Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Jag känner mig lite uppgiven för att alla kvinnor jag är intresserad av inte är intresserade tillbaka, medan de personer som är intresserade av mig inte intresserar mig. Dessutom har jag haft kontakt med en tjej rätt länge via ett forum på nätet, och vi har skrivit ganska mycket sen december. Av någon anledning vill hon hålla sig anonym med anledning av dåliga erfarenheter, men när jag visste att hon var iväg ställde jag in min Hinge på platsen på prov och såg henne. Inte så att jag skulle säga något om det eller att jag varken tänker eller vill göra något med det (creep, hallå), men det gjorde mig lite uppgiven att hon verkar dejta och träffa andra relativt obrytt medan vår kontakt inte känns värd det.

Dessutom är jag orolig att hon såg mig och blev besviken, även om hon sett bilder på mig, eller creeped out eftersom hon inte svarar på 2 dagar nu. Jag får såklart skylla mig själv, men ja.

Jag mår skit för att jag varit nervös för varje ny sak sedan jag va 5år och kan minnas.

Jag mår skit för att jag inte tog tag i det förän ja va 30år men sedan har det inte heller hjälpt fullt ut utan det ligger kvar i mig och kan äta upp mig vissa dagar av nervositet och att jag ställer skyhöga krav på mig själv och alla runt om mig.

Jag mår skit för att jag sa upp mig från mitt gamla jobb och fick sparken på mitt nya efter en vecka pga att jag sa upp mig på förra jobbet då dom högsta cheferna på båda jobben känner varandra vilket ja inte visste.

Jag mår skit för att min bror tog livet av sig 2020 och att jag inte kunde göra något åt det.

Jag mår skit för att min mamma gick bort 20 Maj när hon äntligen börjat må bättre och att ingen gjorde obduktion så vi får aldrig veta orsaken.

Jag mår skit för att jag vågar inte börja jobba igen.

Jag mår skit för att min fästmö är svin snygg och snäll och hennes son är väldigt snäll men båda har ADHD och är så slarviga och sonen är så skitig och mekar med bilar och tar inget ansvar och att min OCD blir så påverkad detta och gör att ja tappar kärleken och är konstant irriterad på hennes son.

Mår skit för att jag ville/gick med på att köpa hus och flytta ihop och nu när man är pank och inte har ett jobb så stressar det sönder mig.
Försöker sälja allt ja har och städa här hemma och försöka klara av min fästmös och hennes barns ADHD.
Man tänker sig inte för när man känner att man träffat sin själsvän/kärlek och tror att allt ska bli bra men sen kryper alla små skit saker på och jag vet att jag själv är bajs dålig ibland på att städa men får min städmani när ja mår skit.

Mår skit för att jag legat inne på psyket och det har kostat mig pengar. Vet inte någon väg ut då ja inte trivs hemma och har ingen annan stans att ta vägen och inte pengarna heller att bara kunna lämna skeppet och låta fästmön betala för huset och jag för en lägenhet. Och inte hjälper det med att prata med psykolog. Önskar att ja kunde må som ja gjorde 2022. De va mitt bästa år när ja tränade som fan och hade bra rutiner. Kämpar för att komma dit igen men det är en stor backe att gå när det ligger högar med tvätt och skräp hemma som ja måste fixa och söka jobb och gå till psykolog och vara sjukskriven och inte ha några pengar...

Så ingen som vill köpa ett Fractal Terra Jade. Behöver pengarna.

Tack för att ja fick skriva av mig.

Kram till alla där ute som mår skit. Man är inte ensam men nog fan känns de så.

Har ingen livsglädje längre, Trött på allt, trött på konstant oro, trött på trots att man är ingenjör, ändå har man inte råd och unna sig något, trött på att äta, på vardags karusellen. Trött på mig själv, att jag inte ens känner igen personen i spegeln. Trött på ensamheten inom mig, att man inte har några vänner/kompisar eller någon nära som man kan vända sig till.
Mina barn är det som håller mig kvar vid liv, Men önskan att inte vakna upp igen på morgonen, är det enda jag tänker på varje natt jag lägger mig.
Har verkligen ingen och dela något med, glad att jag hittade detta forum.

Synd att man blir jävligt avtrubbad av det dock,har själv ätit det i 3 år för några år sedan.Fast det är väl bättre en att gå runt och må dåligt dock,sen blir det rätt jobbigt med sex om man nu inte vill hålla på i 30 min

Känner igen mig rejält.

Själv har jag endast negativa erfarenheter av sjukvården och dess mediciner. För mig hjälpte det för stunden, de tar udden av lidandet. Men det ligger och väntar på den dagen du ska sluta med medicinen och då slår det till än värre. Biverkningarna är dessutom inte att leka med, potensproblem, självmordstankar (värre), problem med magen, synen, darrningar och till slut abstinens, toppen va?!

Så visst finns det mediciner men det löser inte grundproblemet utan är snarare en tillfällig lindring. Samma att prata med en psykolog eller kurator, det kan kännas bättre en stund men jag kommer alltid tillbaka till mörkret igen.

Det är min erfarenhet av svensk sjukvård och psykiatri, lindring inte bot.

Så trött på att jobba, har hela livet hatat att behöva jobba för att få pengar för att ha råd till att leva. Vissa tider har det varit lättare och vissa svårare så klart, men överlag har jag alltid hatat att behöva jobba.

