Analys av HDR samt WCG (Nördvarning)

Zombi 2 (Blue Underground, HDR10 samt Dolby Vision FEL)

Jag säger varken Zombie, Zombie Flesh Eaters eller Sanguelia. För mig är det Zombi 2 som den heter och alltid kommer att heta, även om det inte är en uppföljare. Deal with it.

Zombi 2 kanske kan ses som en giallo med zombies. Den prickar rätt på det allra mesta: Framtung och kass dubbning på italienska, tydligt fokus på lättklädda (eller ibland rentav nakna) kvinnor, blodiga avrättningar med tydligt fokus på lidande och den visuella estetiken. Den kommer aldrig att kunna bli lika ikonisk som Suspiria eller Deep Red, och zombieelementen kan framstå som billiga i jämförelse med Romeros Dawn of the Dead.

Men det är något särskilt med dess råa, smutsiga framtoning som verkligen lämnar starkt intryck hos mig. Allt går liksom upp till elva med utspetsade ögon, hajdueller och sönderruttna zombies som vaknar till liv fastän de har inälvorna fyllda av maskar. Fulci försöker knappt och lyckas med så mycket som ingen annan tycks klara av. Ytterst fascinerande.

Filmen spelades in på 2-perf 35mm (så kallad Techniscope) och Eastmancolor. Enligt Svensk Filmdatabas gjordes det fotokemiska efterarbetet i Technicolor. I fallet med Blue Undergrounds master så har originalnegativet skannats och restaurerats i 4K, vilket slutfördes år 2018. Eftersom denna film har cirkulerat i otal olika masters, överföringar och andra kopior världen över som skiljer sig i alla tänkbara avseenden är det svårt att sätta några bensäkra referenser. Fulci är dessutom död sedan länge.

Det första som uppenbarar sig är kornbilden. Då en väsentligt mindre bildyta används vid Techniscope än vad traditionell Cinemascope ger upphov till är filmkornen förhållandevis påtagliga. Samtidigt har bilden en mycket stabil karaktär, där kornen inte upplevs som brusiga utan snarare bygger upp bilden på ett vackert vis. Det finns absolut ingen brusreducering att tala om heller. För analoga cinefiler (ja, jag räcker upp en hand) är detta närmast en gåva från ovan.

Ljussättningen är mycket välgjord och skiftar aldrig i hög- eller lågdagrar på ett irriterande vis. HDR har använts på liknande vis som i Fist of Fury på så vis att snittnivåerna är återhållsamma utan att bilden upplevs som mörk. Dock är ljusa partier mer utmärkande och sticker snabbare upp i högre värden även om det aldrig blir överdrivet ljus heller. Med andra ord är det extra omfånget tydligt och enkelt att upptäcka. I mån av färg har arbetet gått till hyfsat försiktigt där det mestadels hålls inom BT.709 på ett snyggt, diskret sätt. Samtidigt förekommer det färger i P3, inte minst rött i form av blod samt blått/cyan i form av havsvatten.

Zombi 2 är och kommer alltid att vara en verklig vattendelare. Vad man än tycker om dess unkenhet, intensiva gore, kvinnosyn eller billiga försök till att kapitalisera på Dawn of the Dead så känner jag att allt i slutändan faller samman till något eget. Man behöver inte tycka att det är bra på något vis, men Zombi 2 försöker vara så generisk den kan samtidigt som det är en film som ingen annan. Det är mycket svårt att åstadkomma. Kanske blir någon Fulci till i helgen.

Utgåvan har svenska undertexter. Dessa är dock baserade på den amerikanska dubbningen och är således inte en korrekt översättning av originalspåret på italienska (som f.ö. finns tillgängligt i mono).

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom DaVinci)

Visa innehåll

Dold text

A Clockwork Orange (Warner Bros, HDR10 @ 4000 nits white level/0.005 nits black level, MaxCLL: 2553 nits, MaxFALL: 195 nits)

It's funny how the colors of the real world only seem really real when you viddy them on the screen.

