Finns det någon nackdel med privat vård?

För det första uttryckte jag inte min egen åsikt. Iofs råkar jag vara för vård på entrepenad av diverse orsaker, men jag är inte så småaktig att jag diskrediterar meningsmotståndare hur som helst.

För det andra, jag ville låta påskina dels att topic spårade ur omedelbart och dels det frustrerande med att själva sakfrågan inte går att diskutera - sakfrågan var vård på entrepenad, inte privatfinansierad eller styrd av klasskillnader! - utan att folk genast kommer med en ryggmärgsreaktion och skriker ord som klassamhälle och allmosor.

För det tredje anser jag att du har fel. Topic handlar om för- & nackdelar med att VÅRDGIVAREN är privat, inte om huruvida VÅRDTAGAREN betalar ur egen ficka eller via skatten.

Klassbaserad vård finns redan i Sverige (har alltid funnits)! Det finns privata sjukhus som inte tar emot andra patienter än dem som betalar ur egen ficka eller via en provat sjukförsäkring. Var tror du t.ex Göran Persson går när hans höftled är trasig? Till Karolinska eller Södersjukhuset och ställer sig i den allmänna vårdkön med en väntetid på 11 månader? Näe du...

Här visar du en brist på förståelse för hur vården fungerar. Vården fungerar på det sättet att den tar folk i ordning efter hur livshotande deras sjukdom är. Och även om det är plågsamt för dig, så är inte ett avslitet korsband, eller ett brutet ben speciellt livshotande. Så kan man ju även diskutera varför vi ska fjäska för skatteflyktiga elitidrottare, men det kan man ta i en annan tråd.

Har inte följt tråden men det här kan vara intressant att läsa...

In Finland's Footsteps
If We're So Rich and Smart, Why Aren't We More Like Them?
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2005/08/...

I Finland? Vad jag har läst på svd debatt är det hugget som stucket, men det offentliga vårdbiträdet har betydligt bättre pensionsavtal.

Givetvis, men som du ser av diskussionen är de flesta förespråkare av privat vård inte för "låtsasprivatisering" som du kallar det, utan "riktig" privatisering.
Privatisering är givetvis det bästa om vi bortser från hur bra sjukvården blir för alla, problemet är hur vi ska se till att ingen får det sämre av det hela. Jag anser att skattefinaniserad vård är att föredra framför helt privatiserad vård. Jag förstår inte denna idé med att basera samhället på försäkringsbolag...

Måste en människa ha ett försäkringsbolag och ett startkapital på 500.000:- för att få bra utbildning och vård? Jag anser inte att det är vad vi bör ställa in samhället på. Jag anser att staten bör stå för pengarna när det gäller sjukvård, även om den är privatiserad (vilket den såklart helst bör vara), men att tro att donationer skulle täcka sjukdomsräkningen för alla fattiga låter ganska naivt.

Senast jag undersökte det så fanns det inga studier som pekade åt varesig det ena eller det andra hållet.
Varför inte ta och jämföra ett sjukvårdsbiträdes lön i Saudiarabien, eller i UAE när vi ändå är igång och argumenterar Post hoc.

Ok, och ett sjukvårdsbiträde på ett statligt sjukhus i t.ex. Dubai, tjänar troligen bättre än ett sjukvårdsbiträde i Sverige, oavsett om detta biträde jobbar för en privat organisation eller en offentlig. Vilket illustrerar problemet med att använda post hocargument.

Och du har återigen missat poängen. Är du medveten om vad Post Hoc (ergo procter) betyder?

Med undantag för kötiderna så står sig svensk vård väldigt bra. Särskilt resultatmässigt med exempelvis cancer som du nämnde.

http://healthpowerhouse.com/media/RaportEHCI2006en.pdf

jag som har barn upplever vården som skrot. Det är helt omöjligt att få en vettig tid eller en vettig läkare som förstår språket. Man får helt enkelt inte någon tid. Att dom ens försöker göra en "undersökning" av ungen via telefon är skratt retande. Båda mina barn har haft alvarliga sjukdomar när vi ringt och dom ber oss ringa tillbaka dagen efter.... fy fan säger jag bara!! Sonen hade riktigt lågt blodvärde och det tog ett tag innan dom ens märkte det... då va man förbannad.
Att sedan få en doktor som inte ens förstår svenska gör mig ännu mer förbannad. Säger inte att det är så överallt i Sverige men här är det totalt kaos.
Så jag är för privatisering helt. Jag har råd att betala extra för vettig läkar hjälp.

