Måste kort sagt bara skriva av mig. Min sambo fick ett gallstensanfall i januari, det var såklart fruktansvärt obehagligt för hen, men lugnade ner sig rätt bra. Det var en jobbig tid då det hela tiden fanns en rädsla liggandes som ett täcke på en för att ett nytt anfall skulle komma. Mycket tröstande osv. Men det gick över och det var inte förrän nu i början på maj det brakade lös igen.
Anfall efter anfall, ingen typ av näring gick att få i sig då hen kräktes eller fick anfall oavsett vilken kost vi provade. In och ut på akuten, konstant stress och hopplöshet över att inte kunna hjälpa öht. Att bara kunna se på när den man älskar skrikgråter av smärta. Jag känner mig som ett arsle, men jag uppskattade det rådande besöksförbudet på sjukhuset då det innebar att jag inte fick följa med in, det var den enda pausen i en konstant nedbrytande vardag jag fick.
Efter två veckor av anfall blev hen till sist inlagd på sjukhuset och fick ett anfall även där. Tiden för operation blev tidigarelagd och i tisdags blev det äntligen gjort. Dagen efter fick hen komma hem och det verkar som att det har gått helt OK överlag. Igår svimmade hen av och trillade baklänges och slog i huvudet i golvet. Jag stod precis bredvis men lyckades inte fånga upp. Ringde 112, en ambulanssjuksköterska kom ut och kollade blodtryck och syresättning, tvingade sambon att dricka ett par glas vatten. Sa väl mer eller mindre att ät, drick och rör på dig och åk till primärvårdsjouren om det fortsätter.
Sen dess har hen känt sig skakig, yr, svag trots mat och vatten som normalt. Nu på kvällen blev det värre så vi bestämde oss att åka in till primärvårdsjouren. Väl på plats i väntrummet så fick hen andnöd, fick inte luft. Tillkallade en sköterskas uppmärksamhet, svaret jag fick var typ "men har man inte gjort bedömningen att hen kan sitta i väntrummet själv?" Visste inte vad jag skulle svara på det. Sambon börjar få panik så vi hjälper hen in på ett rum. Hela tiden säger sköterskan i en barsk ton att "Du måste slappna av, annars blir det bara värre". Hur sant det än må vara kan man försöka låtsas som att man har lite medlidande iallafall.
In på ett undersökningsrum där doktorn börjar knappa på datorn, kollar knappt på sambon som fortfarande ligger och kippar efter andan, och jag som försöker lugna och trösta. Jag ser ju att andningen funkar, och att mycket sitter i huvudet så jag försöker fokusera på det. När doktorn väl börjar tilltala sambon så är fokuset väldigt snabbt rakt på ångesten, sambon fortsätter säga att hen inte får luft. Doktorn öppnar ett fönster. Verkar helt oförstående vad vi faktiskt sökt vård för och pratar om sambons bokstavskombination osv osv.
Jag lyckas få sambon att lugna sig en aning och fokusera på andningen medans doktorn fortsätter knappa på datorn. Tror att sambon svimmar av en sväng igen, men är osäker. Hen är inte speciellt kontaktbar överlag. Till slut så får vi sätta oss i väntrummet igen invänta sköterska för blodprov. Sambon kan inte ens stänga ögonen utan att det snurrar, men jag försöker hålla hens fokus på mig. Vi tar blodprov, får vänta lite till, får komma in till läkaren som säger att vi ska åka hem och sambon ska försöka sova och se om det blir bättre imorgon.
Jag som generellt är ganska konflikträdd ifrågasätter om det verkligen är vettigt att skicka hem någon som knappt är kontaktbar. Får till svar "jag kan skriva en remiss till akuten om ni vill"... om vi vill? Jadu.. vi säger åt honom att göra det och sen åker vi dit.
Vi berättar för personalen vår version av kvällen, och "förvarnar" om vad som förmodligen står i journalen, dvs helt och hållet fokus på ångesten. Mycket riktigt, "patient inkommer med grov ångest" är första raden. Men sambon fick iallafall komma in men jag fick åka hem så nu sitter jag och skriver det här..
Förmodligen inte helt sammanhängande, och rätt vinklat men jag är spyless på det här. Jag orkar inte. Det tär på mig så fruktansvärt mentalt att inte kunna slappna av en sekund, inte sova ordentligt. Och då är det inte ens jag som är sjuk liksom.
Har börjar få lite rapport från sjukhuset nu iallafall där dom gjort en del tester dom tydligen var väldigt förvånade att inte vårdcentralen gjort, känns som att vi gjorde rätt val..