Kubricks första film hos Warner spelades in på 35mm Eastmancolor 5254 (100T) och i huvudsak med en Arriflex 35-IIC. Den kompakta kameran möjliggjorde fria kamerarörelser, vilket förekommer i flertalet sekvenser såsom Alexs fight med "kattkvinnan". Många scener är inspelade vidvinkelobjektiv som har kraftig distorsion i kanterna, vilket Kubrick tog hänsyn till i kompositionen då den är (likt många av hans andra filmer) väldigt centrerad.

Filmen har släppts på så gott som alla tänkbara videoformat. VHS, Laserdisc, CED, VHD, Betamax, DVD, UMD, HD-DVD, Blu-Ray och år 2021 var det äntligen dess tur att släppas på UHD-BD. Filmen skannades på en filmskanner av Lasergraphics (oklart vilken, förmodligen Director) och restaurerades i 4K av Warner.

I jämförelse mot den äldre Blu-Rayutgåvan så drar merparten av hudtonerna mer åt det röda hållet hellre än orange. Än mer intressant är att det förekommer tydlig färgmättnad även i särskilt ljusa partier, vilket går hand i hand med den i överlag rätt kalla färgtemperaturen. Ett mycket tydligt exempel på det är under Ludovicho-scenerna, där projektorlampan tydligt drar mot blått medan den på äldre utgåvor helt enkelt klipper och skapar ett vitt, monokromt ljus.

HDR är tämligen stilfullt och låter sig inte gå obemärkt förbi någon. Den genomsnittliga ljusnivån är visserligen lagom men bilden drar ganska lätt mot ett ljust håll. I vissa fall kanske lite för ljust för min personliga smak (t.ex. där Alex sträcker fram sin hand mot Dim), men högdagrar är alltid intakta och påvisar ingen klippning som tidigare utgåvor åtminstone. Färgerna är i huvudsak inom BT.709 men sticker ut vid exempelvis blod och viss scenografi. Särskilt tydligt är för- och sluttexterna.

Som tonåring såg jag denna film antagligen långt många fler gånger än vad som är rimligt. Att nu se om den, mer än tio år sedan sist, råder det inga direkta tvivel om att man tolkar filmen väldigt annorlunda i vuxen ålder. En väldigt obehaglig film på många sätt, både i hur den porträtterar individer och samhället. Man ack så bra också. Jämfört mot äldre utgåvor är förbättringen enorm trots att jag känner viss ambivalens kring HDR den här gången. Jag får kika på lite mer Kubrick och se hur övriga är.

Med hänsyn till SweC:s trivselregler har vissa bildexemplen utelämnats.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Visa innehåll

Dold text

Casino (Universal, HDR10 @ 1000 nits white/0.005 nits black)

Min första analys av en Universal-titel. Casino spelades in på 35mm Eastman EXR 5248 (100T) samt 5293 (200T) uteslutande med kameror och objektiv från Panavision. Robert Richardson var fotograf och han lyckades göra filmens visuella utstrålning till vad som kan ses som en huvudkaraktär. Vegas glittar som aldrig förr, färger sprakar för glatta livet och allt är väldigt 70-tal. Det är en stor kontrast ställt mot Maffiabröder som denna film ofta jämförs med.

I HDR sticker filmen inte under stolen: Topparna är ljusa. Ofta. Och det märks genomgående. Allt från pyttesmå ljusreflektioner till enorma strålkastare ger konstant ifrån sig mer ljusstyrka än omgivningen. Samtidigt hålls den genomsnittliga ljusnivån alltid på en rimlig nivå som lämpar sig bra för ett mörkt rum och det är heller inga direkta svårigheter för en OLED att tonmappa ljusa partier så att de fortfarande har kvar rimligt med slagkraft. Ställt mot den inkluderade Blu-Rayskivan (vars master är densamma som gavs ut på HD-DVD år 2006) är förbättringen gigantisk. Ljusa partier blir inte längre vita utan visar konstant olika nyanser och uppvisar aldrig någon som helst klippning.