Har ändå haft tur och lyckats jobba upp mig med åren och tjänar idag bra samt har bra förmåner jämfört med många andra, MEN gillar fortfarande inte att jobba och mår inte bra av det. All motivation är just nu helt borta och det är svårt att orka ta in allt nytt hela tiden, tycker att allt eftersom åren gått så har frustrationen över att behöva jobba blivit värre och värre.

Skäms att känna så med tanke på hur bra jobb jag egentligen har, vet att många har det mycket värre då jag själv haft en hel del risiga jobb tidigare. Försöker motivera mig själv med att om jag har tur så är det bara 11-12år kvar tills jag eventuellt kan gå i tidig pension, men oron finns där att man kommer ändra pensions regler och att jag måste jobba tills jag dör, då vet jag inte vad jag kommer ta mig till...

Önskar så innerligt att man var smartare när man var ung och börjat lägga undan lite pengar varje månad för att spara till en tidig pension. Försöker att spara allt jag kan just nu för att kunna gå så tidigt jag bara kan men det är lite sent påbörjat tyvärr, har även rensat bort alla onödiga lån/utgifter så gott det går senaste åren. Kan bara skylla på mig själv och mitt ha begär av tekniska prylar samt min omogenhet i sparande tidigare, samt att man sitter med bolån som måste betalas bort vilket bromsar sparandet en del.

Hade varit lättare om man tyckt om att jobba som vissa av kollegorna, livet skulle varit så mycket enklare då...

Jag lider med dig, och känner igen mig själv. Bra jobb, tjänar bra, flexibelt, mycket semester. Ändå dör jag inombords.

Jag tog mod till mig och pratade med min chef om att jobba 90%, och det gick bra. Känns så enormt skönt. Kanske du kan försöka komma ner till 80-90% till att börja med? Börja vrida rätt balansen mellan jobb och liv.

Jag lider med dig, och känner igen mig själv. Bra jobb, tjänar bra, flexibelt, mycket semester. Ändå dör jag inombords.

Jag tog mod till mig och pratade med min chef om att jobba 90%, och det gick bra. Känns så enormt skönt. Kanske du kan försöka komma ner till 80-90% till att börja med? Börja vrida rätt balansen mellan jobb och liv.

Samma här mannen.

Det stör mig inte bara att jobbet tar så mycket av ens vakna tid. Det gör en även att resterande tid som återstår behövs för att återhämta sig. Då finns andra som har mycket värre än mig ändå... Precis som du tänker.

Det sjuka är ju att man kanske inte ens lever eller är frisk ända till pensionen om man ska ta den när samhället tycker det. Har FIRE-sparat i del år nu men känns ändå långt bort för det är ju inte lite pengar man behöver för att klara sig någorlunda. Är också sjukt less på att jobba oavsett vilket jobb det gäller. Att spara för att kunna ta tidigare pension är det enda som driver en känns det som.

Detta var min baneman redan när jag stod inför gymnasievalet.

Det finns inget som är kul nog att hålla på med 8-12 h per dygn i långa loppet. Det knäcker mig.

Jag har någon abstrakt plan i bakhuvudet att lära mig att leva på så lite resurser som möjligt. Måste staka ut det bättre och hitta hur lite jag kan klara mig på för att sen kunna omvandla det i hur mycket tid som återstår tills jag är där så jag kan se en lite glimma ljus i slutet av tunneln

Avlivade våran hund idag efter 14 år, det känns uppgivet och tomt här hemma nu.

Så trött på att jobba, har hela livet hatat att behöva jobba för att få pengar för att ha råd till att leva. Vissa tider har det varit lättare och vissa svårare så klart, men överlag har jag alltid hatat att behöva jobba.

Hade varit lättare om man tyckt om att jobba som vissa av kollegorna, livet skulle varit så mycket enklare då...

Ta sedan hjälp av facket efter att du vet hur det ligger till. Kanske går att ordna att du kan få hjälp av trygghetsrådet när din anställning avslutas och du ska gå till annat. Det finns en massa regler kring trygghetsrådet. bla att det ska finnas avtal med dem och lite annat.

Försäkringskassa kan också eventuellt ha hjälp att ge - ifall du träffar på rätt handläggare som vill engagera sig och se om du passar in i de olika "kategorierna" de har som de kan stötta.
Arbetsförmedlingen.. är jag mer hjälp till självhjälp nuförtiden...

Hoppas på det bästa för dig.

Kanske ska byta jobb eller arbetstid. Själv jobbar man bara 6 timmar per dag och det är perfekt, visst tjänar man lite mindre, men jag orkar ta random nattpass utan problem och får vissa månader en högre lön än om jag skulle jobbat heltid. Jag förstår mig inte på alla som jobbar 8-10 timmar per dag och är helt slut när dom kommer hem. För mig är det viktigt att träna och det hinns med.

Sedan vet jag inte om du är som nästan alla andra på swec, jobbar framför en skärm hela dagarna, för att orka göra det över tid måste det vara sjukt tillfredsställande eller tillhöra autism spectrum. Vi är gjorda för att integrera med människor även på arbetstid.

Vet ene programmerare som tjäna sinnessjuka pengar men en dag sa han bara upp sig och utbildade sig till ambulansförare, han sa att han behövde göra något vettigt som hjälper folk.