Sambos på SweClockers som inte har delad ekonomi, hur har ni löst det?

Är inte det kreditkorten används till? På kontot när det betalas står det bara SEB KORT 1337:- eller något annat mer anonymt än
"PIZZERIA AMIGO 80:-
PIZZERIA AMIGO 80:-
PIZZERIA AMIGO 79:-
PIZZERIA AMIGO 80:-"

Förutom att jag inte håller med (men det gör detsamma egentligen) så är det inte enklast att äga 50/50 om man leker med att man skriver in sin sambo. Ditt scenario ovan haltar betänkligt. Följande uppstår:

Du köpte en lägenhet för tio år sedan, för att göra det enkelt, 1 000 000kr. Den är idag värd 3 000 000kr (baserat på statistiken om att värdet på en bostad dubbleras var femte år,

källa SCB)

Sambon ska nu köpa in sig på 50% av marknadsvärdet, dvs 1,5 miljoner kronor. Nu tjänar du 500 000kr i ett nafs samt blir skuldfri medan sambon drar på sig ett dubbelt så stort lån (förutsatt att sambon inte hade pengar sedan tidigare) och kommer betala både högre amortering och högre räntor för att bo i samma boende som du. Det är ett ekonomiskt misstag, kan man säga

Nej det gör man inte men om mäklaren värderar till exempelvis 2,1 miljon och du köpte den för 700 000kr - inte säljer du 50% av lägenheten till din sambo för annat än marknadsvärde. Ok om värdet är ungefär detsamma, 100 000kr upp och ned kanske inte spelar någon roll när vi pratar om en partner - men 1,2 miljoner?

För följande scenario uppstår faktiskt:

1. Jag köper en bostad för 700 000kr, har lån på 600 000kr
2. Jag besitter lägenheten i tio år
3. Du flyttar in i lägenheten och köper in dig för 50% av värderat marknadsvärde, dvs 2,1 miljoner kronor delat på två ~1,2 miljoner kronor.
4. Jag blir skuldfri och får 600 000kr i vinst
5. 22% av detta skall skattas i reavinst senast året där på - om jag inte väljer att skjuta upp det förstås
6. Du har 200 000kr i kontantinsats och tar en miljon i lån
7. Fram till att du flyttar in har jag en ränta på 1 000kr (2%)och amortering på 2 000kr per månad
8. När du flyttar in betalar du 1 666kr i ränta och 4 000kr i amortering
9. Boendekostnaden har du ökat med 2 666kr per månad eller 32 000kr per år för samma bostad.

Ett ekonomiskt misstag att betala mer än vad man behöver.
Det rimligaste vore att dela total kostnad rakt av istället om man vill leva ekonomiskt, inkl räntor och amortering och se det som att man betalar en hyra - precis vad jag hävdat från början i den här tråden

Även om man säljer om några år är det bättre att de här pengarna du skulle betalat i ränta och amortering varje år sätts av i ett extra sparande istället. Det skulle motsvara 160 000kr eller drygt en miljon extra vid nästa köp - samt att du slipper fundera på reavinstskatten på 22%

Det är mycket enkelt:
Hon "äger" boendet samt hundarna och får därför alla räkningar. Jag skickar över några hundringar (euro) per månad, alternativt betalar några av räkningarna för att kompensera ungefär.
Ibland betalar jag för maten, ibland betalar hon. Spelar inte så stor roll. Om någon börjar få slut på pengar i slutet av månaden så betalar den andra mer.

När det gäller nöjen eller spontana ströutgifter tillsammans är vi inte stenhårda på "familjekortet". Ibland tar vi från det gemensamma kontot, ibland bjuder jag och ibland hon. Vi försöker ha en sunt avslappnad inställning där istället för att räkna på varje krona.

Som de allra flesta har vi olika inkomst, men vi har ändå valt att båda ska betala in lika mycket till det gemensamma kontot. Från början testade vi att betala in en procentuell del baserat på inkomst men vi kände snart att det skulle bli en snedbalans i och med att den ena i praktiken skulle äga en större andel av allt vi köper tillsammans, och därigenom skulle den andra parten hamna i en sorts knepigt upplevt underläge. Detta i synnerhet eftersom månadsöverskottet går till ett gemensamt sparkonto.

