Hälften av alla föräldrar förbiser 18-årsgränsen i spel

PEGI-märkningen är ett lagkrav i flera länder (dock ej Sverige), dvs. att det är förbjudet för butiker att sälja spelen till minderåriga. Jag tror dock inte att det efterlevs särskilt väl och många föräldrar köper dessutom dessa spel till sina minderåriga barn vilket kringgår lagen.

Personligen tycker jag att just 18-årsgränsen är lite väl tilltagen men det beror ju på att det är en internationell märkning som troligtvis inte hade funnits i ett svenskt märkningssystem. Här i Sverige får man se vilka brutala filmer som helst på bio när man fyllt 15 år och då känns det rimligt att man även skulle få spela motsvarande TV-spel.

Många föräldrar är dock väldigt oansvariga och låter sina barn spela vad som helst för att de inte bryr sig men det är sorgligt nog så det ser ut idag, att föräldrar inte har 'tid' för sina barn och ser paddor, datorer och mobiltelefoner som den perfekta barnvakten och ett substitut för uppmärksamhet och uppfostran. Om föräldrar tog sig tid att sätta sig ner med barnen och se vad det faktiskt är de spelar så tror jag nog att många skulle bli mer restriktiva.

Jag läste nyligen om en person som påstod att han lät sin fyraårige son spela CS och någon nämnde tidigare i tråden att en femåring fick spela GTA och den gemensamma nämnaren är i samtliga fall unga föräldrar. Jag säger inte att de nödvändigtvis är dåliga eller oansvariga föräldrar men däremot är många väldigt naiva och inser inte riskerna med att utsätta sina barn för sådana saker.

I den åldern har många barn fortfarande svårt med verklighetsuppfattning och kan inte alltid tolka underliggande meningar till exempel. Saker man ser kan påverka en både på ett medvetet men även undermedvetet plan och kan utlösa både stress, utåtagerande beteende, mörkerrädsla osv.

Samma sak gäller även filmer som håller ett helt annat tempo än de gjorde när en annan var barn och man löper nästan risk att få ett epilepsianfall om man ser valfri animerad film som släppts de senaste åren. Rent generellt är dagens underhållning för barn väldigt stressande och överlag mer våldsamma än de varit tidigare, det är ju lite skillnad på ett ACME-järn i pannan och moderna serier där det både slåss, skjuts och sägs olämpliga saker.

Det handlar inte om att barnen skulle återge det de ser på film och gör i spel i verkligheten men att påstå att barn i 4-5 års ålder inte alls påverkas av TV-spel känns som sagt oerhört naivt.

Skickades från m.sweclockers.com

Jag spelade blodiga spel com ung också (detta var iofs innan grafiken var så mycket att tala om). Men då spel idag är mycket mer engagerande och tar upp komplexa ämnen som barn inte på egen hand kan reda ut (och vuxna allt för sällan sitter med för att förklara) så försöker jag att vara noga med vilka spel jag låter mina barn spela. Ja, NHL har typ 16 års gräns men det fick de spela när de var yngre än så. Men GTA är tex inget jag tycker passar unga.

Min 4-åring spelar GTA V för full rulle. Jag tror det är viktigare att man begränsar mängden spelande än vad de spelar. Men jag skulle inte låta honom se på när jag spelar Bloodborne eller Dark Souls för att jag vet att han drömmer en massa skit om han ser monstrena.

De flesta barn kan vid en viss ålder skilja verklighet från rollek... och spel är just det... en rollek.

Sen menar jag att vissa "harmlösa" mobilspel är betydligt värre än det värsta gorespelet. Typ beroendeframkallande lootspel som Pokemon Go eller annat "pling pling" och "bling bling" med massa lootlådor gör barnen beroende av skiten. Det där ska de aldrig spela, inte ens i vuxen ålder.

Skickades från m.sweclockers.com

Det första spelet jag någonsin körde var Doom vid tre års ålder, därefter följdes Quake, Quake 2, Half-Life och GTA III, har inte lidit av det så vitt jag vet. Dock vill jag minnas att just Half-Life orsakade rätt många mardrömmar

Samtidigt som min mamma lämnade tillbaka turtles 2 (nes) för att de var för våldsamt när jag var liten.. jag grina flera dagar

Dafuq. Vill ni ha vissa regler, enforca dom då. Hade jag en tolvåring som på utstuderade sätt skiter i vad jag säger (som att byta mac-address) skulle det sista jag var oroad för vara vad åldersgränserna är för vissa spel. Det är öppen olydnad, vilket jag skulle se som värre. Kanske överreagerar jag (mitt första barn kommer i början av November, så vi får se hur det går när jag själv blir pappa ), men jag hade inte levt med att mina egna barn inte lyder mig (i en fråga som jag vill enforca). Sno datorn. Säg att det finns pinnar ute att leka med. Vill han leka med datorn, well too bad, då är det inte på hans villkor. Missköter han sig en gång, får han en ny chans om en månad. Ta kommandot

