Analys av HDR samt WCG (Nördvarning)

Permalänk
Bildexpert

Zombi 2 (Blue Underground, HDR10 samt Dolby Vision FEL)

Jag säger varken Zombie, Zombie Flesh Eaters eller Sanguelia. För mig är det Zombi 2 som den heter och alltid kommer att heta, även om det inte är en uppföljare. Deal with it.

Zombi 2 kanske kan ses som en giallo med zombies. Den prickar rätt på det allra mesta: Framtung och kass dubbning på italienska, tydligt fokus på lättklädda (eller ibland rentav nakna) kvinnor, blodiga avrättningar med tydligt fokus på lidande och den visuella estetiken. Den kommer aldrig att kunna bli lika ikonisk som Suspiria eller Deep Red, och zombieelementen kan framstå som billiga i jämförelse med Romeros Dawn of the Dead.

Men det är något särskilt med dess råa, smutsiga framtoning som verkligen lämnar starkt intryck hos mig. Allt går liksom upp till elva med utspetsade ögon, hajdueller och sönderruttna zombies som vaknar till liv fastän de har inälvorna fyllda av maskar. Fulci försöker knappt och lyckas med så mycket som ingen annan tycks klara av. Ytterst fascinerande.

Filmen spelades in på 2-perf 35mm (så kallad Techniscope) och Eastmancolor. Enligt Svensk Filmdatabas gjordes det fotokemiska efterarbetet i Technicolor. I fallet med Blue Undergrounds master så har originalnegativet skannats och restaurerats i 4K, vilket slutfördes år 2018. Eftersom denna film har cirkulerat i otal olika masters, överföringar och andra kopior världen över som skiljer sig i alla tänkbara avseenden är det svårt att sätta några bensäkra referenser. Fulci är dessutom död sedan länge.

Det första som uppenbarar sig är kornbilden. Då en väsentligt mindre bildyta används vid Techniscope än vad traditionell Cinemascope ger upphov till är filmkornen förhållandevis påtagliga. Samtidigt har bilden en mycket stabil karaktär, där kornen inte upplevs som brusiga utan snarare bygger upp bilden på ett vackert vis. Det finns absolut ingen brusreducering att tala om heller. För analoga cinefiler (ja, jag räcker upp en hand) är detta närmast en gåva från ovan.

Ljussättningen är mycket välgjord och skiftar aldrig i hög- eller lågdagrar på ett irriterande vis. HDR har använts på liknande vis som i Fist of Fury på så vis att snittnivåerna är återhållsamma utan att bilden upplevs som mörk. Dock är ljusa partier mer utmärkande och sticker snabbare upp i högre värden även om det aldrig blir överdrivet ljus heller. Med andra ord är det extra omfånget tydligt och enkelt att upptäcka. I mån av färg har arbetet gått till hyfsat försiktigt där det mestadels hålls inom BT.709 på ett snyggt, diskret sätt. Samtidigt förekommer det färger i P3, inte minst rött i form av blod samt blått/cyan i form av havsvatten.

Zombi 2 är och kommer alltid att vara en verklig vattendelare. Vad man än tycker om dess unkenhet, intensiva gore, kvinnosyn eller billiga försök till att kapitalisera på Dawn of the Dead så känner jag att allt i slutändan faller samman till något eget. Man behöver inte tycka att det är bra på något vis, men Zombi 2 försöker vara så generisk den kan samtidigt som det är en film som ingen annan. Det är mycket svårt att åstadkomma. Kanske blir någon Fulci till i helgen.

Utgåvan har svenska undertexter. Dessa är dock baserade på den amerikanska dubbningen och är således inte en korrekt översättning av originalspåret på italienska (som f.ö. finns tillgängligt i mono).

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom DaVinci)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

A Clockwork Orange (Warner Bros, HDR10 @ 4000 nits white level/0.005 nits black level, MaxCLL: 2553 nits, MaxFALL: 195 nits)

It's funny how the colors of the real world only seem really real when you viddy them on the screen.

Kubricks första film hos Warner spelades in på 35mm Eastmancolor 5254 (100T) och i huvudsak med en Arriflex 35-IIC. Den kompakta kameran möjliggjorde fria kamerarörelser, vilket förekommer i flertalet sekvenser såsom Alexs fight med "kattkvinnan". Många scener är inspelade vidvinkelobjektiv som har kraftig distorsion i kanterna, vilket Kubrick tog hänsyn till i kompositionen då den är (likt många av hans andra filmer) väldigt centrerad.

Filmen har släppts på så gott som alla tänkbara videoformat. VHS, Laserdisc, CED, VHD, Betamax, DVD, UMD, HD-DVD, Blu-Ray och år 2021 var det äntligen dess tur att släppas på UHD-BD. Filmen skannades på en filmskanner av Lasergraphics (oklart vilken, förmodligen Director) och restaurerades i 4K av Warner.

I jämförelse mot den äldre Blu-Rayutgåvan så drar merparten av hudtonerna mer åt det röda hållet hellre än orange. Än mer intressant är att det förekommer tydlig färgmättnad även i särskilt ljusa partier, vilket går hand i hand med den i överlag rätt kalla färgtemperaturen. Ett mycket tydligt exempel på det är under Ludovicho-scenerna, där projektorlampan tydligt drar mot blått medan den på äldre utgåvor helt enkelt klipper och skapar ett vitt, monokromt ljus.

HDR är tämligen stilfullt och låter sig inte gå obemärkt förbi någon. Den genomsnittliga ljusnivån är visserligen lagom men bilden drar ganska lätt mot ett ljust håll. I vissa fall kanske lite för ljust för min personliga smak (t.ex. där Alex sträcker fram sin hand mot Dim), men högdagrar är alltid intakta och påvisar ingen klippning som tidigare utgåvor åtminstone. Färgerna är i huvudsak inom BT.709 men sticker ut vid exempelvis blod och viss scenografi. Särskilt tydligt är för- och sluttexterna.

Som tonåring såg jag denna film antagligen långt många fler gånger än vad som är rimligt. Att nu se om den, mer än tio år sedan sist, råder det inga direkta tvivel om att man tolkar filmen väldigt annorlunda i vuxen ålder. En väldigt obehaglig film på många sätt, både i hur den porträtterar individer och samhället. Man ack så bra också. Jämfört mot äldre utgåvor är förbättringen enorm trots att jag känner viss ambivalens kring HDR den här gången. Jag får kika på lite mer Kubrick och se hur övriga är.

Med hänsyn till SweC:s trivselregler har vissa bildexemplen utelämnats.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Casino (Universal, HDR10 @ 1000 nits white/0.005 nits black)

Min första analys av en Universal-titel. Casino spelades in på 35mm Eastman EXR 5248 (100T) samt 5293 (200T) uteslutande med kameror och objektiv från Panavision. Robert Richardson var fotograf och han lyckades göra filmens visuella utstrålning till vad som kan ses som en huvudkaraktär. Vegas glittar som aldrig förr, färger sprakar för glatta livet och allt är väldigt 70-tal. Det är en stor kontrast ställt mot Maffiabröder som denna film ofta jämförs med.

