Skrivet av Meathim:
Alla jag känner som inte sparar gör det inte för att de inte kan, det har inget med konsumption att göra, utan snarare att de är lågavlönade och har familj, t ex. Eller som jag, jag var sjukskriven större delen av min 20-årsålder och jag har levt väldigt mycket på försörjningsstöd och då finns det liksom inte så mycket att spara. Visst är överkonsumption vanligt (och belåning till det) men att du säger att det inte något konstigt att sitta på en miljon på konton efter något år säger väldigt mycket om dig, och du kan inte tala för gemene man om du verkligen tycker så.
Och till er som säger att man inte får så mycket för en miljon i dagens Sverige: Herre min je vad fel ni har och jag tycker absolut att man ska skatta skiten ur er.
Och en annan grej: Kan vi inte skippa alla dessa diskussioner i den här tråden? De återkommer ibland. Kanske starta en ny tråd där vi kan moralisera fritt och då kan jag undvika den tråden?
För att förtydliga: när jag skrev "Något år", så syftar jag till några år (5-10).
Ytterligare ett förtydligande, innan jag går vidare, är att när jag generaliserar kring löner, sparande och hur jag anser att folk borde prioritera, så talar jag om vanligt folk. Arbetsföra personer. Inte de med speciella omständigheter, såsom långtidssjukskrivna med mera.
Jag känner flera som sparar 10-15k/månad, med 23k i nettolön. Allt handlar om var du väljer att bosätta dig. Det, och inställning. Det är ingen dans på rosor. Att leta efter rabattkuponger, köpa på sig när det är billigt, kort datum med mera, för att sedan äta samma mat i en vecka i sträck, två gånger om dagen. Att välja bort alla sociala sammankomster, allt som vanligt folk kallar för nöjen. Att behöva arbeta långa dagar, ofta övertid, för att komma hem och sköta sin vardag och på kvällstid försöka förstå sig på börsen (där en majoritet av lönen hamnar). Läsa på, bolag efter bolag, nyckeltal efter nyckeltal.
Ovanstående är taget ur verkliga exempel, där jag själv stått som huvudperson, men nu iakttar några av mina vänner göra samma resa.
De får verkligen kämpa för att hålla en sådan hög sparkvot. De gör det dock för att nå sin dröm: någon form av frihet. Frihet i detta inlägg betyder inte "ekonomiskt oberoende: glida runt på avkastning, resa och leva livet". Frihet här syftar till att faktiskt kunna gå i pension. Att kunna gå ned i arbetstid vid en mer normal ålder (55-60), när kroppen inte längre vill vara med. Att kunna ge sina barn chansen att testa de sporter de vill prova på. Möjligheten att kunna vara ledig och delta i ditt/dina barns aktiviteter, såsom träningsläger med mera. Sådant som ofta är ideellt arbete.
Ska personer, som sliter arslet av sig och planerar sin framtid, bli bestraffade, bara för att du råkar ha haft otur och blivit långtidssjukskriven? Din sits har säkert inte varit lätt, men tycker du verkligen att det är rätt att bestraffa de som levt som jag tidigare beskrivit, bara för att Du inte kunnat leva ditt liv som du velat? Blir två fel ett rätt? Du är tämligen egoistisk. Speciellt då du nu levt på bidrag. Bidrag som kommer från just den arbetande skaran av befolkningen. Om något bör du vara tacksam. Det är jag, då jag i skrivande stund är sjukskriven. Tacksam att vi har ett system som fångar upp mig när jag inte längre orkar, att mina kollegor sliter på jobbet trots att jag ligger hemma i soffan och skriver på Sweclockers. Tacksam för att andra får världen att snurra.
Jag kommer att ha lönebortfall kommande månad. Mina kollegor kommer att tjäna mer. Ska jag bli grinig och önska att de blir högre beskattade än mig, då jag inte fick lika mycket? Sjukt resonemang.
På tal om beskattning: nu har jag aktivt valt ett yrke där jag tjänar hyfsat (några tusenlappar mer än medellönen i Sverige). Anledningen att jag valt detta yrke, är möjligheten till övertidsarbete. Jag arbetar så mycket övertid jag kan varje år. Detta för att jag ska kunna spara än mer och säkra min framtid, för att kunna göra alla de saker som jag försökt förmedla.
Vad händer när jag väljer att spendera min fritid på just dessa övertidstimmar? Jag blir sönderbeskattad. Jag har en marginalskatt om 55.78 %(!) när lönen betalas ut varje månad. Jag får således inte ens behålla hälften av den tid jag lagt på att få det lite bättre. Pengarna går in i systemet. Ett system som du levt av, en större tid av ditt liv som 2x-åring.
Efter allt detta, väljer jag att investera pengarna på börsen. Jag tar således en risk med mina pengar, som jag kämpat för att få ihop. Detta vill du att jag ska bli beskattad än högre för. Jag ska göra allt jobb. Sedan skall jag ta all risk, medan staten skall nalla av kakan, hela vägen. Lyckas jag, så skall staten ha än mer. Varför?
Svaret på förra styckets sista fråga lyder: avundsjuka. Avundsjuka och okunnighet. Det säger mer om personen med dessa åsikter, än den som visat karaktär genom många års hårt slit och dedikation, för att nå ett vackert mål: en miljon i totala besparingar, exempelvis på ett ISK-konto.
Det är tamejfan under all kritik hur folk har mage att resonera som du gör. Att du skriver: "Herre min je vad fel ni har och jag tycker absolut att man ska skatta skiten ur er.".. Jag vet inte om jag ska bli arg eller ledsen. Tills jag insett vad jag känner, så kan jag bara konstatera att jag inte gillar Dig.
