Anti-depp hjälp(mår inte bra)

Går själv i dessa depptankar, så jag vet hur det känns. Mina är inte så allvarliga så jag tycker att jag borde söka hjälp.

Det du gör imorgon när du vaknar är att du ringer vårdcentralen och berättar om din situation. Ibland räcker det med verbal terapi, alltså en psykolog. Men om det inte hjälper så kan du få medicin utskriven.

Men om du själv känner att det här inte fungerar så tycker jag självklart att du ska ringa så fort som bara möjligt.

mådde oxå skit tills jag såg den här hjälpte mig nåt oerhört
http://www.youtube.com/watch?v=_b1GKGWJbE8&feature=related

glo å sen rycker du upp dig är mitt tips de funkar mycke bättre än förväntat ingen annan än du själv kan få dig att må bättre!

så jag delar här mig med mig av hemligheten!

Håller med nikce.
Har själv haft detta problem på gymnasietiden.
Gjorde som så att jag läste 3:e året på halvfart, dvs det blev ett 4:e också.
Men viktigast av allt är att ta kontakt med personer vars yrke handlar om detta som vet hur man blir bra igen.

Mitt förslag är att gå till din vårdcentral eller ringa dem för att få reda på var annars man ska vända sig och då ringa detta ställe istället.

En annan viktig faktor är att ju längre man är deppig desto svårare är det att ta sig ur det, så se till att göra något åt det så fort du kan och berätta det för din familj med om du kan, de bör vara villiga att hjälpa till med.

Hoppas du kommer må bättre snart.

Jag förstod ärligt talat inte riktigt den där meningen, mer än att du vill ha hjälp.

Tala ut om du kan, om det så är kurator, psykolog, familj, vänner eller din flickvän om du har. Är du likadan som jag kan det dock bli lite problem. Jag håller nämligen alla känslor inombords och har svårt för att dela med mig hur jag egentligen känner.

Men om du verkligen känner att du måste ta tag i detta, tveka då absolut inte att kontakta vårdcentralen. De bedömer sedan om du behöver knapra piller eller vad som är bäst för dig.

Får man fråga vad det är som gör dig deprimerad? Det bästa är ju att gå till roten av de bakomliggande faktorerna, men det kanske inte alltid är så lätt.

Jag kan känna likadant. Samma sak var eviga dag. Har inget att se fram emot. Tack och lov är jag stark nog att tillfälligt kunna skaka av dessa känslor många gånger. Men ofta när jag är ensam kryper ångesten tillbaka.

Sen är jag en sån människa också att jag blir deprimerad av hösten, och till vis del vintern. Grått, regnigt, mörkt, trist. Fy fan.

I grund och botten vet jag att allt grundar sig på dåligt självförtroende. Jag försöker tackla detta bäst jag kan i och med att jag är medveten om det, men det är fan inte så enkelt. Men jag ser tack och lov en positiv förändring, om jag blickar tillbaka lite längre. Men det är ju också lite bergochdalbana-stuk på den kurvan.

-----
Som mrc under mig skriver också, att goda tankar föder goda tankar och vice versa. Sen har jag också insett att man får positiv energi tillbaka, så länge man själv ger ifrån sig. Och den positiva energin man får tillbaka är oerhört viktig.

Detta är ju dock väldigt självklart egentligen och kanske lättare sagt än gjort. Men jag försöker i alla fall att ta mig ur min depression med detta tankesätt, och det fungerar ju till en viss del. Men min depression är väl inte så pass allvarligt heller att jag tappat kontrollen fullt över mig själv.

Nog om mig, men det är skönt att kunna ventilera ibland. Kan vara lite slarvig text, men det får ni ta.

Vissa grejer stämmer till viss del, men hela konceptet handlar ganska uppenbart om att de som har gjort "filmen"/boken ska tjäna pengar.

