog aldrig varit med om. Det var allt ifrån att hon och jag hade blivit mördade och att hennes kusin hade låst in oss i den lägenheten vi bodde i. Sen var där något om att hennes pappa egentlligen var hennes farfar och där var snack om något arv från hennes farmor. Även att jag hade förändrats och teamat ihop mig med hennes föräldrar.
Droppen var när hon stod i köket med en kniv i handen och började jonglera med den varpå hon tvingade in mig i vardagsrummet, gick ut därifrån och sen låste dörren,
Där skulle jag ha ringt polisen, men naiv som man var så tänkte man väl att det skulle gå över tills nästa dag.
Dagen efter låg hon bara i sängen hela dagen, gick inte ens upp för att gå på toa. Och sen var det tillbaka till samma gamla visa igen.
Till slut sa jag "fuck it" och drog till min far för att komma bort från allt. En dag ringer hon och säger att hon har fått ett missfall, åker och träffar henne. Men märker ganska snabbat att det bara är något hon har inbillat sig, tar inte lång stund innan skiten träffar fläkten och jag går därifrån. Kommer tillbaka ett par timmar senare och hon är borta.
Får ett telefonsamtal ifrån ett privat nummer, tydligen så hade polisen varit där och hämtat henne och kört henne till psykakuten i Malmö.
Och sen dess har jag inte pratat med henne och helt ärligt så känner jag att det är nog bäst så.

Blev lite längre än vad jag hade tänkt mig och lite rörigt skrivit, men ville bara få det ur mig.
Har ni frågor så svarar jag gärna på dem.

Kort och gott livet kan vara så mycket roligare, givande, om man hittar en partner som har hög empatisk förmåga om man nu själv har det vill säga. Jag har läst att empati är något som uppkommer under barndomen och gör den inte det då, så kan den inte senare i livet uppstå, personen i fråga kan lära sig innebörden av den men känslorna gör inte det avtryck som skapar den moraliska-kompassen/samvetet. dvs hen kan skada/anklaga/bedra/stjäla/hota/förtala oskyldig utan att få dåligt samvete men hen kan ändå intellektuellt förstå att om denne hade empatisk förmåga skulle denna handling göra avtryck i personens känsloliv, många av dom som är drabbade av diagnoser går i terapi för att få lära sig detta och kan sedan teatraliskt imitera ett empatiskt känsloliv, bara det att det kommer inga tårar när dom gråter, sen börjar eller snarare fortsätter detta i eviga lögner och manipulationer för att se hur offret reagerar, sedan använder dom reaktionen som kunskap i hur dom själva ska reagera i en liknande situation för att framstå som känslomässigt normala. Ha en trevlig dag hej!

Hon vet att om du går på det där så har hon dig praktiskt taget lindad runt lillfingret. Va inte naiv nu hörru.

PS. om du går vidare med det här, avlasta inte allt som händer på ett forum utan fixa riktig hjälp.

@Olegh: Blir du matt av att läsa detta skulle du dö av någon som använder lögner om dig för att få vårdnaden av dina barn tagen från dig

Jag gick in i ett förhållande med en tjej med borderline personlighetsstörning. Det var ca två år av rent helvete. Som jag försökte!, vara lyhörd, vara förstående, tassa på tå, vara tålmodig, kompromissa, uppoffra mig själv, försöka prata, försöka resonera, försöka få fungera. Allt det var lönlöst! Tyvärr försökte jag hela tiden greppa efter halmstrån för att rädda förhållandet, men all den tålamod, kärlek och arbete jag lade ner var enbart pärlor för svin.

Det slutade med att hon vände upp och ner på mina känslor till den mildaste grad att jag fick panik-attacker. Det var då jag beslutade mig för att ge upp och klippa kontakten.

Konsekvenserna av detta var att, p.g.a panik-attackerna, så utvecklade jag ett förändrat medvetandetillstånd som kallas derealisation, en helt fruktansvärt jobbig förändring av uppfattning och känsla. Symptomet går inte att beskriva riktigt med ord, men sök på google om ni vill veta mer, men för att beskriva det med en enstaka mening: Ett levande helvette.

Det är tveklöst det jobbigaste jag vart med om/går igenom, i mitt liv, och många gånger jobbigare än den dysfunktionella relationen som resulterade till det här. Jag skulle inte ens önska det på min värsta fiende.

Så jag vill väl bara varna dig för att inte låta det gå för långt, som jag gjorde. Blir det inte bättre så lämna det bakom dig och gå vidare.

Jag önskar dig styrka och mod på vägen! Hoppas det löser sig. Men försumma för guds skull inte dig själv!