I HDR sticker filmen inte under stolen: Topparna är ljusa. Ofta. Och det märks genomgående. Allt från pyttesmå ljusreflektioner till enorma strålkastare ger konstant ifrån sig mer ljusstyrka än omgivningen. Samtidigt hålls den genomsnittliga ljusnivån alltid på en rimlig nivå som lämpar sig bra för ett mörkt rum och det är heller inga direkta svårigheter för en OLED att tonmappa ljusa partier så att de fortfarande har kvar rimligt med slagkraft. Ställt mot den inkluderade Blu-Rayskivan (vars master är densamma som gavs ut på HD-DVD år 2006) är förbättringen gigantisk. Ljusa partier blir inte längre vita utan visar konstant olika nyanser och uppvisar aldrig någon som helst klippning.

Vad som gäller färgerna är melodin densamma där. Det är i överlag färgstarkt och mättat, men aldrig överdrivet. Det märks tydligt att ljusskyltar och röda mattor i Vegas lätt drar iväg tydligt men även bildexempel #10 påvisar att i princip alla juveler i Sharon Stones smycke hamnar utanför BT.709s legala omfång. Estetiskt sett är detta mycket tilltalande i min bok.

Filmen har en bitvis mjuk karaktär tack vare all blooming, vilket tycks vara bitvis ett avsiktligt val för att skapa en 70-talskänsla över bilden. Samtidigt finns det inga direkta spår av lågpassfiltrering eller brusreducering och kvar är en mycket autentisk, filmisk bild. Flertalet optiska titlar (b.la. titelsekvensen) verkar ha återskapats digitalt då de inte påvisar någon generationsförlust. Detta är också en tydlig särskiljning från äldre utgåvor vilka har använt duplikat.

Det kan också vara värt att nämna att många filmer av Universal inte har huvudtitlar inklippta i originalnegativen utan får det adderat på duplikat. Detta är tydligt i bland annat Jurassic Park och Mumien där huvudtexter (som t.ex. säger vilket årtal eller på vilken plats scenen utspelas) endast förekommer om filmen visas utan undertexter. Om undertexter är valda, till exempel på svenska, försvinner huvudtexten i valda scener och informationen dyker istället upp i undertexterna. Det gäller inte bara utgåvor på Blu-Ray, UHD-BD etc utan var deras tillvägagångssätt även på analoga visningskopior på biografer. Inglourious Basterds är ett tydligt exempel på det.

Jag är lite kluven till filmen i sig. Förmodligen är det den av Scorsese jag gillar mest (tillsammans med Kristi sista frestelse) men i överlag är det mestadels "Scorsese är Scorsese", och väldigt gubbigt så att säga. Men om jag känner för att se om den igen så är det bara på UHD-BD som den känns värdig. Way to go above and beyond.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Reservoir Dogs (Lionsgate Films, HDR10 samt Dolby Vision FEL, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 341 nits, MaxFALL: 57 nits)

-I don't believe in it.
-You don't believe in HDR?

Tarantinos första (genomförda) långfilm var liksom Pulp Fiction skjuten på 35mm Eastmancolor EXR 5245 (50D). En markant skillnad är dock att han i detta fall höll sig till Super35 hellre än anamorfisk vilket underlättade för flertalet inomhusscener. Det är en lågbudgetfilm som alltid har sett rätt sunkig och billig ut. Här blir det andra bullar däremot.

I mån av HDR så är detta inte en särskilt ljus film. Tvärtom påminner den mycket om äldre SDR-masters, vilket bekräftas av att MaxFALL ligger på så lite som 57 nits enligt metadatan. Däremot upplevs bilden aldrig som mörk likt Heat utan snarare som kontrollerad. Det är inte helt olikt Once Upon a Time in Hollywood som även den är ganska återhållsam.

Vad som däremot sticker ut är förbättringen i mån av upplösning och tillhörande skärpa. Det är nästan surrealistiskt att tänka sig att en debutfilm, gjord på begränsade resurser, helt plötsligt ger ifrån sig en otrolig detaljrikedom. Långsam råfilm skall inte underskattas. Färgerna drar generellt sett mot ett rödaktigt håll och som väntat, även i linje med tidigare analyser, hamnar blod mer än väl utanför BT.709.

Precis som med Pulp Fiction känner jag att detta är ett exempel där allt tycks gå rätt till och påvisar hur bra resultatet blir om rätt hänsyn tas. Det gör att UHD-BD känns bra mycket roligare för katalogtitlar än nya blockbusters.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Lucy (Universal Pictures, HDR10 @ 1000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 1000 nits, MaxFALL: 400 nits)

Denna film verkar vara en favorit för många på UHD, även om jag själv har haft lite svårt för den. Efter en mindre djupdykning har jag lite mer kött på benen och förstår bättre varför min uppfattning är som den är.

Lucy spelades in med en rad olika kameror, både digitala och analoga. Det inkluderar Arri Alexa XT Plus, Red Epic, Sony CineAlta F65 och IMAX MSM 9802. Råformaten varierar också mellan Redcode RAW, Codex och Kodak Vision3 5219 (500T, 15-perf 65mm). Den slutgiltiga mastern var en digital mellankopia med upplösningen 4096x1716 pixlar, vilket har varit källmaterialet för samtliga utgåvor av filmen inklusive de på Blu-Ray och UHD-BD.

Vid en direkt jämförelse mot SDR är det uppenbart att det faktiska dynamiska omfånget inte expanderar på det sätt man kanske väntar sig. Tvärtom så påvisar högdagrar exakt samma klippning i både HDR och SDR, vilket inger misstanken att det i själva verket är en konvertering från SDR till HDR som har skett.

Om de faktiska ljusnivåerna jämförs och då ger SDR ett maxtak på 203 nits (i enighet med BT.2390), blir det tydligt att luminansen är väldigt snarlikt på de båda utgåvorna med reservationen att ljusa partier helt enkelt höjs. Snittljuset är även tämligen högt oavsett och kan upplevas som intensivt. Samtidigt är svärtan lyft i HDR vilket i vissa fall orsakar en mer matt bild. Går att se tydligt i heatmaps.

Eftersom filmen är så pass ljus som den är så håller sig färgerna mestadels inom BT.709 men når ibland DCI-P3. Detta tycks vara helt avsiktligt av coloristen och regissören. Den tydligaste skillnaden mellan dem två är skärpan. Blu-Rayutgåvan har någon typ av lågpassfiltrering som gör bilden ovanligt suddig och mjuk. På UHD-BD finns inte detta problem.

