Nu orkar jag inte leta igenom allt jag har skrivit. Men jag skulle rent spontant säga att jag inte direkt har skrivit något om "saker upp-och-ner".
Det som föranledde det inlägg du svarade var citatet:
Ja, det tror jag. Den mänskliga hjärnan jobbar inte så fort. […] Tex vänder den alltid, det vi ser 180 grader.
Men ok, det som troligen avses när det beskrivs. Är nog att rent optiskt så hämtas bilden in upp och ned. Men som du skriver nedan. Så har det ingen praktisk betydelse då det är en smal sak för hjärnan att vända bilden. Eller hur man ska se det. Hjärnan kan använda informationen rakt av och göra det den ska med den. Så någon extra kraft för ett moment med vändning av information behövs, ju ej. Men samtidigt så kanske man kan ändå säga att så sker. För från ögat till det du tänker så har ju en vändning skett. Även om det rent beräkningsmässigt inte gjorts något alls.
Det är ju här pudelns kärna i det som skrivs ligger: skillnaden mellan att faktiskt "vända" något, eller att helt enkelt ha en sensor konfigurerad på ett visst sätt. Orienteringen av bilden på näthinnan har ingen egentlig betydelse, då det inte är ett faktiskt färdigkomponerat foto som framkallas där och sedan slussas vidare, utan framkallningsprocessen är på förhand medveten om dess orientering.
En annan liknelse: om man har två lampknappar, där den vänstra knappen tänder en lampa som är längre till höger i rummet än den andra, så betyder inte det att det måste sitta någon processor som "vänder" signalen för att strömmen ska hitta till rätt lampa.
En annan liknelse (kanske bäst hittills, även om alla är rätt bristfälliga ): om jag snurrar min flatbäddsscanner ett halvt varv så behövs det inte extra processorkraft för att "vända" den inscannade bilden för att den ska hamna rätt orienterad håll på min skärm.
Ingen av dessa processer behöver jobba med att "vända" på någon signal. Det är detta sidodiskussionen med start i MBY:s utläggning har handlat om.
Att vissa reagerar på denna skillnad och finner den relevant beror kanske på vad man sysslat med. Ska man genomföra ett experiment med detektorer av olika slag så är steg 1 alltid att kalibrera dessa instrument. Denna kalibrering är en direkt analog till vad hjärnan pysslar med gällande att mappa signaler på näthinnan till omvärlden, och det finns a priori ingen signifikans i vad som skulle vara "upp" och vad som skulle vara "ner" för den färdiga bilden utifrån var på näthinnan fotonerna träffar, utan det är något som just kalibreras in. En sådan mappning är i sig relaterad till den databehandling både beräkningsmaskiner och hjärnan sedermera genomför, men mätning och databehandling är inte samma process. Det är i denna skillnad som jag menade att detta sidospår i någon mån kan koppla till trådens ämne, men det är en bit ut på den tunna isen.
Ehe, jo. Det är en beräkning. Jag tolkar beräkning som när något logiskt avgörs av en elektrisk krets. Sedan om kretsen är fast, har ett fast program eller funktion. Eller om det är ett dynamiskt program som körs är av mindre betydelse.
Låt oss se vad det är för krets som tolkar signalen. Från tex en HDMI kabel. Det är en digital signa. Som innehåller massor av information. En start-bit. Nu börjar första biten. på bilden. En stopp bit, crc bitar. Sync bitar. Nu börjar färg-information osv osv. Det är massor av logisk beslut som måste tas av kretsen. Just därför är det en form av processor som gör detta arbete. En fast processor. Med ett fast, program. Men det kvittar det är beräkningars som görs. Så definierar jag ordet beräkning.
Detta handlar om ett senare skede och tappar liknelsens kraft gällande likheten med processen den var tänkt att illustrera: frågan gällande om hjärnan "vänder" bilder eller inte. Liknelsens kraft ligger snarare i vilka ledare som existerar i sladden, och hur det kvittar hur Bluray-spelaren är orienterad så länge som informationen som når TV:n på respektive ledare är den förväntade, än om vad som händer i ett senare processteg. Ingen har sagt att hjärnan inte processar saker (tvärtom så har det givits flera exempel på detta, inte minst Strattons experiment, synens utveckling, blinda fläcken, mm), så detta är inget som behöver varken motiveras, bevisas eller motbevisas. Det är inte detta som sidodiskussionsstarten behandlade.
Ja, det stämmer bra. Dock tror ja att man inte behöver lära sig vad alla signaler är till för. Utan på något sätt vet kroppen det ändå.
Jag ställer mig lite frågande till om det är dina egna funderingar eller om det är vad forskningen säger. Och även om det är forskning. Så ska man veta att detta är saker som vi vet ganska lite om. Forskarna kan tro att det är på ett visst sätt. Men helt säkra är de inte.
"Utan på något sätt vet kroppen det ändå" — på tal om personliga spekulationer. Gällande vad "forskningen" "vet", vad det skulle innebära att vara "helt säker", vem i världen som egentligen hävdar sig vara detta och vad det skulle ha för implikationer så har det upprepat skrivits spaltmeter om detta på forumet, så jag undviker ännu en utläggning. Bara för att man inte kan säga att någon "vet" allt så betyder det inte automatiskt att alla spekulationer är lika sannolika.
Man ser att spädbarn okoordinerat rör på armar och ben. Efter något halvår så börjar de lära sig tillräckligt med koordination för att medvetet kunna rulla. Några månader senare är de koordinerade nog att kunna ta sig framåt/bakåt, allt eftersom de lär sig att bättre och bättre kontrollera sina muskler. Tittar man på flyktdjur så har de en mycket snabbare "inlärningskurva", där exempelvis den som sett ett hästföl födas vet att det inom bara någon timme lärt sig stå, och att det bara något dygn senare redan lärt sig galoppera, men olika behov har drivit olika specialiseringar. Detta börjar dock gå väl långt bortom ämnet i mina ögon, även för ÖÄ, och det är fortfarande enormt inkomplett som jag skrev tidigare (jag nämnde exempelvis inget om smärtsignaler eller reflexer, relationen mellan beröringsstimulans och andra sensorintryck kontra koordination har inte utforskats, … — material för tio trådar, gärna med inslag av personer med mer insikt än jag har inom dessa områden).
Om du menar att jag har misstolkat något i just den texten, i det inlägget så var snäll att berätta vad du menar skulle var fel. Skriva att man anser att någon tänker fel. Men sedan utelämnar vad man anser är fel. Ja, det är tyvärr bara ohederligt, då man har noll chans att svara på det.
Jag utelämnade inte vad jag ansåg att du hade feltolkat: det var det mitt inlägg handlade om. Det var också det inlägget du initialt svarade på handlade om. MBY utvecklade om varför "egentligen ser vi upp-och-ner" är en onödigt mysticerande tolkning av vad som sker i ögat. Ditt svar på denna invändning var:
Där har du helt fel, och det bevisar du själv i din text. När du har fått funderar lite.
varpå du sedan började prata om andra saker, där du hävdade att den du svarade hade sagt att det inte fanns någon databearbetning av synintryck (vilket inte sagts, utöver att det är irrelevant i den specifika situationen gällande "egentligen ser vi upp-och-ner"-frågan), och sedan hävdade att den du svarade sade emot sig själv när databearbetning sedan "erkändes" (trots att det aldrig förnekats). Anledningen till mitt inlägg var att det verkade som att du egentligen inte motsatte dig det du läste, utöver missförstånd.
Nu med kortare användarnamn, men fortfarande bedövande långa inlägg.