Poängen är att är att dom inte ens har märkt dom allvarliga sjukdomarna. Visst kan du sitta på akuten men du får ändå ringa och säga att du vill komma och när du ringer måste du berätta hur barnet beter sig och mår osv. sen gör dom en bedömning utav det. Du kommer inte in snabbare för att du åker dit. Okej.. spyr barnet blod, svimmat m.m så är det ju givetvis en annan femma. Dom anser inte att annat är akut.

Skruvis: så inte det andra du skrev precis. Men absolut det är verkligen en akut sak och sådant är som sagt en annan femma. Men det där är ingen sjukdom.

Intressant hur många argumentationsfel som görs i den här tråden, från båda sidor, vanligast är ju naturligtvis argumentum ad hominem, men även att folk helt enkelt låter bli att besvara på frågor. Lite som när man besvarar en fråga med "Jag tänker inte bevärdiga den frågan ett svar".

Jag tycker det är intressant hur man tycker att man kan utforma ett system för helt och hållet privat sjukförsäkring utan att folk lämnas utanför. Det är ganska uppenbart att ett försäkringsbolag inte kommer vilja försäkra någon med någon redan existerande kronisk sjukdom, eller medfödd sjukdom. Då skulle man ju iofs kunna "lösa" det som i USA, där de får försäkringar för sjukdomar och symptom sin inte kommer av den redan existerande sjukdomen, vilket är ett jätteproblem för de som har dyra sjukdomar.

Har någon ett förslag på hur det skulle lösas?

Det är detta tråden handlar om. Privatisering av vårdgivaren, och om det får vården att bli mer effektiv. Som sagt spårade den ur till att handla om plånboken bestämmer vårdkvaliteten, vilket jag tycker är en så vitt skiljd fråga att den måste hållas isär tydligt från det som tråden handlar om, som ju är något som håller på att utvecklas för fullt i Sverige just som vi pratar (medan hel-privat vård á la USA är nästan helt tabu i Sverige, och som sagt en mycket "tyngre" fråga).

Till saken. Om vårdköer. Detta är ju ett av den privatiserade vårdens triumfkort när det gäller argumentation för privata vårdgivare (som är otroligt mycket snabbare med att ge folk tider). Idag är det annars så att det ju helt saknas en morot för vårdapparaten att vara snabb och effektiv (finns flera mått på effektivitet visserligen) genom att anstränga sig för att korta vårdköer och erbjuda snabb hjälp även för "icke-livshotande" eller "icke-allvarliga" åkommor.

Vad är incitamentet för att jobba lite snabbare och korta kön? Jag får inte en spänn mer från Landstinget om jag anstränger mig, varken som läkare, som administratör, på chefsnivå eller som sköterska/uska. Klinikchefen får inget extra för att han kämpar för att rekrytera några extra läkare för att korta höftoperationskön, tvärtom, utgiften på löner är mindre och han får en tårta från Landstingspolitikerna för att ha hållit sin tajta sparbudget.

Jag är läkare och har jag jobbat på flera håll i landet och har hyfsad koll på kö-situationen, dels för vissa åkommor, dels beroende på var man bor.
I Uppsala och Stockholm tex, där är köerna ju rätt korta (för att det råder överskott på läkare där, plus en del andra faktorer jag inte går in på just nu). På landsorten däremot (då menas ej vischan, utan i princip allt som inte är storstadsregionerna) är det väldigt mycket sämre med väntetiderna.

Nu var ni inne på idrotts-/rörelserelateradeåkommor, som tex ett avslitet korsband eller andra knäproblem, vilket är intressant just avseende väntetid (eller tex ett ganglion som är en slags broskknöl, tex invid handleden, vilket en Sweclockersmedlem hade en tråd om här nyligen). Jag har träffat otaliga patienter som är väldigt frustrerade pga väntetider för en röntgen, titthålsundersökning eller operation av sitt knä. Ofta unga människor som inte fattar varför de måste gå sjukskrivna, och icke-produktiva, i ett halvår eller ett år bara i väntan på undersökning och därefter i en operationskö, när man redan på förhand vet att åkomman går att få bra! I städer som tex Sundsvall, Östersund eller Gävle har vi väntetider på 6-15 månader för många vanliga ortopediska åkommor (problem m korsband, trasiga ledband, menisker i knäna osv).