Jag kan absolut förstå om denna typ av bild tilltalar folk, men personligen upplever jag den som steril och lite väl maxad med sitt höga genomsnittsljus. Det passar väl i en naturfilm men inte riktigt ett spelat drama om man frågar mig. Men vill man ha en modern, superskarp look så är den absolut värd att ta en titt på.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps HDR

Dold text

Heatmaps SDR (203 nits white peak, 2.4 power law)

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Dold text

Blu-Ray

Dold text
Permalänk
Bildexpert

The Shining (Warner, HDR10, HDR10+ samt Dolby Vision MEL, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 1633 nits, MaxFALL: 114 nits)

Den är kanske något ljusare än A Clockwork Orange men det passar filmen tämligen bra, inte minst tack vare råfilmen (Eastman 5247) som har en rätt fin kornbild. Mest förvånande är den gröna tonen på den remastrade Blu-Rayutgåvan, vilken inte finns på UHD som tur är.

Heatmaps HDR

Dold text

Heatmaps SDR (2019 Blu-Ray, 203 nits peak white, power law 2.4)

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Dold text

Blu-Ray (2019)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Insidan Ut (Disney, HDR10)

Detta är en unik film. Inte för att den är överdrivet ljus, för det är den inte (likt övriga Pixars filmer), utan för dess design. Glädje är sin egna ljuskälla och skapar en konstant gloria runt sig som gör sig särskilt bra i HDR. Detsamma går att säga om alla kulor med minnen, ty dessa alltid ger lite extra ljus ifrån sig som reflekteras på omgivningen.

Föga förvånande är också färgerna mer än väl utanför BT.709 och konsekvent nog utanför DCI-P3 vid upprepade tillfällen. Det märks både på Glädjes och Vemods hår. Det tycks bara vara Ängslig som hamnar inom BT.709, vilket kanske inte är ett särskilt ängsligt beslut ändå. Detsamma ser också ut att gälla Bing Bong.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Batman Begins (Warner Bros., HDR10, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 500 nits, MaxFALL: 200 nits)

Uppenbarligen en väldigt blandad kompott sett till både hur HDR är implementerat men likväl bilden i överlag. Flertalet sekvenser lider av omfattande brusreducering (t.ex. i bildexempel #104). Drabbade scener tycks inte ha några tydliga gemensamma nämnare men då de ibland uppvisar tydlig kvantisering, där pixelstrukturen går att se, indikerar det att scenerna har digitaliserats vid något tillfälle för att sedan föras tillbaka på film som därefter har skannats igen. Det går inte att dra några slutsatser om varför besluten har tagits men det vore intressant att se hur källmaterialet såg ut.

Övriga scener påvisar en hyfsat god kornbild trots att bilden i överlag är ganska mjuk. Detta tycks uteslutande bero på Nolans ovilja att låta Warner skanna originalnegativen och således begränsar dem till duplikatpositiv. Därav kommer bilden aldrig att bli särskilt skarp och detta är något som påverkar alla Nolans filmer om än i olika utsträckning. I likhet med många andra katalogtitlar från Warner så är snittljusnivån ofta reserverat men tenderar att sticka iväg vid mer intensiva scener. Färgerna nåt bitvis P3 och ibland även BT.2020.

Utgåvan är både före och efter sin tid på samma gång. Det känns lite som att Nolans envishet gör filmen en otjänst med tanke på dess mjuka natur, men det kan också vara en indikation på att man är lite bortskämd. Men oavsett vad så är det en markant förbättring jämfört mot den befintliga Blu-Rayutgåvan, som är mer eller mindre en port av HD-DVD:n från 2006.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

The Dark Knight (Warner Bros., HDR10, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 500 nits, MaxFALL: 200 nits)

I likhet med Batman Begins har åtminstone ett (sannolikt två) duplikatpositiv använts som utgångsmaterial och filmen har en genomgående mjuk look till sig. Det ställs i stark kontrast mot den gamla Blu-Rayutgåvan som hade omfattande skärpefiltrering och brusreducering, vilket orsakade en enorm mängd konturer och i överlag ser rätt undermålig ut. Här finns inte det problemet alls vilket är en enorm lättnad. Samtidigt känns det som att det lilla extra saknas.

Ytterligare en skiljelinje är också IMAX-scenerna som återigen inte riktigt når den skärpa man hade kunnat önska men lyckas bättre med att skapa en lagom soft, närmast drömlik bild. Tycka vad man vill om filmen (jag är inte särskilt förtjust i den) men den har onekligen en unik look både vad som gäller estetik, ljussättning, foto och grade. Det är långt ifrån alla superhjältefilmer man kan säga så om.

HDR är markant mer märkbart här än i Batman Begins där snittljuset ofta är högre och frekvent ger ifrån sig ljusa toppar. Det hjälper bitvis att stärka dramaturgin, men samtidigt är svartnivån oftast märkbart hög och mörka scener ser lätt lite blaskiga ut. Färgerna hamnar ofta utanför BT.709 och nyttjas på ett snyggt sätt utan att det upplevs som forcerat.

Jämnare än Batman Begins är den definitivt, men det är också två väsentligt olika filmer sett till designen och det är svårt att dra några djupgående slutsatser vid direkta jämförelser. Återigen är förbättringen enorm ställt mot Blu-Rayutgåvan, mycket större än Begins.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

The Dark Knight Rises (Warner Bros., HDR10, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 500 nits, MaxFALL: 200 nits)

Sista och i särklass minst problematiska filmen sett till de bildmässiga egenskaperna. Ännu en gång har duplikat använts som källmaterial hellre än originalnegativ men den mjuka karaktären är mindre påtaglig här än tidigare. Samtidigt är Blu-Rayutgåvan väsentligt bättre än tidigare filmer så förbättringspotentialen var heller inte lika stor.

I övrigt påminner den mycket om The Dark Knight både sett till HDR och färg vilket är till dess fördel. Nattscenerna har oftast en lite lägre svartnivå men är fortfarande märkbart lyft. Ser trots det väl balanserat ut.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Efter ett mindre uppehåll kan jag informera om att det kommer rulla på ordentligt framöver.

Suzume no Tojimari (Toho)

HDR10
Mastering Display luminance:1000 nits white/0.0001 nits black
MaxCLL: 996 nits
MaxFALL: 817 nits

I dagsläget finns Suzume no Tojimari endast utgiven på UHD-BD (samt vanlig Blu-Ray) i Japan vilket ledde till att jag fick importera den därifrån. Det finns heller inga utannonseringar om utgåvor i väst och huruvida dem (om den ens släpps på UHD i Europa och USA) är detsamma som den japanska får framtiden utvisa. Jag har också läst rykten om att filmen skall vara mastrad vid en annan vitpunkt än D65 men utgår man från metadatan som ligger på skivan är koordinaterna just D65 (x=0.3127 y=0.3290) och det tycks även stämma väl överens med mina analyser.