Att vi alltid betalar in lika mycket får till följd att den den med högre inkomst får mer egna skojpengar att röra sig med. Men så var det även innan vi var ihop, båda bor ändå billigare idag tillsammans med delad månadshyra än när vi bodde var för sig. Den individuella ekonomin har därför stärkts för båda.

Jag skulle aldrig orka med det som många pratar om när det gäller att göra större privata inköp, att "prata med regeringen först". Skulle kännas helt bakbundet. Jag skulle heller aldrig vilja hamna i den sitsen att säga nej till saker min sambo vill ha men som jag tycker är onödiga.

Vi äger varsin bil sedan tidigare, hennes är lite nyare och jag kör en arvegodsbil från 1991. Bensin har vi gjort så att vi delar rakt av varje månad, men övriga kostnader som reparationer, däck, försäkring och liknande betalar vi var för sig. Det är tuffare för henne nu i och med att hennes bil är dyrare på alla sätt, men samtidigt om jag vill köpa något fräsigt 2-dörrars en sommar så ska inte det belasta varken min sambos eller vår gemensamma ekonomi. Vi har pratat om att bara ha en bil tillsammans, men vi värdesätter friheten att inte behöva tjorva och planera vem som har bilen ett visst tillfälle.

En trygghet till följd av en rak och enkel ekonomi är även att det blir lättare att räkna "baklänges" om det värsta skulle inträffa och man en dag ska dela upp det man äger tillsammans.

Hur löser ni gemensamma utgifter? Typ mat, eller andra gemensamma inköp till lägenhet/hus

Mat har vi ett gemensamt konto, vi sätter in lika mycket på det varje månad och vi har varsitt kort som man använder som man vill. Detta används dock bara i matbutik, restaurang går på eget kort (oftast jag som betalar). Större inköp som t.ex. soffa diskuterar vi och sen gör vi som hon vill. Har blivit "tvingad" till en del köp som jag inte tyckte var nödvändiga (nytt bord när vi har ett med fyra ben redan) men tycker helt enkelt att det inte spelar tillräckligt stor roll för att bråka om.

Om den ena av er äger boendet till 100 %, hur har ni löst det med gemensamma utgifter för boendet?

Vi äger 50/50, jag betalar något mer varje månad då jag tjänar mer och hon är mer "orolig" för sin ekonomi (hon måste ha pengar sparade för att känna sig trygg, happy wife happy life, ni vet...).

Tidigare har vi bott i hyresrätter som har stått på mig. Hon bodde i början av förhållandet hos mig ca 70-80% av tiden, resten hos sina föräldrar. Då betalade hon ingenting för detta i 1-2 år. Sedan har hon betalat hälften av hyran, jag har stått för resten (t.ex. försäkring) trots att jag under stor del av tiden var student och hon tjänade mer (även om hon inte hade hög lön).

Har ni något gemensamt sparande?

Nej, inte mer än amorteringen. Och den är ju inte riktigt gemensam, med tanke på att jag betalar mer varje månad, men hon får hälften av det... så ja.

Hur mycket vet ni om varandras ekonomi?

Allt, i princip. Jag bryr mig inte så mycket, vet att vi både sparar mer än tillräckligt och har inte särskilt mycket större inköp. Däremot är jag den som har koll på den "gemensamma" ekonomin, dvs. lån för lägenhet, kostnader för reparationer osv. Jag säger helt enkelt till henne när jag tycker att hon ska föra över till mig om jag har betalat något och så gör hon det.

En allmän kommentar:
Jag tycker att man inte ska blanda ihop kärlek och pengar. Vi är tillsammans för att vi vill vara tillsammans, inte för att vi vill att någon ska ha nytta av det ekonomiskt. Även om vi delar 50/50 på allt så tjänar båda på det, vi lever mycket billigare nu än innan vi blev tillsammans.
Jag "skänker" pengar till henne varje månad genom att jag tar en större del av gemensamma utgifter, trots detta har jag högre krav på mig att köpa fina presenter, helt enkelt för att hon bryr sig och jag bryr mig inte. Vi åker bara på resor om båda har råd, men jag betalar mycket mer än henne ändå.

