För att utveckla svaret ovan:
Här får man alltså skilja på olika användningar av ordet "doktor", på samma sätt som på olika användningar av "kandidat" tidigare. Det som tidigare hette juris kandidat är alltså inte en kandidatexamen med dagens mått, utan en gammal term för juristexamen - en kvarleva sedan ett tidigare system. Det är litet på samma sätt med "doktor". En läkare är inte doktor i modern betydelse, det är en äldre kvarleva som främst är en allmän eller informell beteckning idag - egentligen är man just läkare. Värt att poängtera är att "medicine doktor", alltså "doktor i medicin", inte heller är detsamma som läkarexamen; utan är en doktorsexamen i medicin. Väsentligen är en läkare att likställa med en medicinsk motsvarighet till civilingenjör eller jurist (som i sin tur motsvarar masterexamen bland de generella examina). Det blir litet rörigt, men det beror på att gamla användningar av orden inte alltid överensstämmer med nya.
Det finns alltså tre olika nivåer av examina i grunden - grundläggande nivå (här ingår högskoleexamen och kandidatexamen), avancerad nivå (magister och master) och forskarnivå (licentiat och doktor). Du måste ha en examen på den förra nivån innan du kan få en examen på den nästkommande. Yrkesexamina är ett system som ligger litet vid sidan av detta, och kommer av ett behov av att standardisera utbildingen i högre grad inom vissa områden. De stoppas ändå in i nivåsystemet i termer av år - en femårig yrkesexamen är att likställa med en generell masterexamen, exempelvis.
En forskarutbildning är alltså en utbildning för att bli behörig forskare, inom det ämne som forskarutbildningen genomförs i. Den är alltså inriktningsstyrd på ssamma sätt som andra generella examina - om du har en master i ekonomi kan du sedan påbörja forskarutbildning i ekonomi, för att bli licentiat eller doktor i ekonomi (eller närliggande ämnen). Du kan alltså i normalfallet inte bli doktor i fysik eller medicin om du bara har en masterexamen i ekonomi.
När det gäller forskarstudierna som sådana fungerar de inte på samma sätt som övriga studier. Upp till och med avancerad nivå (master) antas du som student till en utbildning. För studier på forskarnivå är det förknippat med en anställning av någon typ - du får alltså inte studiemedel, utan måste hitta finansiering för hela ditt doktorand- ellere licentiandprojekt, vanligen i form av anställning vid lärosätet som just doktorand eller licentiand (ändelsen "and" då syftande på att du studerar för att bli det som föregår ändelsen). Av denna orsak är det tämligen svårt att få en utbildningsplats på forskarnivå, eftersom det alltid kostar någon en ofantlig summa pengar. Konkurrensen om platserna är därför också inom många ämnen tämligen hård, och kan ses som en helt egen liten arbetsmarknad.
Därav att man inte bara reflexmässigt lägger på några ytterligare år på sin utbildning för att få en forskarexamen, det krävs ofta rejält engagemang att överhuvudtaget få påbörja studierna från början. Inom de områden där konkurrensen inte är lika hög är det normalt heller inte lika stor poäng att genomgå forskarstudier, i alla fall inte med hänsyn till arbetsmarknaden, eftersom man redan har tämligen lätt att få jobb på annat håll. Det kan dock naturligtvis fortfarande vara bra för att bli aktuell för mer avancerade arbetsuppgifter (t.ex. självständig forskning), eller för att man har ett starkt engagemang i ämnet.