Vad som gäller färgerna är melodin densamma där. Det är i överlag färgstarkt och mättat, men aldrig överdrivet. Det märks tydligt att ljusskyltar och röda mattor i Vegas lätt drar iväg tydligt men även bildexempel #10 påvisar att i princip alla juveler i Sharon Stones smycke hamnar utanför BT.709s legala omfång. Estetiskt sett är detta mycket tilltalande i min bok.

Filmen har en bitvis mjuk karaktär tack vare all blooming, vilket tycks vara bitvis ett avsiktligt val för att skapa en 70-talskänsla över bilden. Samtidigt finns det inga direkta spår av lågpassfiltrering eller brusreducering och kvar är en mycket autentisk, filmisk bild. Flertalet optiska titlar (b.la. titelsekvensen) verkar ha återskapats digitalt då de inte påvisar någon generationsförlust. Detta är också en tydlig särskiljning från äldre utgåvor vilka har använt duplikat.

Det kan också vara värt att nämna att många filmer av Universal inte har huvudtitlar inklippta i originalnegativen utan får det adderat på duplikat. Detta är tydligt i bland annat Jurassic Park och Mumien där huvudtexter (som t.ex. säger vilket årtal eller på vilken plats scenen utspelas) endast förekommer om filmen visas utan undertexter. Om undertexter är valda, till exempel på svenska, försvinner huvudtexten i valda scener och informationen dyker istället upp i undertexterna. Det gäller inte bara utgåvor på Blu-Ray, UHD-BD etc utan var deras tillvägagångssätt även på analoga visningskopior på biografer. Inglourious Basterds är ett tydligt exempel på det.

Jag är lite kluven till filmen i sig. Förmodligen är det den av Scorsese jag gillar mest (tillsammans med Kristi sista frestelse) men i överlag är det mestadels "Scorsese är Scorsese", och väldigt gubbigt så att säga. Men om jag känner för att se om den igen så är det bara på UHD-BD som den känns värdig. Way to go above and beyond.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Visa innehåll

Dold text

Reservoir Dogs (Lionsgate Films, HDR10 samt Dolby Vision FEL, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 341 nits, MaxFALL: 57 nits)

-I don't believe in it.
-You don't believe in HDR?

Tarantinos första (genomförda) långfilm var liksom Pulp Fiction skjuten på 35mm Eastmancolor EXR 5245 (50D). En markant skillnad är dock att han i detta fall höll sig till Super35 hellre än anamorfisk vilket underlättade för flertalet inomhusscener. Det är en lågbudgetfilm som alltid har sett rätt sunkig och billig ut. Här blir det andra bullar däremot.

I mån av HDR så är detta inte en särskilt ljus film. Tvärtom påminner den mycket om äldre SDR-masters, vilket bekräftas av att MaxFALL ligger på så lite som 57 nits enligt metadatan. Däremot upplevs bilden aldrig som mörk likt Heat utan snarare som kontrollerad. Det är inte helt olikt Once Upon a Time in Hollywood som även den är ganska återhållsam.

Vad som däremot sticker ut är förbättringen i mån av upplösning och tillhörande skärpa. Det är nästan surrealistiskt att tänka sig att en debutfilm, gjord på begränsade resurser, helt plötsligt ger ifrån sig en otrolig detaljrikedom. Långsam råfilm skall inte underskattas. Färgerna drar generellt sett mot ett rödaktigt håll och som väntat, även i linje med tidigare analyser, hamnar blod mer än väl utanför BT.709.