Likt nästan all animerad film idag finns det tydliga begränsningar i mån av klippning och det är heller inte särskilt konsekvent. Vissa scener kan påvisa en betydligt hårdare roll-off i högdagrar trots lägre toppar än andra scener. Allt tänker jag hänger ihop med hur animeringen är designad i grunden, vilka arbetsflöden som finns, mjukvarornas begränsningar och inte minst var någonstans i skedet som HDR faktiskt implementeras. Shinkai Makotos filmer ser ut att ha haft ganska snarlik animation och arbetsflöde sedan åtminstone Byōsoku 5 centimetre (och eventuellt även Kumo no mukō, yakusoku no basho) om än med olika nivåer av komplexitet.

Oavsett vilket så är det tämligen uppenbart att snittljuset tenderar att ligga högt i utomhusscener, men det finns ändå utrymme för peaks som sticker iväg. Samtidigt är det svårt att inte märka den typiskt höga svartnivån (svart är oftast grått i japanska filmer) som tenderar att mätta ögonen. Bra eller dåligt? Allt verkar ligga i linje med regissörens intentioner åtminstone.

Färgerna är generellt sett inom BT.709, vilket går hand i hand med den höga ljusnivån, men sträcker sig emellanåt till DCI-P3s territorium vilket märks i synnerhet vid blått och rött. Effekten är sporadisk och reserverad vilket också gynnar filmens estetik då den aldrig upplevs som överdrivet färgstark.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text

Framåt slutet av månaden kommer jag kunna kolla närmre på Kimi no na wa men har lite mer anime jag kan beta av under tiden. Andra titlar som kommer postas inom kort inkluderar Ung Rebell, Motorsågsmassakern, 8 Mile, Thelma & Louise, Dawn of The Dead (både originalet och nyinspelningen) och När lammen tystnar. Har ni några förfrågningar så tar jag gärna emot och kollar vilka möjligheter som finns.

Permalänk
Bildexpert

Ung rebell (Warner Bros.)

HDR10
Mastering Display Luminance: 1000 nits white/0.0001 nits black
MaxCLL: 2105 nits
MaxFALL: 147 nits

Det här är en film som visar sin ålder på flera sätt. Dels för den är helt inspelad med tidiga Cinemascope-objektiv (innan Panavision grundades) vilket orsakar en genomgående soft bild med tydlig akromatisk avvikelse men också då det är ett exempel på tidig negativ färgfilm med endast en filmremsa (till skillnad från three-strip Technicolor). Till en början spelades Ung rebell in på svartvit råfilm men Ray övergick till färg då James Deans popularitet ökade drastiskt och flera scener fick göras om på nytt. I slutändan spelades filmen in på Eastmancolor och framkallades som Warner Color.

För att vara en katalogtitel från Warner så har utomhusscenerna ett högt snittljus. Bildexempel #5 är tydligt då den ljusa fasaden ger en APL på drygt 60 nits. Trots det har många scener ändå reserverade, ljusstarka toppar som lätt sticker iväg. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig heller då en stor del av filmen utspelas under nattetid, något som ofta hjälper att dämpa den annars lite åldrade bildkaraktären.

Grade är utförd på ett konsekvent vis och med hänsyn till det, i dagsläget, åldrade källmaterialet är detta förmodligen en film man som colorist aldrig blir helt nöjd med. Ett problem med tidig Eastmancolor (1950-tal) är att negativen oftast framkallades med en fix som inte var tillräckligt hård och därefter lämnade kvar en viss del av silvret i filmen. Efter tillräckligt lång tid orsakar silvret att färgerna driftar och kan även på ett originalnegativ orsaka viss blekning. I praktiken orsakar det ofta ett lite gulaktigt flimmer. Reversalfilm såsom Kodakchrome har ofta klarat sig bättre då dessa framkallades med hård fix från början för att ge en så ljus bild som möjligt vid visning med projektor.

Oavsett vad så ser Ung rebell generellt sett bra ut färgmässigt. I vissa scener drar hudtoner mot magenta till viss del men tycks vara gjort med hänsyn till begränsningarna, men annars är det tämligen jämnt. Färger är mestadels inom BT.709 men sträcker sig emellanåt ut mot DCI-P3. Särskilt tydligt är Deans röda jacka vilken ofta snuddar precis på P3:s primör. Nice touch!

Presentationen är sammanfattningsvis jämnare än Jätten, men utan riktigt samma slagkraft hos de bästa bitarna. Trots att tidens tand har satt sina spår är förbättringen mot tidigare restaureringar mycket slående och det är svårt att föreställa sig några större förbättringar. Jag kan äntligen sitta nöjd.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Ebola Syndrome (Vinegar Syndrome)

HDR10
Mastering Display Luminance: 1000 nits white level/0.0001 nits black level
Ingen metadata för MaxCLL eller MaxFALL

Vad jag känner till är detta den enda klassiska Category III-filmen som släppts på UHD-BD i dagsläget. För er som inte känner till Cat-III så är det den högsta åldersgränsen som kan ges till biofilm i Hong Kong (18 år). Åldergränsen i sig har länge varit hyfsat vanlig för västerländsk film, men det var länge få inhemska Hong Kong-produktioner som klassificerades. Bortsett från erotik var det oftast filmer med mycket grafiskt, vulgärt innehåll som i väst antingen blev totalförbjudet eller sönderklippt av censuren.

Ebola Syndrome spelades in på 35mm med Arriflex-kameror och råfilm från Fuji. Någon hastighet eller annan info lyckas jag inte hitta, men originalnegativet ska ha skannats på en Arriscan vilket har varit det huvudsakliga källmaterialet för restaureringen.

Det första som slår en är ljusstyrkan, vilken är väldigt hög både sett till genomsnittsnivåerna men också de omfattande topparna. Ljuskällor som hamnar i bild sticker ofta iväg med många hundra nits och drar upp APL rejält. Högdagrarna rullar också av väldigt snabbt men det finns ändå lite nyanser kvar även i de ljusaste områdena så inget av det dynamiska omfånget ser ut att klippas heller.

Det andra, minst lika anmärkningsvärda, är färgerna. Det sticker ut åt alla håll och ofta en bra bit in i DCI-P3. I färganalyserna blir även filmens omfattande mängd blod väldigt påtagligt, ty det oftast alltid hamnar vid P3:s röda primör. Oavsett vad är det en ganska typisk Fuji-look från 90-talet, något som även går att se i en del andra Hong Kong-filmer från samma epok. City Hunter med Jackie Chan är ett mycket tydligt exempel på det.

Jag gillar verkligen hur estetiken kommer fram med hjälp av färgerna och ljussättningen, men på grund av den höga ljusstyrkan i många scener känns det som att de gick lite, lite för långt med den här. Filmen i sig är oavsett vad närmast omöjlig att sluta titta på när man väl börjat. Den blir verkligen bara galnare och galnare för varje scen som går.