Orättvist att vänta? Nej, inte i förhållande till livshotande åkommor såklart (så det är inte fel i själva prioriteringsordningen av patienter). Men skulle det kunna gå snabbare, och vad gör kön egentligen för nytta (förutom att några procent "självläker" under väntetiden)?

Här några argument om en vård som utförs i privat regi (men samhället betalar för patienten precis som idag):

Fördelar:

+ Att det blir mer effektivt är en självklarthet, om detta vittnar alla som sökt på en privatiserad vårdcentral eller klinik (St Görans sjukhus är enda privata stora sjukhuset idag, men det finns mindre s.k närsjukhus i Sthölms-regionen som också är privatiserade och snabba), men det är också en sak som är väldokumenterad.

+ Därmed tjänar samhällsekonomin på det, då människor tex kan gå tidigare tillbaka i arbetslivet och bidra till samhället istället för att tvingas leva på det.

+ En privat vårdgivare (det kan vara tex ett internationellt vårdbolag som Capio, som jag tror driver St Görans sjukhus, eller det kan vara ett litet koperativ av vårdanställda som driver en vårdcentral, eller det kan vara en enda snubbe som håller i uppdraget) som ju vet att han får överskottet/vinsten (definitionsfråga) i egen ficka kommer ju att se över hela verksamheten och effektivisera där det går.
Några exempel: helt enkelt sparka folk som ej behövs (då frigörs ju arbetskraft som behövs på annat håll i samhället, enligt principen "rätt man på rätt plats"), eller redigera deras scheman (som tex mitt eget, hehe ), eller som att hålla lite koll och se till att IT-snubbarna i sin lathet eller datornördhet inte kommer ner och beställer superduper-servers och widescreenskärmar till stället helt onödigt.

+ En annan fördel är detta med "service minded". Även fast jag jobbar inom vården, så kan jag leva mig in i hur det är att vara patient, och jag kan jämföra skillnaden som finns i bemötande från personalen mellan landstingspersonal vs privatanställd personal.

Nackdelar:

- Om tex läkaren vet att han får en hundring eller två mer i lön för varje extra patient han tar, så tenderar det såklart gå ut över gamla Agda som tar mycket tid på sig med sitt söliga prat och otaliga besvär. Hon riskerar bli styvmoderligt behandlad och hennes besvär kan bli negligerade. Dock, hon har - om systemet funkar som det ska - valfrihet, en möjlighet att antingen byta doktor eller söka på en annan vårdcentral (för några godhjärtade doktorer som tar tid på sig finns alltid, oavsett privatisering eller ej).

- Vårdkvalitet kan komma i skymundan för kvantitet. För detta finns dock flera kontrollnivåer, och högst upp är det statliga Socialstyrelsen som ansvarar för det och har olika metoder för kontroll och översyn. Viss "smussla-undan-brister"-tendens kanske man ändå inte kommer ifrån, då ju allt inte går att granska utifrån utan är beroende av viss självkontroll inifrån vårdenheten och samvete hos de anställda. Det kan vara tvärtom också, ett privat system kan tendera att i högre grad ha "lite mer guts" och sparka en usel doktor, medan jag tycker att apparaten under Landstinget funkar mycket enligt filosofin "alla är bra egentligen, vi ska inte hålla på och sortera våra medarbetare".

Nu kommer jag inte på flera argument, men jag skrev av mig lite här i all hast.

Skönt då att en överlägsen högernisse kommer och bidrar lite. Det var informativt att få reda på att du minsan var läkare och tyckte det hela var en skendebatt. Denna information kommer ändra hela mitt tankesätt en lång tid framöver ..

Så det skulle vara bättre om han inte var läkare och höll med med dig? Det lär man sig ju inget på.

Nej, delta i tråden istället. Pellias har i alla fall skrivit tre inlägg inklusive den kortare novellen ovan. Du har inte skrivit något alls i den här tråden.

Nu kanske jag är lite cynisk här, men det finns en grej som talar för att det här problemet redan existerar i mycket stor utsträckning:

20.0.

Det är intagningspoängen för läkarprogrammen på universiteten. Läkare är ett statusyrke och är väldigt välbetalt i Sverige jämfört med andra yrken. Tror inte direkt att alla blir läkare för att de vill pyssla om folk.