Precis som med Pulp Fiction känner jag att detta är ett exempel där allt tycks gå rätt till och påvisar hur bra resultatet blir om rätt hänsyn tas. Det gör att UHD-BD känns bra mycket roligare för katalogtitlar än nya blockbusters.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Visa innehåll

Dold text

Lucy (Universal Pictures, HDR10 @ 1000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 1000 nits, MaxFALL: 400 nits)

Denna film verkar vara en favorit för många på UHD, även om jag själv har haft lite svårt för den. Efter en mindre djupdykning har jag lite mer kött på benen och förstår bättre varför min uppfattning är som den är.

Lucy spelades in med en rad olika kameror, både digitala och analoga. Det inkluderar Arri Alexa XT Plus, Red Epic, Sony CineAlta F65 och IMAX MSM 9802. Råformaten varierar också mellan Redcode RAW, Codex och Kodak Vision3 5219 (500T, 15-perf 65mm). Den slutgiltiga mastern var en digital mellankopia med upplösningen 4096x1716 pixlar, vilket har varit källmaterialet för samtliga utgåvor av filmen inklusive de på Blu-Ray och UHD-BD.

Vid en direkt jämförelse mot SDR är det uppenbart att det faktiska dynamiska omfånget inte expanderar på det sätt man kanske väntar sig. Tvärtom så påvisar högdagrar exakt samma klippning i både HDR och SDR, vilket inger misstanken att det i själva verket är en konvertering från SDR till HDR som har skett.

Om de faktiska ljusnivåerna jämförs och då ger SDR ett maxtak på 203 nits (i enighet med BT.2390), blir det tydligt att luminansen är väldigt snarlikt på de båda utgåvorna med reservationen att ljusa partier helt enkelt höjs. Snittljuset är även tämligen högt oavsett och kan upplevas som intensivt. Samtidigt är svärtan lyft i HDR vilket i vissa fall orsakar en mer matt bild. Går att se tydligt i heatmaps.

Eftersom filmen är så pass ljus som den är så håller sig färgerna mestadels inom BT.709 men når ibland DCI-P3. Detta tycks vara helt avsiktligt av coloristen och regissören. Den tydligaste skillnaden mellan dem två är skärpan. Blu-Rayutgåvan har någon typ av lågpassfiltrering som gör bilden ovanligt suddig och mjuk. På UHD-BD finns inte detta problem.

Jag kan absolut förstå om denna typ av bild tilltalar folk, men personligen upplever jag den som steril och lite väl maxad med sitt höga genomsnittsljus. Det passar väl i en naturfilm men inte riktigt ett spelat drama om man frågar mig. Men vill man ha en modern, superskarp look så är den absolut värd att ta en titt på.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps HDR

Visa innehåll

Dold text

Heatmaps SDR (203 nits white peak, 2.4 power law)

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Visa innehåll

Dold text

Blu-Ray

Visa innehåll

Dold text

The Shining (Warner, HDR10, HDR10+ samt Dolby Vision MEL, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 1633 nits, MaxFALL: 114 nits)

Den är kanske något ljusare än A Clockwork Orange men det passar filmen tämligen bra, inte minst tack vare råfilmen (Eastman 5247) som har en rätt fin kornbild. Mest förvånande är den gröna tonen på den remastrade Blu-Rayutgåvan, vilken inte finns på UHD som tur är.

Heatmaps HDR

Visa innehåll

Dold text

Heatmaps SDR (2019 Blu-Ray, 203 nits peak white, power law 2.4)

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Visa innehåll

Dold text

Blu-Ray (2019)

Visa innehåll

Dold text

Insidan Ut (Disney, HDR10)

Detta är en unik film. Inte för att den är överdrivet ljus, för det är den inte (likt övriga Pixars filmer), utan för dess design. Glädje är sin egna ljuskälla och skapar en konstant gloria runt sig som gör sig särskilt bra i HDR. Detsamma går att säga om alla kulor med minnen, ty dessa alltid ger lite extra ljus ifrån sig som reflekteras på omgivningen.