Föga förvånande så fick många intressanta scener utelämnas på grund av sin explicita natur.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Thelma & Louise (The Criterion Collection)

HDR10, Dolby Vision FEL
Mastering display luminance: 1000 nits white level/0.0001 nits black level
MaxCLL: 841 nits
MaxFALL: 311 nits

Thelma & Louise spelades in på 35mm Eastmancolor med flertalet kamerauppsättningar från Panavision och Arri. Filmen är uteslutande inspelad i anamorfisk Cinemascope. En uppenbar detalj är att filmsort och framkallningsprocess skiljer sig markant mellan många scener, vilket inte är särskilt konstigt då den är inspelad under väldigt olika omständigheter som krävt olika kompromisser. För denna restaurering skannades originalnegativet på en Lasergraphics Director.

I korta drag kan man sammanfatta bilden som ganska lugn. Det finns helt klart toppar som drar iväg men de är få och aldrig särskilt dominerande, samtidigt som snittljuset är ytterst reserverat. Också märkbart är att färgerna tenderar att hålla sig inom BT.709 på ett utbrett sätt, vilket gör att bilden aldrig ser särskilt ansträngd eller begränsad ut. Det råder verkligen ingen brist på färgnyanser.

Jag skulle kunna beskriva bilden som rik. Inte på så vis att den är kontrastrik eller färgstark utan snarare känns det mer som att man kikar på en riktigt fin biofilm än något modernt, digitalt och överdrivet spektakel.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Wild Things (Arrow Video)

HDR10/Dolby Vision MEL
Mastering display luminance: 2000 nits white level/0.0001 nits black level
MaxCLL: 1995 nits
MaxFALL: 458 nits

Wild Things spelades in på 35mm med kamerauppsättningar från Panavision, uteslutande i anamorfisk Cinemascope. Fastän filmen är släppt av Arrow så är restaureringen gjord av Sony Pictures. Med handen på hjärtat får jag medge att jag aldrig har sett denna film tidigare.

Trots Sonys förflutna så är den genomsnittliga ljusnivån i filmen hyfsat respektabel utan att någonsin framstå som överdrivet ljus. Med det sagt så finns det tydliga toppar i filmen. Ett exempel är #12 då den vita kostymen tydligt sticker iväg rejält i mån av ljus samtidigt som resten av bilden inte gör det. Exponeringen ser också ut att ha varit konstant bra då filmens kornbild aldrig blir alltför påtaglig ens i de ljusaste respektive mörkaste scenerna (underexponerad negativ är blir aldrig bra i mörka scener).

Inte helt olikt Thelma & Louise så håller sig färgerna oftast inom BT.709 men påvisare ändå en bred färgskala. Enstaka sekvenser kan på mycket markanta vis hamna en bra bit in i P3, men oftast är effekten ganska subtil. Tydligast är det i nattscenerna som tenderar att ha särskilt mättade färger mot cyan och blått. En utmärkt grade.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Kimi no na wa (Toho)

HDR10
Mastering display luminance: 1000 nits white level/0.005 nits black level
MaxCLL: 777 nits
MaxFALL: 370 nits

Shinkai Makotos succéfilm Kimi no na wa släpptes på UHD-BD i Japan under sommaren 2017, vilket gjorde det till en av de första animelångfilmerna att presenteras i HDR. Den har sedan dess getts ut i bland annat Storbritannien, Tyskland, Australien med flera men detta inlägg avser endast den japanska originalutgåvan av filmen. Då det är förekommande att anime (samt japansk film i allmänhet) ändras i ljussättning när de når väst kan jag inte garantera att min analys stämmer överens med övriga utgåvor av filmen.

Jag har sett denna film tre gånger sammanlagt. Första gången på bio 2017, den brittiska Blu-Rayen på en Sony BVM 2020 och nu senast igår kväll på min Panasonic OLED. Min uppfattning av filmens visuella innehåll är tämligen samstämmigt och det styrktes ytterligare när jag kikade närmre på vågform samt diagrammen ikväll. Filmen har en väldigt hård klippning av högdagrar, nästan helt utan roll-off och tycks inte alls vara skapad med PQ-tonkurva i åtanke från början överhuvudtaget. Tvärtom verkar tonkurvan intyga att det handlar om en SDR till HDR-konvertering och då det dessutom är en fullkomligt digitalt animerad film är det heller inte särskilt märkligt att det dynamiska omfånget är detsamma.

Den genomsnittliga ljusnivån är hög samtidigt som toppar sällan passerar 2-300 nits, och även då är effekten ganska subtil i de flesta scener. Undantag finns i de mer typiska objekten såsom ljuskällor, reflektioner och (temat i filmen) kometer. Nedslaget är den enda sekvens jag lyckas hitta som passerar 500 nits men jag skulle behöva göra en plot för filmen som visar ljusnivåerna bild för bild och hitta vad jag missat.

Att HDR är en efterkonstruktion visar sig ännu tydligare när färgerna analyseras, ty färgvolymen nästan till punkt och pricka följer BT.709:s legala omfång. Undantagen är få och den gemensamma nämnaren är att färgerna hamnar precis utanför blå respektive röd primärfärg för BT.709 och det tyder snarare på en matematisk konsekvens i samband med konverteringen än ett aktivt, kreativt val av coloristen. Bilden med tårtan är antagligen tydligast, men vissa nattscener påvisar också effekten.

I jämförelse mot Suzume no Tojimari är det tydligt att betydligt mer hänsyn tas till HDR i ett tidigare skede idag än då, vilket absolut inte är något konstigt med tanke på utgåvans ålder. Det är nästan förvånande att bilden ändå är så reserverad som den är med tanke på hur pass ljusstarka många andra tidiga filmer var på UHD (*host* Chappie *host*).

Jag tror ändå att detta är så bra som filmen kommer att se ut och trots att jag har verkat lite hård så är det en markant förbättring mot de Blu-Rayutgåvor jag känner till. Den brittiska utgåvan hade mycket omfattande komprimeringsartefakter och fick ersättas, för att därefter ha vissa defekta bildrutor genom filmen. Den svenska utgåvan saknar märkligt nog bindestreck i de svenska undertexterna och är nästan helt omöjlig att hänga med i vid replikskiften. Den japanska UHD:n är mycket stabil bildmässigt och behaglig att titta på, med välskrivna undertexter (som har ovanligt snyggt typsnitt) och mycket fin förpackning. Man ska väl mest vara beredd på att HDR är implementerat på ett ganska försiktigt om ändå trevligt vis.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Permalänk
Medlem

Ingen som har något att säga om filmen Sucker Punch?

Om filmen kan man tycka mycket, men visuellt är den skitsnygg.

Visa signatur

CPU: I7 7700k @ 4.6GHz - Noctua NH D15S - Asus ROG Strix Z270F Gaming.
GPU: RTX 3070TI @2 st 120mm cf-v12hp hydro dynamic fläktar. 👍
RAM: 32GB DDR4 3200MHz. HÅRDDISK: 4 st SSD, 2 Mekaniska.
MONITOR:1 Xiaomi MI 34"- 3440x1440 144Hz MONITOR:2 Optix MAG274R 27" 1080p 144Hz MONITOR/Tv:3 LG 47lv355n-ZB 47". Nätagg: Corsair Newton R2 1000W. Allt i ett Cooler Master CM Storm Stryker.