Det är inte så enkelt. Detta är vår tids knark. och knarkare gör det som behövs för att få sin fix.
Jag tror inte han gör det för att bryta reglerna utan för att barn helt enkelt saknar konsekvenstänkande. (Det kommer du märka)
Vi har tagit datorn många gånger, en vecka, en månad.. Det är inte rätt väg att gå, då hittar han bara nån kompis som saknar regler hemma eller vars föräldrar av oförstånd låter dem göra vad de vill och då har vi ingen kontroll alls.
Vi är ju de elaka som inte låter honom sitta hur länge som helst och göra vad han vill (som alla kompisarna får..)

Lycka till med föräldrandet.

Min personliga tro gällande detta är att det inte behöver orsaka några problem, så länge som man som vuxen är med hela tiden och förklarar. Jag tror mycket på att inte dölja det hemska, utan att förklara så objektivt som möjligt. Om det går.

Sen är olika personer olika känsliga och i varierande grad genom livet. Min åttaåring var tex helt orädd när hon var sex år, men är extremt känslig och lättskrämd just nu, så jag försöker hjälpa henne att skydda sig, tills dess att hon själv vill och vågar. Om hon nu någonsin vill.

Skickades från m.sweclockers.com

Detta tror jag också.

Sen är det väldigt enkelt att vara förälder när barnen gör som man säger, men betydligt klurigare när de inte gör det... Och min dotter är ju bara 8, så enklare för mig än för dig...

Skickades från m.sweclockers.com

Jag satt med mobilen så jag formulerade mig kortfattat. Tänkte utveckla lite. Naturligtvis påverkas barn av det de ser och upplever, och det gäller även spel, men frågan är ju hur de påverkas eller hur? Du är inne på det.

När min son spelade med GTA V så körde han bilen i staden. Krockade lite etc. Det hände inte särskilt mycket, ibland blev han gripen av polisen när han krockade med dem eller någon fotgängare. Antagligen skulle jag låtit honom skjuta lite om han hade kommit på hur. För honom var det en trafiksimulator, eftersom det också var det han kommenterade. Jag bor i centrala Malmö, så han kunde ju defintiivt relatera till innehållet då vi bor vid en trafikerad väg och polisbilar är en vanlig syn.

Dock missade jag någon gång eller två när han tjuvikade på Bloodborne och han var klart spänd. Monstren gav ett starkt intryck och han var extremt frågvis om dem. Därför är det precis som du säger, man får sitta med barnet och se vilka tolkningar de gör, hur de reagerar, om de har kul etc. Jag skulle inte säga att GTA V eller BB är vanebildande på samma sätt som t.ex. Pokemon GO, eller vissa andra mobilspel som bygger på att undanhålla en viss slumpartad belöning och sedan ge den i vissa intervaller. Det påverkar hjärnan på ett kemiskt plan. På GTA V (ej online) tröttnar man... i de andra spelen är det svårare.

Sen efterlyste du någon påverkats negativt av det de upplevt i fiktiva verk. Jag är faktiskt en sådan kan jag erkänna. När jag var liten, typ 5+ fick jag titta på Robocop, Terminator, Spaghetti-Western (clintanfilmer) vissa arabiska filmer etc. Scenen i Robocop, när polisen får sin arm avskjuten och sedan mördas av 5 skrattande skurkar minns jag att jag funderade kring riktigt länge. Det var samma sak med någon Klintan-rulle där han fick sitt öra avskuret och sedan skulle käka upp det. Jag funderade länge på hur örat smakade, varför de gjorde så, kan det hända mig, urgh :D. Sedan var det någon arabisk rulle där skurkarna kedjade fast någon biroll i ett par stenar och kastade honom från piren. Jag kan dock aldrig minnas att ett spel hade den inverkan (jag är ju 83:a så grafiken i det vi spelade var ju kanske inte lika realistisk).

Så, jag tror nog att film är en starkare upplevelse eftersom det inte är en roll-lek, finns inget agentskap och snarare är en (fiktiv) representation av verkligheten som tittaren förhåller sig till. Spel är... typ som sagt, ett rollspel. Sen är det ju så att spel och film börjar närma sig varandra... men de skiljer sig ändå åt i det ovannämnda avseendet.

Just ja, ska bara avsluta. Sen e det relativt löjligt att ha 18+ på våldsspel. En rimligare gräns är 12+. När pojken och flickan börjar högstadiet är det fritt fram med allt förutom porrspel liksom (och ovan nämnda junkiespel).