Föga förvånande är också färgerna mer än väl utanför BT.709 och konsekvent nog utanför DCI-P3 vid upprepade tillfällen. Det märks både på Glädjes och Vemods hår. Det tycks bara vara Ängslig som hamnar inom BT.709, vilket kanske inte är ett särskilt ängsligt beslut ändå. Detsamma ser också ut att gälla Bing Bong.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Visa innehåll

Dold text

Batman Begins (Warner Bros., HDR10, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 500 nits, MaxFALL: 200 nits)

Uppenbarligen en väldigt blandad kompott sett till både hur HDR är implementerat men likväl bilden i överlag. Flertalet sekvenser lider av omfattande brusreducering (t.ex. i bildexempel #104). Drabbade scener tycks inte ha några tydliga gemensamma nämnare men då de ibland uppvisar tydlig kvantisering, där pixelstrukturen går att se, indikerar det att scenerna har digitaliserats vid något tillfälle för att sedan föras tillbaka på film som därefter har skannats igen. Det går inte att dra några slutsatser om varför besluten har tagits men det vore intressant att se hur källmaterialet såg ut.

Övriga scener påvisar en hyfsat god kornbild trots att bilden i överlag är ganska mjuk. Detta tycks uteslutande bero på Nolans ovilja att låta Warner skanna originalnegativen och således begränsar dem till duplikatpositiv. Därav kommer bilden aldrig att bli särskilt skarp och detta är något som påverkar alla Nolans filmer om än i olika utsträckning. I likhet med många andra katalogtitlar från Warner så är snittljusnivån ofta reserverat men tenderar att sticka iväg vid mer intensiva scener. Färgerna nåt bitvis P3 och ibland även BT.2020.

Utgåvan är både före och efter sin tid på samma gång. Det känns lite som att Nolans envishet gör filmen en otjänst med tanke på dess mjuka natur, men det kan också vara en indikation på att man är lite bortskämd. Men oavsett vad så är det en markant förbättring jämfört mot den befintliga Blu-Rayutgåvan, som är mer eller mindre en port av HD-DVD:n från 2006.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Visa innehåll

Dold text

The Dark Knight (Warner Bros., HDR10, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 500 nits, MaxFALL: 200 nits)

I likhet med Batman Begins har åtminstone ett (sannolikt två) duplikatpositiv använts som utgångsmaterial och filmen har en genomgående mjuk look till sig. Det ställs i stark kontrast mot den gamla Blu-Rayutgåvan som hade omfattande skärpefiltrering och brusreducering, vilket orsakade en enorm mängd konturer och i överlag ser rätt undermålig ut. Här finns inte det problemet alls vilket är en enorm lättnad. Samtidigt känns det som att det lilla extra saknas.

Ytterligare en skiljelinje är också IMAX-scenerna som återigen inte riktigt når den skärpa man hade kunnat önska men lyckas bättre med att skapa en lagom soft, närmast drömlik bild. Tycka vad man vill om filmen (jag är inte särskilt förtjust i den) men den har onekligen en unik look både vad som gäller estetik, ljussättning, foto och grade. Det är långt ifrån alla superhjältefilmer man kan säga så om.

HDR är markant mer märkbart här än i Batman Begins där snittljuset ofta är högre och frekvent ger ifrån sig ljusa toppar. Det hjälper bitvis att stärka dramaturgin, men samtidigt är svartnivån oftast märkbart hög och mörka scener ser lätt lite blaskiga ut. Färgerna hamnar ofta utanför BT.709 och nyttjas på ett snyggt sätt utan att det upplevs som forcerat.

Jämnare än Batman Begins är den definitivt, men det är också två väsentligt olika filmer sett till designen och det är svårt att dra några djupgående slutsatser vid direkta jämförelser. Återigen är förbättringen enorm ställt mot Blu-Rayutgåvan, mycket större än Begins.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Visa innehåll

Dold text

The Dark Knight Rises (Warner Bros., HDR10, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 500 nits, MaxFALL: 200 nits)

Sista och i särklass minst problematiska filmen sett till de bildmässiga egenskaperna. Ännu en gång har duplikat använts som källmaterial hellre än originalnegativ men den mjuka karaktären är mindre påtaglig här än tidigare. Samtidigt är Blu-Rayutgåvan väsentligt bättre än tidigare filmer så förbättringspotentialen var heller inte lika stor.