Permalänk
Medlem

har du tid/möjlighet så ser jag gärna en analys av Härskarringen i UHD, vet att det pratades mycket om hur mycket extrajobb de lade ner på den versionen när den skulle släppas. Den är enda anledningen att jag har en BR-spelare i dagsläget, även om det efteråt skapats ett sug efter fler filmer med samma kvalitet som den

Visa signatur

CPU: R7 5800X3D | GPU: XFX 6900XT Merc 319 | MB: Gigabyte X570 PRO-I| RAM: 2x16 Corsair LPX@3600MHz CL18|Cooling: Scythe Ninja 5 (Noctua A12x25)|PSU: Corsair SF750|SSD: Samsung 970 EVO Plus 1TB + Corsair MP510 4TB + Samsung 850 EVO 2TB + Samsung 850 PRO 2TB|CASE:NR200P

Permalänk
Bildexpert

@SCORPIUS: Vad jag vet (utifrån min lilla research) finns den inte utgiven på UHD-BD och således kan jag tyvärr inte analysera den.

@sweisdapro: Jag har inte LOTR i samlingen men de har analyserats på Blu-Ray.com i länkarna nedan.
Film 1.
Film 2.
Film 3.

Motorsågsmassakern (Dark Sky Films)

HDR10 samt Dolby Vision MEL
Mastering display luminance: 1000 nits white level / 0.0001 nits black level
MaxCLL: 1000 nits
MaxFALL: 400 nits

Jag vet inte om man kan säga att den här filmen har särskilt hög status men då den har getts ut gång på gång till förbannelse med mycket varierande kvalitet vill man ju gärna sätta ner foten någon gång. Vi såg det med Zombi 2, men här är det lite svårare.

Motorsågsmassakern spelades in på 16mm Ektachrome vilket är en reversal färgfilm. Den är med andra ord inte skjuten på negativ vilket är standard för nästan alla analogt skapade biofilmer. Eftersom exponering av reversalfilm leder till att silvrets densiteten minskar, så leder det till att högdagrar lätt blir överexponerade och tappar detaljer. Negativ fungerar på det omvända viset då densiteten tvärtom ökar och som följd går det vanligtvis att överexponera Eastmancolor med cirka 5-6 steg innan detaljer i högdagrar börjar försvinna.

Det faktumet verkar delvis förklara ljuset i filmen, eftersom toppar tenderar att bli väldigt ljusstarka och sakna vedertagna toner i högdagrar. Särskilt tydligt är det i exempel #6 då himlen är mycket ljus och är bitvis helt vit. Samtidigt är det välkänt att restaureringen har ett par år på nacken och då HDR har implementerats långt senare så är risken att det finns en kaka-på-kaka effekt här beroende på vilka ändringar som har gjorts tidigare i arbetsflödet. Bilden i sig är annars väldigt finkornig och relativt ren, även om det fortfarande finns damm och repor kvar vilket jag ändå känner hör hemma. Det är inte särskilt distraherande i vart fall men HDR ser lite väl forcerat ut.

Vad som gäller färgerna så ska filmen enligt metadatan vara mastrad BT.2020 som färgrymd istället för DCI-P3 och det märks tydligt. Både rött och cyan tenderar att hamna utanför P3. Filmens grade är ändå väldigt adekvat och välgjord med små färgskiftningar mellan scenerna.

Jag kan verkligen se hur mycket tid och energi som har krävts här och det är verkligen ett gediget arbete som har gjorts. Trots det har jag väldigt svårt att rättfärdiga en så pass ljusstark bild som det ofta är med tydlig klippning. Bokstavligt talat så är filmen ändå så pass begränsad i sin dynamik att det känns direkt konstigt att se den så här ljus. Hade som många andra hoppats på ett slags end-all-be-all, men man får väl vänta ett tag till...

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Permalänk

Det jag vill veta är hur jag kan spela upp 10bit HDR TrueHD och allt vad det nu heter på min dator via potplayer eller VLC, hur jag än gör blir bilden så urvattnad och gråskalig, jättretråkigt

Permalänk
Bildexpert

@totte1015: Jag har väldigt begränsad erfarenhet av uppspelning av HDR på datorn men det låter som att bildinnehållet tolkas som SDR. I VLC kan du åtminstone säkerställa att metataggar är rätt genom att trycka Ctrl+J. Om det står att transfer function är ST2048 (PQ) så vet du att mediaspelaren åtminstone tolkar filen som HDR och då är det förmodligen någon inställningsfråga. Om det står något annat, till exempel ITU-R BT.709, så kommer bildinnehållet att tolkas fel och därefter se fel ut.

Permalänk
Medlem

Kolla så att du har aktiverat HDR i Windows.

Permalänk
Medlem
Skrivet av sweisdapro:

har du tid/möjlighet så ser jag gärna en analys av Härskarringen i UHD, vet att det pratades mycket om hur mycket extrajobb de lade ner på den versionen när den skulle släppas. Den är enda anledningen att jag har en BR-spelare i dagsläget, även om det efteråt skapats ett sug efter fler filmer med samma kvalitet som den

Här har du en som jag hittade.
Mvh Paul

https://www.senses.se/recension-the-lord-of-the-rings-trilogy...
Bild – Sagan om Ringen 4K
Sagan om Ringen-trilogin filmades alla tre i ett svep, i huvudsak från oktober 1999 till december 2000, med så kallade pick-ups mellan 2001-2004. Filmerna är fotade på 35mm (Super 35mm, vilket ger lite större korn), sedan digitalt scannade och efterbehandlade för alla specialeffekter, renderade i 2K för att åter föras över till 35mm för biovisningarna. Denna process har haft sina fördelar, då master-35:an är väldigt hög kvalitet och ganska ”ren” från slitage, repor och smuts. Perfekt att scanna och blåsa upp till 4K alltså.

Gandalf FOTR 4K
(klicka för större version) Bilden känns mer ”modern” men också tydligt uppmjukad och befriad från naturliga korn från 35mm-originalet.
Foton: THE LORD OF THE RINGS, THE FELLOWSHIP OF THE RING, THE TWO TOWERS, THE RETURN OF THE KING and the names of the characters, items, events and places therein are trademarks of The Saul Zaentz Company d/b/a Middle-earth Enterprises under license to New Line Productions, Inc.