Allt detta är inget jag har något problem med. Jag stöttar henne i allt, även ekonomiskt om det skulle behövas. Däremot har vi båda en stolthet som gör att vi aldrig skulle klara av att gå hemma och bli försörjd av den andre.

Jag tycker att det är lite tragiskt att man känner att man måste försvara sig mot scenarion som uppträder när man inte längre är sambos. Det är väl helt klart att när man först flyttar ihop så kan saker vara lite speciella. Det är ju lite av ett experiment, men om jag tänker mig att leva tillsammans med en annan person så får jag väl satsa på det. Vad spelar det egentligen för roll om man tjänar 100k eller 200k? Det är bara pengar. Är man mer kär i pengar än i sin sambo så tycker jag att man ska avsluta sitt förhållande.

Fast delningen har ju inget att göra med hur sakerna har finansierats, man kan dela rakt av oavsett hur mycket varje person lagt in i den gemensamma ekonomin.

@moron: visst men jag kan nog aldrig gå med på att dels ge bort ett värde i denna klass hux flux och samtidigt höja kostnaderna för samma boende. Känns omöjligt att motivera. Förstår heller inte vad som haltar annat än att du tycker annorlunda😊

Ja, det såklart. Om en part löpande bidrar med en tredjedel och den andra parten 2 tredjedelar till den gemensamma kassan så är det ju rätt enkelt att räkna ut fördelningen vid en uppdelning.

Jag tänkte mer att man delar 50/50 oavsett vad man bidragit med genom åren, det är lika enkelt.

Faktum var att jag börjat skriva ett svar baserat på att det var så du menade, men suddade det eftersom jag kände att så kan det väl inte vara.

Att det är enkelt att dela 50/50 oavsett egen insats kan jag inte argumentera mot.

Däremot kan jag inte förstå varför någon skulle vilja kasta halva bohaget man köpt tillsammans efter en sambo som under årens lopp bidragit en märkbart mindre del till hushållskassan? Självklart måste man runda av lite, i stil med att en tar soffan och en annan sängen. Men att avsiktligt dela allt lika i ett sådant scenario ser jag inte rationalen i, annat än om den rikare parten ändå har så mycket pengar att det inte spelar någon roll.

Det är ju bara pengar och vad man enskilt tjänar är inte relevant enligt mig. Det viktigaste för mig är att min sambo/fru gör något som hon blir lycklig av inte hur mycket pengar hon drar in. Att dra in pengar är enkelt, att däremot ha ett arbete som man blir glad av är desto svårare.

Jag vill alltså att vi båda skall vara glada med våra jobb så det påverkar våra liv positivt, om min lön sen är säg 20k högre än hennes har ju ingen inverkan på hur lyckligt liv vi får. Kanske vill jag satsa på eget företag i framtiden och kommer då en tid dra in mindre pengar än henne? Kanske kommer jag vilja jobba deltid och då börja dra in lika mycket (eller mindre). Kanske vill hon göra något av detta?

Hur löser ni gemensamma utgifter? Typ mat, eller andra gemensamma inköp till lägenhet/hus osv
En fast summa som täcker lånekostnader samt buffert för ränteförändringar dras via autogiro från våra lönekonton till ett hushållskonto.

Till detta hushållskontos sätter vi också över ~80% av kvarvarande månadslön som ska täcka alla övriga kostnader såsom mat, räkningar, telefon, TV och gemensamma inköp som soffor och bokhyllor eller renoveringsutrustning och renoveringsmaterial.

Om den ena av er äger boendet till 100 %, hur har ni löst det med gemensamma utgifter för boendet?
Vi äger boendet 50/50 så boendekostnaden delas 50/50 enligt autogiroinformationen i första punkten

Har ni något gemensamt sparande?
Det som blir över av de ~80% som sätts in varje månad i första punkten förblir buffertpengar

Hur mycket vet ni om varandras ekonomi?
Vi har full dispositionsrätt på hushållskontot så där ser vi alla transaktioner men de personliga lönekontona och de kvarvarande ~20% förblir personliga och privata

Nu har jag och min fru "delad" ekonomi om man nu kan kalla det så.