I övrigt påminner den mycket om The Dark Knight både sett till HDR och färg vilket är till dess fördel. Nattscenerna har oftast en lite lägre svartnivå men är fortfarande märkbart lyft. Ser trots det väl balanserat ut.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Visa innehåll

Dold text

Efter ett mindre uppehåll kan jag informera om att det kommer rulla på ordentligt framöver.

Suzume no Tojimari (Toho)

HDR10
Mastering Display luminance:1000 nits white/0.0001 nits black
MaxCLL: 996 nits
MaxFALL: 817 nits

I dagsläget finns Suzume no Tojimari endast utgiven på UHD-BD (samt vanlig Blu-Ray) i Japan vilket ledde till att jag fick importera den därifrån. Det finns heller inga utannonseringar om utgåvor i väst och huruvida dem (om den ens släpps på UHD i Europa och USA) är detsamma som den japanska får framtiden utvisa. Jag har också läst rykten om att filmen skall vara mastrad vid en annan vitpunkt än D65 men utgår man från metadatan som ligger på skivan är koordinaterna just D65 (x=0.3127 y=0.3290) och det tycks även stämma väl överens med mina analyser.

Likt nästan all animerad film idag finns det tydliga begränsningar i mån av klippning och det är heller inte särskilt konsekvent. Vissa scener kan påvisa en betydligt hårdare roll-off i högdagrar trots lägre toppar än andra scener. Allt tänker jag hänger ihop med hur animeringen är designad i grunden, vilka arbetsflöden som finns, mjukvarornas begränsningar och inte minst var någonstans i skedet som HDR faktiskt implementeras. Shinkai Makotos filmer ser ut att ha haft ganska snarlik animation och arbetsflöde sedan åtminstone Byōsoku 5 centimetre (och eventuellt även Kumo no mukō, yakusoku no basho) om än med olika nivåer av komplexitet.

Oavsett vilket så är det tämligen uppenbart att snittljuset tenderar att ligga högt i utomhusscener, men det finns ändå utrymme för peaks som sticker iväg. Samtidigt är det svårt att inte märka den typiskt höga svartnivån (svart är oftast grått i japanska filmer) som tenderar att mätta ögonen. Bra eller dåligt? Allt verkar ligga i linje med regissörens intentioner åtminstone.

Färgerna är generellt sett inom BT.709, vilket går hand i hand med den höga ljusnivån, men sträcker sig emellanåt till DCI-P3s territorium vilket märks i synnerhet vid blått och rött. Effekten är sporadisk och reserverad vilket också gynnar filmens estetik då den aldrig upplevs som överdrivet färgstark.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Visa innehåll

Dold text

Framåt slutet av månaden kommer jag kunna kolla närmre på Kimi no na wa men har lite mer anime jag kan beta av under tiden. Andra titlar som kommer postas inom kort inkluderar Ung Rebell, Motorsågsmassakern, 8 Mile, Thelma & Louise, Dawn of The Dead (både originalet och nyinspelningen) och När lammen tystnar. Har ni några förfrågningar så tar jag gärna emot och kollar vilka möjligheter som finns.

Ebola Syndrome (Vinegar Syndrome)

HDR10
Mastering Display Luminance: 1000 nits white level/0.0001 nits black level
Ingen metadata för MaxCLL eller MaxFALL

Vad jag känner till är detta den enda klassiska Category III-filmen som släppts på UHD-BD i dagsläget. För er som inte känner till Cat-III så är det den högsta åldersgränsen som kan ges till biofilm i Hong Kong (18 år). Åldergränsen i sig har länge varit hyfsat vanlig för västerländsk film, men det var länge få inhemska Hong Kong-produktioner som klassificerades. Bortsett från erotik var det oftast filmer med mycket grafiskt, vulgärt innehåll som i väst antingen blev totalförbjudet eller sönderklippt av censuren.