Och resultatet är, som väntat, smått episkt. Sagan om Ringen-trilogin är alla otroligt visuella filmer och de har – ärligt talat – aldrig sett i närheten av så här bra ut – faktiskt inte ens på bio. Svärtan i alla nattscener blir avgrundsdjup, helt utan artefakter eller grådaskig posterisering i gränslandet till ljusa områden från naturliga ljuskällor. Färgerna i det Nya Zeeländska landskapet är sprudlande i Dolby Vision och drar verkligen in tittaren, utan att skapa onaturliga överdrifter eller pastelltoner. Skärpan är överlag också mycket bra och får vissa scener att kännas nästan som 3D (vi har sett filmen på Panasonics nya topp-OLED HZ2000 och deras flaggskepps UHD-spelare UB9000). Sen kommer ett val som skaparna av 4K-utgåvan gjort: den naturliga kornigheten, som alltid finns på 35-original, är som bortblåst – man har helt enkelt digitalt jämnat ut alltihop. Hade vi inte vetat att filmerna är fotade på celluloid hade vi kunnat gissa från bilden att detta är filmat på digital teknik (vilket också är meningen för att Ringen-trilogin ska likna Hobbit-trilogin, som filmades helt digitalt nästan tio år senare). Fördelen är såklart att filmen kan se ”renare” och mer modern ut; nackdelen är att då man tar bort korn tar man tyvärr också bort en del naturliga detaljer, vilket kanske inte märks så mycket i närbilder utan mer anas i vida landskapsbilder som inte är riktigt så knivskarpa som man kanske kunde förväntat sig.

Finns det andra smolk i mjöd-bägaren då? Ett par. Kanske på grund av den lite väl ambitiösa ”digitaliseringen”, som eliminerat brus och gryn, så har något hänt i transfern till 24 frames – något som gör att man tidvis får en viss ryckighet, ”judder”, i vissa panoreringar. Det är inte jättestörande, men de märks ändå av då och då, särskilt i lugna kamerarörelser i dagsljus. Effekterna håller väl för en 20 år gammal filmserie, men såklart ser vissa – som var halvbra redan från början, till exempel när Isildur tar på sig ringen i striden, eller Smeagols vän dras under vattnet efter fisken – ännu sämre ut här, i kristallklar högupplösning. Man har även digitalt målat över och ”smetat ut” vissa detaljer som förmodligen såg jättebra ut på film och lågupplöst media, men som här nästan påminner om lokal censurering av enskilda detaljer.

Dock, med tanke på hur illa den digitala brusreduceringen påverkade bilden i trilogin på Blu-ray (201) är detta oceaner av förbättring. Egentligen är det lite att med lupp leta fel på en filmklassiker som här överförts i strålande version av Jackson och gänget på New Line och Warner; en bildnivå av i princip genomgående högsta klass och modern HDR i absolut världsklass tack vare Dolby Vision.

Visa signatur

Fractal Design Define R6 Svart, Corsair HX 850, Gigabyte X570 Aorus Elite, Ryzen 9 5950x, Fractal Design Celsius S36, NVIDIA GeForce GTX 1080Ti, G.Skill 32 GB DDR4 3600MHz CL19 Sniper X Urban Camo, Seagate Archive 8TB, Toshiba 12 TB N300, SSD Samsung 500 GB, SSD 1TB WD Black, Asus BluRay extern, Edifier högtalare, Samsung 27¨1440p skärm, Fnatic Gear Read silent, Logitech pro x mus.

Permalänk
Bildexpert

Schindler's List (Universal Pictures)

HDR10, Dolby Vision FEL
Mastering display luminance: 1000 nits white level / 0.001 nits black level
MaxCLL: 1000 nits
MaxFALL: 311 nits

Några kanske undrar varför jag tar denna film när det finns så mycket annat, inte minst nytt. Utöver att det är en mycket viktig och bra film (tveklöst Spielbergs bästa) så visar den vilken potential som finns för HDR när utgångsmaterialet är svartvitt.

Schindler's List spelades in på 35mm med i huvudsak Eastman Double-X 5222 och Plus-X 5231, vilka av Kodak har en rekommenderad hastighet på 200 respektive 125 ASA men verkar vara något överexponerade här. Färgscenerna är skjutna på Eastmancolor 5247 (125T) och 5296 (500T). Filmen restaurerades år 2013. Originalnegativet skannades i 6K på en Arriscan och slutfördes i 4K. Den restaureringen, som även användes på Blu-Rayutgåvan, är vad som har varit till grund här.

Den genomsnittliga ljusnivån är ofta något högre än väntat (inte minst i scener med dagsljus) men högdagrar lyckas ändå expandera mycket väl och skapa ett bra dynamiskt omfång. Som väntat märks det särskilt tydligt i direkta ljuskällor, reflektioner, blixtar och liknande. Ljusa detaljer rullar av mjukt utan någon som helst klippning och ser aldrig ansträngt ut.

Då samtliga visningskopior av filmen gjordes på färgfilm var vissa skiftningar i gråskalan närmast oundvikligt, något som även varit tydligt på de analoga kopiorna av Oppenheimer. Då effekten är mer eller mindre slumpmässig är det också svårt att helt efterlikna det i den digitala domänen. Här saknas färgmättnad helt i samtliga svartvita scener vilket inte är särskilt förvånande. Färgscenerna lyckas ändock nyttja det större färgomfånget om än på ett tämligen konservativt vis.

Det är sällan jag upplever att en film blir mer fängslande tack vare HDR men Schindler's List kan nog ses som ett exempel på det. Jag ska nog analysera några fler svartvita titlar framöver.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Permalänk
Bildexpert

Barbie (Warner bros.)

HDR10
Mastering display luminance: 1000 nits white level/0.0001 nits black level
MaxCLL: 446 nits
MaxFALL: 115 nits

De flesta kanske förväntade sig en närmast bombastiskt ljus film, men icke. Tvärtom så är den rent nivåmässigt tämligen reserverad och har egentligen ganska få scener där snittljuset höjs markant. Undantag finns förstås, såsom mugshotsen på polisstationen. Samtidigt är det tydligt att svärtan är förhöjd i flertalet scener vilket egentligen var det enda negativa jag kunde hitta sett till ljussättningen i filmen.

Färgerna sträcker sig utanför BT.709 primärt i Barbieland och då främst vid rosa samt röda toner (uppenbarligen), även om starka blåa toner förekommer med. Det skapar en tydlig skiljelinje mot den så kallade riktiga världen, som sällan når DCI-P3.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Dold text
Permalänk
Medlem

@Nissling vet du något bra sätt att tonmappa HDR till SDR för uppspelning genom Windows? Nog för att HDR kan vara trevligt (särskilt nu när jag sitter på en skärm som faktiskt klarar det rätt hyfsat), men jag känner ofta att det inte sitter riktigt rätt och skulle hellre ha bra SDR i 4K. Eftersom 4K SDR verkar bortglömt tänker jag att då får jag väl tonmappa, men vet inte bästa approach till det (eller om det ens går att få bra).

Permalänk
Bildexpert

Oppenheimer (Universal Studios)

HDR10
Mastering display luminance: 1000 nits white level/0.005 nits black level
MaxCLL: 186 nits
MaxFALL: 147 nits

Vem fick för sig att Barbenheimer var över?

