Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Vet inte om det här är rätt tråd, men måste skriva av mig någonstans. Ska bli pappa i januari, det är såklart kul. Trodde väl inte att jag skulle bli det vid 23 års ålder men så är livet, man vet aldrig vad som kommer.

Men, tänk om jag är totalt värdelös som pappa? Jag har ju fan ingen aning om hur man gör för att uppfostra ett barn, jag kan datorer och köra traktor, ingenting om barn. Samtidigt som jag tycker att det är spännande kommer det upp massa negativa tankar om det hela.

Angående kvinnoproblem som det pratas om så är mitt råd att köpa sig en dator istället.
Utvecklingen har gått emot att både kvinnor och män lättare byter parter detta oavsett om de har barn och annat tillsammans. Sedan ska man bara vara glad att man bara har svårt att glömma.
Sist för många, många år sedan jag raggade på en tjej kom folk utifrån i ett halvår och hånade mig prata skit om hur dålig jag och mina föräldrar var. Min poäng är mycket kan hända, andra råkar ut för den nya pojkvännen är en svartsjuk idiot osv.

Så häng ej upp er så mycket. Det är bara inse att i princip alla i sverige lätt skaffar en ny partner och det bara är att acceptera. Kvinnor har fördelen att de ofta har väldigt lätt att få en kille om de ej har så höga krav, för oss män, ja om man ser bra ut etc så är det samma sak där.

*edit*
Angående min drömkvinna så är det en som ej har allt i livet. Skulle jag få en kvinna som är systemutvecklare som mig så skulle jag få kämpa ihjäl mig för att ha kvar henne. Däremot en som inte har det likabra, ja alla har höga krav, men jag behöver kanske inte arbeta ihjäl mig för att klara önskemålen. Samma sak gäller för övrigt kvinnor. Skaffar de en man som ser grymt bra ut och har det väldigt bra, ja i dagens marknad när folk byter så otroligt lätt så får de anstränga sig.

En klick av mina grannar är ett gäng otroligt gnälliga töntar, som är missnöjda med precis allt, gnäller på barnen i huset, på andra människor, konspirera med varandra och ger otrevliga gliringar till andra grannar. Jag är bisarrt trött på den dåliga stämningen de sprider i en tidigare trevlig och väl sammanhållen förening.

På den positiva sidan (om man får ha det här i tråden) så är det väldigt lätt att förstöra deras dag, det räcker med att man hälsar vänligt på dem. Då jag är på deras svarta lista, eftersom jag inte höll med dem tidigare, så kör de "The silent treatment" mot mig, vilket jag kontrar med att glatt hälsa på dem. Något jag hörde dem ivrigt diskutera nere på gården härom dagen: "Sen kom han ner och sa hej hej! Jag hann inte värja mig" - "Jaa, han har hälsat på mig med!".

Jag fortsätter på linjen med relationsproblem.
Jag och min sambo (29 samt 25 år), har inget samliv i sovrummet sen tre månader tillbaka.
Hon har varit väldigt sparsam med att ta initiativ sen vi träffades - 2015. Detta innebär att jag har levat i celibat sen jag tröttnade på att ta initiativet och få svaret: "Jag orkar inte. Jag har ont i huvudet. Nej, vi tar det imorgon istället."

Vi har pratat om det, och jag har frågat om det är något jag kan ändra på - men nej.
Värt att notera är att jag drar ett stort lass med hushållssysslor, jag tränar och klär mig snyggt.
Jag har frågat henne om det är något i hennes liv som är galet - men nej, det enda som saknas är hus och barn. (Det kommer så småningom.)

Känns som att vi bara står och stampar här. Någon som har tips?

//C

Vet inte om det här är rätt tråd, men måste skriva av mig någonstans. Ska bli pappa i januari, det är såklart kul. Trodde väl inte att jag skulle bli det vid 23 års ålder men så är livet, man vet aldrig vad som kommer.

Men, tänk om jag är totalt värdelös som pappa? Jag har ju fan ingen aning om hur man gör för att uppfostra ett barn, jag kan datorer och köra traktor, ingenting om barn. Samtidigt som jag tycker att det är spännande kommer det upp massa negativa tankar om det hela.

Även om UD lättar på restriktionerna tänker jag att det finns goda skäl till att stanna i Sverige.

Snart tre år sedan en bekant valde att avsluta sitt liv. En av de mest sociala och glada personer jag fått äran att lära känna.

Känns fortfarande overkligt.

Vet inte om det här är rätt tråd, men måste skriva av mig någonstans. Ska bli pappa i januari, det är såklart kul. Trodde väl inte att jag skulle bli det vid 23 års ålder men så är livet, man vet aldrig vad som kommer.

Men, tänk om jag är totalt värdelös som pappa? Jag har ju fan ingen aning om hur man gör för att uppfostra ett barn, jag kan datorer och köra traktor, ingenting om barn. Samtidigt som jag tycker att det är spännande kommer det upp massa negativa tankar om det hela.

Jag kommer aldrig mera i hela mitt liv tacka ja till att operera bort en hemorojd igen!