Ebola Syndrome spelades in på 35mm med Arriflex-kameror och råfilm från Fuji. Någon hastighet eller annan info lyckas jag inte hitta, men originalnegativet ska ha skannats på en Arriscan vilket har varit det huvudsakliga källmaterialet för restaureringen.

Det första som slår en är ljusstyrkan, vilken är väldigt hög både sett till genomsnittsnivåerna men också de omfattande topparna. Ljuskällor som hamnar i bild sticker ofta iväg med många hundra nits och drar upp APL rejält. Högdagrarna rullar också av väldigt snabbt men det finns ändå lite nyanser kvar även i de ljusaste områdena så inget av det dynamiska omfånget ser ut att klippas heller.

Det andra, minst lika anmärkningsvärda, är färgerna. Det sticker ut åt alla håll och ofta en bra bit in i DCI-P3. I färganalyserna blir även filmens omfattande mängd blod väldigt påtagligt, ty det oftast alltid hamnar vid P3:s röda primör. Oavsett vad är det en ganska typisk Fuji-look från 90-talet, något som även går att se i en del andra Hong Kong-filmer från samma epok. City Hunter med Jackie Chan är ett mycket tydligt exempel på det.

Jag gillar verkligen hur estetiken kommer fram med hjälp av färgerna och ljussättningen, men på grund av den höga ljusstyrkan i många scener känns det som att de gick lite, lite för långt med den här. Filmen i sig är oavsett vad närmast omöjlig att sluta titta på när man väl börjat. Den blir verkligen bara galnare och galnare för varje scen som går.

Föga förvånande så fick många intressanta scener utelämnas på grund av sin explicita natur.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Visa innehåll

Dold text

Thelma & Louise (The Criterion Collection)

HDR10, Dolby Vision FEL
Mastering display luminance: 1000 nits white level/0.0001 nits black level
MaxCLL: 841 nits
MaxFALL: 311 nits

Thelma & Louise spelades in på 35mm Eastmancolor med flertalet kamerauppsättningar från Panavision och Arri. Filmen är uteslutande inspelad i anamorfisk Cinemascope. En uppenbar detalj är att filmsort och framkallningsprocess skiljer sig markant mellan många scener, vilket inte är särskilt konstigt då den är inspelad under väldigt olika omständigheter som krävt olika kompromisser. För denna restaurering skannades originalnegativet på en Lasergraphics Director.

I korta drag kan man sammanfatta bilden som ganska lugn. Det finns helt klart toppar som drar iväg men de är få och aldrig särskilt dominerande, samtidigt som snittljuset är ytterst reserverat. Också märkbart är att färgerna tenderar att hålla sig inom BT.709 på ett utbrett sätt, vilket gör att bilden aldrig ser särskilt ansträngd eller begränsad ut. Det råder verkligen ingen brist på färgnyanser.

Jag skulle kunna beskriva bilden som rik. Inte på så vis att den är kontrastrik eller färgstark utan snarare känns det mer som att man kikar på en riktigt fin biofilm än något modernt, digitalt och överdrivet spektakel.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Visa innehåll

Dold text

Wild Things (Arrow Video)

HDR10/Dolby Vision MEL
Mastering display luminance: 2000 nits white level/0.0001 nits black level
MaxCLL: 1995 nits
MaxFALL: 458 nits

Wild Things spelades in på 35mm med kamerauppsättningar från Panavision, uteslutande i anamorfisk Cinemascope. Fastän filmen är släppt av Arrow så är restaureringen gjord av Sony Pictures. Med handen på hjärtat får jag medge att jag aldrig har sett denna film tidigare.