Detta är första filmen som Nolan gjort utan Warner Bros på över tjugo års tid då han lämnade bolaget i protest år 2021. Det föll honom inte i smaken att hans, och andra regissörers filmer, skulle släppas på HBO samtidigt som de fick biopremiär utan deras godkännande. En läsvärd recension av filmen på FLM beskriver hur Nolans egna upplevelser från Warner skildras i Oppenheimer, vilket gjorde att jag tolkade filmen helt annorlunda vid min andra titt.

Oppenheimer spelades in primärt på 65mm, med en kombination mellan traditionell 5-perf (2.21:1) samt 15-perf IMAX (1.43:1). All färgfilm är Kodak Vision 3 men med olika hastigheter och färgtemperaturer, varierande mellan 50D och 500T. Som den första av sitt slag används även monokrom film för 65mm i form av Eastman Double-X 5222, vilket var något Kodak spenderade mycket tid och pengar på för att få bukt på. Flertalet VFX-scener ska tydligen vara inspelade på 35mm (Kodak Vision3 500T 5219).

Filmen är helt fotokemiskt skapad utan några digitala mellankopior, vilket också uppenbarar sig vid titlar (såsom exempel #4 och #5). För skanning ska åtminstone ett duplikatpositiv ha använts hellre än originalnegativen, vilket är standard för Nolan. Vissa av IMAX-scenerna påvisar visst flimmer vilket också tycks vara ett resultat av kontaktkopieringen.

Vid en direkt jämförelse kan man utan några direkta tvivel konstatera att filmen påvisar exakt samma dynamiska omfång i HDR som i SDR. Genom att konvertera Blu-Rayutgåvan till ST.2084 med referensvitt vid 203 nits är bilden slående lik, såsom i exemplet nedan där den ställs mot HDR-presentationen.

Vad jag har sett både i mina egna analyser samt plots som andra har gjort, är att filmen nästan aldrig hamnar över 200 nits CLL. Detta leder oundvikligt till kontroverser i vissa kretsar, inte minst huruvida detta ens "kan kallas HDR". Det är lätt att ställa sig i lägret som hävdar att det skulle vara frågan om "fake HDR" då ljusnivån inte blir "tillräckligt hög", vilket vi har sett genom åren hos exempelvis HDTV Test. Men resonemanget håller inte enligt mig.

Den primära fördelen hos HDR är att man slipper den relativa CRT-emuleringen som power law alltid kommer dragandes med. Då ljusnivåerna är nominella, kan de inte misstolkas på innehållsnivå. Detta gick jag igenom i mitt inlägg avseende Heat. Ytterligare en frågeställning är ju vem detta ens fejkas för? Alla med en korrekt kalibrerad bildvisare kan själva se filmen och bedöma utifrån det huruvida filmen är tillräckligt ljus eller inte. Om den så är för mörk så märks det rimligtvis.

Ytterligare en faktor jag har lagt märke till efter att ha gjort mina analyser, inklusive flertalet som inte är postade i tråden, är att SDR till HDR-konverteringar är tämligen vanligt och då ofta görs markant ljusare på UHD-BD utan att något egentligt omfång ökar. Lucy är ett tydligt exempel på det, och i Motorsågsmassakern är det tydligt att man har gjort klippta högdagrar ännu ljusare. Utöver att tonmappningen försvåras i HDR utan att någon extra information adderas, så blir en konvertering från HDR till SDR närmast omöjlig att göra korrekt vilket ställer till det för projektorägare.

Kanske de mest absurda exemplen är de där HDR mastering utförs helt utan regissörens kännedom av en extern distributör i tredje hand. Triangle of Sadness är nog det bästa exemplet, där Criterions UHD-BD är i BT.709 och godkänd av Ruben Östlund själv. Den tyska UHD:n är däremot mastrad i HDR10+ och har en maxCLL på 945 nits med många ljusa scener. Efter att jag hörde av mig till coloristen blev han närmast förbluffad, då han tillsammans med regissören och fotografen endast har godkänt en grade i BT.709 för hemmavideo samt en i DCI-P3 för biodistribution.

Frågan är då varför man fokuserar på Oppenheimer exempelvis, där Nolan själv varit högst delaktig och bevisligen fått exakt det resultat han eftersträvar? Varför är detta "fake HDR" när andra titlar blir närmast misshandlade utan att någon rycker på ögonbrynen? Och hur ska man kunna forcera HDR till att nå en viss nivå utan att kreatörens integritet kränks? Jag får inte ihop det alls.

Så då till frågan: Är detta HDR? Ja, det är en korrekt utförd HDR-master så långt som det tekniska arbetet har gått. Däremot är den inte särskilt ljus, vilket den inte heller utger sig för att vara baserat på både metadatan och de faktiska analyserna. Utöver det påvisar filmen markant bättre bitdjup och övergångar i HDR, något som märks särskilt tydligt i mörka scener.

Färgerna sträcker sig emellanåt utanför BT.709, främst vid de mer explosiva scenerna. Ytterligare en aspekt att ha i åtanke är att de svartvita scenerna inte är monokroma utan har en svag ton mot cyan samt grön. Såg personligen två stycken 70mm-kopior av filmen (i Sverige samt USA) och båda påvisade samma toning. Misstänkte från början att det var ett oavsiktligt resultat av den fotokemiska processen men den tycks vara helt avsiktlig.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

På grund av kvantiteten bilder så finns individuella album för varje kategori länkad i titlarna.

HDR heatmaps

Dold text

SDR heatmaps (100 nits, power law 2.4)

Dold text

Färganalys

Dold text

Tonemaps (BT.2100 till BT.709)

Dold text

Blu-Ray

Dold text
Permalänk
Bildexpert

@DasIch: Har inte lekt med det själv men jag har hört en del gott om madVR, så det skulle jag kolla på.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Nissling:

@DasIch: Har inte lekt med det själv men jag har hört en del gott om madVR, så det skulle jag kolla på.

Har inte fått madVR att funka, men ska försöka bråka lite mer med det. I värsta fall får det väl bli att göra en rip och fixa i Resolve, fast då ska det verkligen vara värt tiden.

Apropå HDR, har du sett Knives Out? Nu har jag bara sett en (högkvaltiativ) rip, men det är ett exempel där jag verkligen velat ha SDR i 4K. Vanliga SDR-versionen är sjukt snygg. HDR-versionen tyckte jag dock såg lite märklig och tillgjord ut, med en massa filmgryn som såg ut att vara påklistrat.

Permalänk
Bildexpert

Har inte sett Knives Out men vill minnas att den, likt Oppenheimer, i praktiken inte skiljer sig något i mån av omfång vad som gäller HDR ställt mot SDR. Pyoko gjorde en analys av den för ett par år sedan.

Det går ju att fixa tonmappning i Davinci, vilket jag gör för bilderna, men det svåra blir ju kaskadkodningen om man ska exportera film. Alternativet är ju att exportera som DNxHR eller ProRes men då blir filerna markant större och dessutom inte kompatibla med samtliga mediaspelare.