Vad tycker folk om ordet hen och en?

Om könet är okänt skriver jag helt enkelt "personen", "eleven", "barnet", "rektorn" etc. Det går också att skriva "denne" och "vederbörande". Därför tycker jag "hen" är ett helt onödigt påfund.

Ja herregud, så mycket dumheter skrivna på så kort tid har jag sällan skådat på det här forumet ...

En åsikt kan inte vara fel, däremot kan den vara felaktigt grundad. Så låt oss reda ut några få saker. Vi börjar med 'en' i stället för 'man'.

Det opersonliga (indefinita) pronomenet 'man' är könsneutralt. Etymologiskt härstammar det antingen ur protoindoeuropeiska 'mánu-' (person), eller 'men-' (att tänka). Det har ingenting med när- eller frånvaro av penis, kromosomuppsättning eller dylikt att göra.
'En' är dialektalt synonymt med 'man', och således går det utmärkt att använda de två synonymt, men att förespråka 'en' av någon idé om att det behövs något könsneutralt är inget annat än att visa att man inte har en aning om vad man snackar om.

Nog om 'man', vidare till 'hen'.

'Hen' kommer ur finskans 'hän'. Det har inte ett skit med fjäderfän att göra, och att göra sig lustig över det är fånerier.
'Hen' är ett pronomen för tredje person av indefinit kön och finns med i SAOL sedan ett halvår tillbaka. Ingen tvingar någon att använda det, precis som med vilket annat ord som helst.

De som aggreveras av 'hen' verkar leva i en falsk diktomi där 'hen' antingen ska ersätta alla omskrivningar gällande indefinit könstillhörighet eller där det är en vederstyggelse oavsett sammanhang. Det är givetvis inget annat än fånerier. Så vad är då syftet med användandet av 'hen'?

Ingen är ute efter att förneka någon sin könstillhörighet, åtminstone inte i en utsträckning stor nog att tvista. Det handlar huvudsakligen om tre användningsområden:
1) För att anonymisera kön
2) För att betona ännu okänd könstillhörighet
3) För att inkludera de som faller utanför den binära könsklassificeringen

Låt oss titta närmare på dessa tre:

1) Anonymisering av kön är ett rätt så praktiskt användningsområde, inte minst när det kommer till den akademiska världen. Sedan kan man diskutera huruvida kön och könsroller de facto borde tas ur ekvationer, men det kan komma till användning.

2) "För att betona ännu okänd könstillhörighet" är ett tämligen begränsat användningsområde. Ur ett lingvistiskt perspektiv kan vi se att vi använder pronomen för att tala om en - till någon utsträckning - känd s.k. "referent". Det vill säga, någon/-t som vi känner till sedan tidigare. Exempel: "Jag mötte Kalle igår. Han var på affären." Här är referenten till 'jag' den person som uttalar meningen, och Kalle är referenten till 'han'.
Vi kan känna till referenten på flera olika sätt. Första och andra persons-referenter (jag, du, vi, ni) är kända genom att kommunikationens parter står i direkt kontakt med varandra i någon form. När det kommer till tredje person (han, hon, den, det, hen, de) så handlar det dock oftast om att referenten inte är medveten om samtalet (eller så tros vara av kommunikationsparterna). Vi måste således på något sätt få reda på vem vi talar om. "Han var på affären" säger i sig inte särskilt mycket om vem vi talar om. Vi vet att vi talar om en man, men utan att känna till referenten genom sammanhanget så har vi ingen aning om huruvida det är Kalle eller Lasse vi talar om. Således, när det handlar om en annan person (ting talar vi i regel om som den/det vilket faller utanför frågan om 'hen') så använder vi 'han', 'hon' eller 'hen'. Hur ofta kommer en tredje part vars kön man inte känner till på tal i samtal mellan två parter? Det förekommer, men då har vi som regel någon annan form av specificering redan i bruk, såsom "rånaren". I övrigt så är det väldigt sällan fallet att vi inte känner till personens kön. Sedan kan man argumentera att det blir allt vanligare i och med ökad kommunikation med okända personer över nätet, inte minst internationellt där inte nödvändigvis namn ger en fingervisning ...

3) Nu tänker jag gå ifrån min mer objektiva ansats till en mer subjektiv ansats och säga att det här är den i särklass viktigaste punkten. Här styr nämligen den humanistiska principen "inkludera alltid, exkludera aldrig".
Jag hann leva i 33 år innan jag personligen kom att komma i kontakt med någon som öppet inte placerade sig under den binära könsuppdelningen "man/kvinna", men jag är övertygad om att jag egentligen mött så många fler.
Biologin är inte så enkel som de flesta här verkar tro - att allt handlar om X- och Y-kromosomer - inte ens när det kommer till vad som brukar kallas "biologiskt kön".
Utöver det har vi även socialt kön och mentalt kön. Det sociala könet är det vi fostras in i, och det mentala könet är hur man själv ser sig. Oftast hänger de tre samman rätt så bra och i ytterligare några fall så rycker man mest på axlarna åt det hela som att man är en "grabbig tjej", "tjejig grabb" eller något dylikt.
Jag ska inte ens försöka framstå som att jag egentligen har en aning om hur en transperson känner, för jag har inte gått i deras skor. Men, jag vet att jag inte har någon rätt att stämpla någon med någon stämpel som vederbörande inte vill förknippas med - oavsett om det handlar om kön, "nörd" eller gud-vet-vad.

Vidare, till er som envetet hävdar att det bara finns två kön (även när vi bortser från att ni har helt uppåt väggarna fel): vad tusan spelar det ens för roll vad någon vill sätta för könsstämpel (om någon alls) på sig själv?

Själv kan jag bara komma på ett enda tillfälle då det spelar roll alls: i sänghalmen. Om ni då prompt går och känner ett behov av att könsstämpla folk för att avgöra huruvida ni vill hoppa i säng med dem eller inte, överväg att oroa er över det först när ni vet huruvida de vill hoppa i säng med er.

Nåja, nog om det. Den som vill använda sig av omskrivningar för att undvika behovet utav könsneutrala pronomen - go for it. Vill ni ha exempel går det utmärkt att be om det i språktråden så ska jag med glädje bidra med en diger uppsättning. Känner ni er lite vågade, testa att använda 'hen' någon gång. Det är faktiskt rätt så smidigt när man kommit över det faktum att det är - ur ett konservativ-normativt lingvistiskt perspektiv - en styggelse i klass med pluralis-S.