Trots Sonys förflutna så är den genomsnittliga ljusnivån i filmen hyfsat respektabel utan att någonsin framstå som överdrivet ljus. Med det sagt så finns det tydliga toppar i filmen. Ett exempel är #12 då den vita kostymen tydligt sticker iväg rejält i mån av ljus samtidigt som resten av bilden inte gör det. Exponeringen ser också ut att ha varit konstant bra då filmens kornbild aldrig blir alltför påtaglig ens i de ljusaste respektive mörkaste scenerna (underexponerad negativ är blir aldrig bra i mörka scener).

Inte helt olikt Thelma & Louise så håller sig färgerna oftast inom BT.709 men påvisare ändå en bred färgskala. Enstaka sekvenser kan på mycket markanta vis hamna en bra bit in i P3, men oftast är effekten ganska subtil. Tydligast är det i nattscenerna som tenderar att ha särskilt mättade färger mot cyan och blått. En utmärkt grade.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Visa innehåll

Dold text

@SCORPIUS: Vad jag vet (utifrån min lilla research) finns den inte utgiven på UHD-BD och således kan jag tyvärr inte analysera den.

@sweisdapro: Jag har inte LOTR i samlingen men de har analyserats på Blu-Ray.com i länkarna nedan.
Film 1.
Film 2.
Film 3.

Motorsågsmassakern (Dark Sky Films)

HDR10 samt Dolby Vision MEL
Mastering display luminance: 1000 nits white level / 0.0001 nits black level
MaxCLL: 1000 nits
MaxFALL: 400 nits

Jag vet inte om man kan säga att den här filmen har särskilt hög status men då den har getts ut gång på gång till förbannelse med mycket varierande kvalitet vill man ju gärna sätta ner foten någon gång. Vi såg det med Zombi 2, men här är det lite svårare.

Motorsågsmassakern spelades in på 16mm Ektachrome vilket är en reversal färgfilm. Den är med andra ord inte skjuten på negativ vilket är standard för nästan alla analogt skapade biofilmer. Eftersom exponering av reversalfilm leder till att silvrets densiteten minskar, så leder det till att högdagrar lätt blir överexponerade och tappar detaljer. Negativ fungerar på det omvända viset då densiteten tvärtom ökar och som följd går det vanligtvis att överexponera Eastmancolor med cirka 5-6 steg innan detaljer i högdagrar börjar försvinna.

Det faktumet verkar delvis förklara ljuset i filmen, eftersom toppar tenderar att bli väldigt ljusstarka och sakna vedertagna toner i högdagrar. Särskilt tydligt är det i exempel #6 då himlen är mycket ljus och är bitvis helt vit. Samtidigt är det välkänt att restaureringen har ett par år på nacken och då HDR har implementerats långt senare så är risken att det finns en kaka-på-kaka effekt här beroende på vilka ändringar som har gjorts tidigare i arbetsflödet. Bilden i sig är annars väldigt finkornig och relativt ren, även om det fortfarande finns damm och repor kvar vilket jag ändå känner hör hemma. Det är inte särskilt distraherande i vart fall men HDR ser lite väl forcerat ut.

Vad som gäller färgerna så ska filmen enligt metadatan vara mastrad BT.2020 som färgrymd istället för DCI-P3 och det märks tydligt. Både rött och cyan tenderar att hamna utanför P3. Filmens grade är ändå väldigt adekvat och välgjord med små färgskiftningar mellan scenerna.

Jag kan verkligen se hur mycket tid och energi som har krävts här och det är verkligen ett gediget arbete som har gjorts. Trots det har jag väldigt svårt att rättfärdiga en så pass ljusstark bild som det ofta är med tydlig klippning. Bokstavligt talat så är filmen ändå så pass begränsad i sin dynamik att det känns direkt konstigt att se den så här ljus. Hade som många andra hoppats på ett slags end-all-be-all, men man får väl vänta ett tag till...

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Visa innehåll

Dold text

Färganalys

Visa innehåll

Dold text