Lite bakgrund.
Min fru är thai så när hon kom hit i början hade hon ju ingen inkomst eller kunskap om det svenska systemet, eller språket för den delen. Hon kunde inte heller engelska så jag förstår inte hur vi lyckades få det att funka i början.
Men vi flyttade ihop efter några veckor, försökte få barn efter en månad typ och gifte oss efter fyra månader. Det gick fort men det var så rätt, svårt att förklara för någon som inte upplevt det men vi har varit gifta i 7 år nu och har 2 gemensamma barn. Och vill nog påstå att vi fortfarande har en bit nykär känsla kvar. Har aldrig bråkat, i alla fall inte ordentligt, bara diskuterat saker.

Tråkigt nog är det jag som fortfarande håller i ekonomin och ser till så allt blir betalt. Och det tråkiga är att jag vill att hon ska lära sig och veta hur allt funkar också för det är inte säkert jag alltid kommer finnas där.
Då frun inte haft nån stabil och bra årsinkomster så står allt på mig, hus, bilar, lån, etc.
Vi har fortfarande våra egna lönekonton men som sagt tänker vi alltid om pengarna som våra.

Jag betalar alla räkningar med lönen jag får.
Nu när jag tänker efter borde vi skrota våra egna konton och köra in allt på ett. Jag har fullmakt över hennes konto så kommer åt det på min bank. Dom pengar som blir kvar på hennes och mitt konto gör VI som VI vill med och vi pratar om vad vi ska köpa/göra för pengarna utan några osämjor och har funkat utan problem.

Men jag slänger runt pengar på hennes och mitt konto beroende på om nån ska köpa något, så borde bli betydligt enklare att ha ett gemensamt med allt på istället och kommer nog gå och prata om det med banken.

Eventuella besparingar sätter jag över på mitt Avanza konto i fonder.

Vi är gift men tror inte det går så långt nu för tiden om det skulle bli separation. Eftersom allt står på mig kan jag få behålla allt (även blankolån såklart ).
Vi litar verkligen på varandra. Och jag har inte mött en människa som min fru innan, där allt känns så enkelt och rätt.
Låter kanske klyschigt men det som kommer separera oss är döden och skulle det inträffa tidigare än väntat så är jag väl försäkrad och det finns familj som min fru kan få stöd från att ta hand om all ekonomi och juridik.

Svajade ut lite och blev kanske lite väl privat och off topic där.
Jag är bara så glad att ha min lättsamma fru och slipper sånt tjafs som jag hör att mina vänner och andra har i deras förhållande. Ofta över så dumma saker dessutom.
Det enda som jag kan påstå tär lite på oss nu är att med barn, jobb och studerande så är det svårt att få tid till sex så ofta som vi vill. Och det är något vi gärna gör dagligen men blir väl någon enstaka gång i veckan nu bara.

Skulle aldrig falla mig in.

Nu tjänar jag och min tjej nästan exakt 50/50 så det är inget problem för oss.
Men det skulle ALDRIG falla mig in att betala 60% bara för att jag tjänar 60% av våra pengar om min tjej t.ex valt att jobba 80% för att det är bekvämt.

Däremot om min tjej blev arbetslös så att jag helt plötsligt drog in 80% av våra pengar skulle jag resonera annorlunda. Men så länge den lägre inkomsten är på grund av ett aktivt val så finns det ingen anledning att jag skulle betala mer.

I många fall handlar den där 80 %:en om att ta hand om barn för att få vardagen att gå ihop. Då tycker jag att du tänker fel.
Handlar det om ett medvetet val att få 20 % mer fritid i utbyte mot en 20 % lägre lön, så borde den stå för det själv.

Barn gör snabbt allt mer komplicerat!

"Det är bara pengar" låter som en ursäkt för att vara slösaktig. Pengar ska hushållas med och det bör (imo) finnas i ryggmärgen att man inte gör av med mer pengar än man har. Därför torde det vara risk för en konstig ojämlikhet i förhållandet om man inte försöker dela på gemensamma kostnader oavsett inkomst. Har man väldigt olika inkomster så ser jag inget annat råd än att den som tjänar bättre anpassar sin livsstil efter den som tjänar sämre. Detta alltså innan man bildat en "riktig" familj där karriärsvägval -och därmed inkomster- görs med förhållandet och familjens framtid i åtanke.