Det handlar egentligen om att förstå skillnaden mellan verklighet och påhitt. Något som är helt naturligt hos den absoluta majoriteten. De som eventuellt kan ha problem med detta är små barn eller psyiskt instabila/mentalt störda människor.

Barn färgas av sin omgivning och uppfostran, inte av TV eller dator.
Om du kollar vilka folkgrupper som är mest våldsamma och kan tyckas sakna moral så är det inte den typiska gamern eller han som fick spela GTA några år för tidigt.

Skulle inte låta mina barn spela vad de vill, eller sitta framför dator/tv hur mycket de vill. Jag kollar dock spelen de vill ha och avgör om det är ok eller inte, åldersgränsen är inte lag.
Sen är det bra för barn med lite regler imo.

Minns hur man satt och lirade Postal när man var 7 år gammal, och jag är ju jättenormal

Menade mer principiellt, men om jag bedömde det som lämpligt för mina barn med GTA, fast med visst stöd, så ja, då skulle jag sitta med. Jag skulle dock spela en del av spelet först, eller kolla recensioner eller Youtube för att se om det överhuvudtaget är något jag tror de fixar att spela och kan förstå de svåra ämnen som är med.

Sen när de blev äldre, så har jag förhoppningsvis hjälpt dem att förstå hur en vettig person ska bete sig, så att de själva kan hantera det.

Det här är dock en ganska hypotetisk diskussion för mig, då min åttaåring har mycket litet intresse av spel med vålds- eller sexinnehåll. Hon kollar ibland när jag spelar spel, men då varnar jag henne och förklarar vad och varför saker händer. Hon väljer ofta själv att gå iväg när jag förvarnar. Det har funkat bra än så länge. Fyraåringen gillar att titta när jag spelar bilspel, eller fighting-spel och vi pratar mycket om att det är på låtsas och att det är farligt och gör ont om man kraschar med en bil eller slåss på riktigt.

Skickades från m.sweclockers.com

Men jämförelsen film och spel blir ju lite konstigt. Filmerna är ju live action och ser riktigt ut medans spel fortfarande är långt ifrån att se realistiskt ut.
Så spel är mer som en våldsam animerad film.

Erfarenheter påverkar visserligen, även om de är fantasier. Men de existerar inte i ett vakuum. De flesta personer vet instinktivt med sig att det är fel och ogillar att skada andra. Till och med soldater och poliser, som tränas i att använda våld, upplever det oftast som fruktansvärt att skada eller ha ihjäl någon. Det går visserligen skapa situationer där det sämsta och våldsammaste i även den fredligaste människan tas fram, men det kräver en hel del press från omgivningen och isolering från personer som uttrycker tveksamheter till det man är på väg att göra.

Ska man prata orsaker till omoraliskt och våldsamt beteende, så kommer alkohol och en del andra droger högst upp, inte spel eller fantasivåld. Kan tänka mig att slutna grupper som förespråkar våld (ofta med argumentet att det bara är försvar, fast det är angrepp - typ religiös eller politisk extremism) inte heller är en höjdare.

Undantag finns alltid, men det är just undantag.

Vilket organ som används känns ganska irrelevant när faktumet kvarstår att en normal människa inte har några problem att skilja mellan fantasi och verklighet. Det är bara att kolla på undersökningar som gjorts när det gäller spel- och filmvåld kopplad mot verkligt våld. Det finns ingen koppling, trots den extrema viljan hos vissa att det ska vara så.

Sinnesföreställningar KAN formas av saker man engagerar sig i. Men underhållning så som böcker, film & spel påverkar inte din moral what so ever. Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg. Det är andra saker som påverkar. Kollar man ut i verkligheten i det samhälle vi lever i så blir detta extremt tydligt också.

Går det inte att whitelista MAC-adresser i routern?
D.v.s när du vill så är det bara vissa enheter som får access utåt.
Ok, det går ju att ”knäcka” om han loggar in i routern och tar bort detta. Även om han inte vet lösenordet så är det ju bara att köra en factory-reset...

Bävar själv inför detta, har två döttrar som jag förmodar kommer att bli nätberoende också...
Förhoppningsvis kommer de att lyssna på en

Mängden våld och brottslighet bland unga har minskat kraftigt sedan mobiler och datorer blev vanligare. Det finns en massa problem med att stirra i telefoner hela dagarna, förstås, men det blir åtminstone mindre supande och våld. (jag gillar för övrigt själv att supa ner mig rejält, så det är inget dömande gällande sprit).

Nyktra, välmående människor är generellt inte våldsamma. Inte ens de flesta aspackade har lust att slåss. Undantag finns alltid.

Skickades från m.sweclockers.com