Det som är bra att veta, ganska uppenbart kanske men, positiva tankemönster föder flera positiva tankemönster. Det tar lite tid att komma in, men när man väl har kommit igång så kommer det naturligt. Problemen som dyker upp i vardagen känns inte alls lika jobbiga som tidigare.

Kort och gott, ju mer positivt man ser på livet desto gladare kommer man bli. Likväl funkar det åt andra hållet, går man i negativa banor hela dagarna kommer det bli tyngre och tyngre vartefter tiden går.

Givetvis blir man inte miljonär som i "The Secret" , men man inser ganska snart att positiva människor uppskattas av omgivningen. Ingen gillar folk som klagar, snarare folk som ser ljust på framtiden och som i regel är glada personer. Fungerar även på tjejer, kan lova att tjejer till stor del dras omedvetet till personer som utstrålar lycka/glädje.

Har jag stora orosmoln framför mig brukar jag alltid resonera att det löser sig på ett eller annat sätt, vilket det alltid gör. Sen behöver man inte fundera så mycket mer på det. Kort och gott, fundera mindre på negativa saker och ta itu med problemet vartefter de dyker upp efter bästa lösning.

Ex, vad vill jag jobba med i framtiden? skitsamma säger jag, ta det när det kommer, planera för kommande ett-tre åren och börja där.

Nu blev det mer en uppsats i tankemönster än tips till trådskaparen, sorry

Jag vet inte om du redan gör det, men prova träna. Jogga eller styrketräna om du inte känner för att hålla på med någon specifik sport. Det hjälper oerhört eftersom det både gör att kroppen utsöndrar kemikalier som får dig att må bra samtidigt som det känns som att du har ett mål varje dag iom att du ser bättre ut rent fysiskt när du tränar samt din hälsa blir bättre och du märker att du presterar bättre ju mer du tränar.
Försök även sätta utmaningar för dig själv. Det viktiga är att man har mål att sträva efter som man klarar av och sedan sätter nya mål. Då känns det inte som att man e fast i ett ekorrhjul varje dag.

Tror alla mer eller mindre har någon ångest period under högstadiet / Gymnasiet. Jag hade min i ettan, ungefär samma skit som du beskriver. Gick bara till en Psykolog och fick lyckopiller utskrivna. Vägrade dock käka dem, då jag inte riktigt vågade föreställa mig hur jag skulle vara på dem, inte vara mig själv. Så jag insåg till slut hur jävla bra jag hag hade det med skola, vänner etc. Rykte bara upp mig och bara körde vidare.
Känner att det vart en period då mycket utav ens personlighet och karaktär verkligen byggdes upp. Vart väl ca 4 år sedan det hände.
Men visst, jag är ju bitter som fan till människa.

Nån rekommendation på bra litteratur inom detta ämne?
Finns det tro? Nån e-book borde ju finnas iaf.

Det finns ju olika grader, allt är inte svart eller vitt. Men jag vet inte vad definitionen på depression går exakt, och det finns nog fler som kan vara ärliga och säga likadant. Därför känns väl detta onödigt att gå in på vad som är vad, bara för att man kan vara stark nog att se en vändpunkt på egen hand (med hjälp av lite pepptalk kanske).

Alla har nog haft sina motgångar, och man blivit på ett taskigt humör en kortare period. Men jag tror ingen här har hävdat att det varit fallet för någon och ansett att just DET är en depression.

Vad jag vill säga är alltså att det låter lite som att man fnyser och viftar bort det genom att säga "äh du är ju bara drabbad av hormonsvängningar i puberteten", att man inte tar det tillräckligt seriöst.

Det går att sa sig ur en depression utan psykofarmaka. Att ta hjälp av någon att prata med, såsom kurator eller eventuellt psykolog kan ibland varar en bra knuff i rätt riktning

Både jag och min flickvän tar SSRI preparat, och med det så tar man inte saker lika hårt. Som att man vet att det kommer ordna sig mer eller mindre.

Greem, hur har det gått? Har du kontaktat vårdcentralen?

Tjena!

För ganska exakt 2 månader sen hände samma sak mig, vaknade upp en måndagsmorgon bara och kände mig helt nere, ungefär som jag var inne i en snetripp på LSD för er som vet hur en sån är, och det pågick i några veckor dagligen, som jag gick runt och nojjade.
Jag började gråta på jobbet, låste in mig på toan på jobbet och försökte ta itu med mina "vad är verkligheten? mår jag bra? har jag en psykos?".
Något fruktansvärt jobbigt, panikångesten bara låg och ville smälla till så fort jag fick en stund ensam och inte hade något att göra.

Idag mår jag bättre dock, men det sitter fortfarande kvar lite, och jag känner mig som en annan person ungefär, att den där måndagen "föddes nya jag".

Vad det är vet jag inte, kanske detta som kallas "gå in i väggen/utbränd"?. För Torsdagen veckan innan allt började vart jag anställd på mitt första jobb och slet rejält för att visa framfoten.

Hursomhelst, nu verkar jag må lite bättre och börjar bli van med att tankarna kommer och har därför lättare att kontrollera dom och säga till mig själv "Ok, nu blir det ett åk igen i tanke-karusellen...men jag landar snart igen".

Så jävla skumt för förut när man var mindre och hörde att någon mådde piss eller hade tagit självmord "Vafan, dumt och bara vara stark" man förstod inte att folk kunde ta livet av sig. Men nu förstår jag verkligen att man kan flippa rejält om man inte tar tag i det.

Men men, jag antar att sålänge man inte skadar andra eller börjar ändra på sin livstil såsom hoppa av skola/jobb/sluta äta normalt så är det nog relativt lugnt.

Tänk frammåt på alla barn du kommer få, det kan hjälpa mig ibland om jag inte ser meningen med livet.

Trevlig helg

*Edit* Ett tipps, jag vet att många här inte kör det, men jag säger det endå. Rör inte svamp/LSD.

Jo det är lite låtsas depp land, men det är för att deras känslor eller vad vi nu kan kalla det för balanseras på en kant medan i ryssland vet dom redan sin "plats"

Hm, osäkerheten som orsakar det, blir det bra eller dåligt.. där balanseras det.

Finns ingen osäkerhet om man vet att det blir skit eller bra.

Tanten min fick diagnostik manodepressiv för 4år sedan, men medicinen kunde hon sluta med efter ett par månader då jag börja styra upp hennes liv så hon slapp vara osäker på vad hon skulle göra, dock inte med järnhand
Jag tog hand om allt negativa hon fick, räkningar, inkasso och sådant skit och så hon kunde tänka på något annat.

Jag själv är säkert något deprimerad, men det löser sig alltid, finns inget värre än döden och döden har jag redan accepterat sen länge tillbaka.. (ingen snack om självmord, det är fegaste man kan göra)

jag varit deppig i snart 2 år, märks inte så mycket, men det började mest i min gamla skola då mina lärare mobbade mig på ett konstigt sätt, dom ringde hem varje dag, allt som hände i klassen sa dom jag gjorde, dom hotade med avstägning och mina föräldrar trodde på dom, men de gick över sen när jag började i gymnasiet, men så började problemet igen med min dyslexi, jag fick ingen extra hjälp, med min grova dyslexi så ska jag få en assistent som jag har i dom ämnena jag har problem med men får ingen hjälp, så jag vet att jag inte kommer klara av skolan, så jag är väldigt deppig också, känns som om det inte finns något att leva för, har känt så här väldigt länge nu, men försvann ett tag, men kom tillbaks igen efter några månader in på förra året.

- Jag håller med dig fullständigt, det finns inget värre än när vuxna människor börjar snacka skit om barn och ungdomar som inte har en chans att försvara sig, ett barn kan inte ha rätt jämntemot en vuxen, eller hur?