IG i idrott, vad händer?

Jag hade rätt tur i den kursen. Jag och en vän bestämde redan i början att idrott inte var intressant, så vi båda såg till att vara där precis nog mycket för att klara av godkänt, men inte mer.
Men, när väl betygssnacket kommer börjar läraren tala om att jag har varit rätt duktig och förtjänade ett VG. Det enda jag kan tänka mig att är att den läraren inte hade en jävla aning om vem jag var, och gav mig ett VG i hopp om att jag förtjänade det.

Jag log, tackade och tog emot.

Nej? Spenderar man tio timmar extra i veckan på att springa runt efter en boll eller liknande finns det inte en chans att man kan ta igen det genom förhöjd hälsa (sålänge man inte rör sig allt för lite).

Att vi människor behöver röra på oss för att fungera fullt ut är ett stort handikapp. Slipper vi det så kan alla de som inte känner för att röra på sig om de inte måste vara mycket mer produktiva, vilket givetvis är något man bör sträva efter.

Man kan alltid skära ner på andra saker man gör. Jag tvivlar starkt på att man skulle ta skada av att skära ner tre timmar i veckan på datorsittandet eller tv-sittandet för att jogga lite. Och jag tvivlar starkt på att man kan lära sig någon exklusiv kunskap som bara finns tillgänglig under gympalektionstimmen. Får faktiskt hålla med om att det är ett ganska anti-intellektuellt påstående.

Hahahahahah!

Produktiva? Är det maskiner vi talar om? Ska vi vinstmaximera oss själva? Kanske vi skulle optimera tillverkninsprocessen? Ta bort eventuella mellanhänder?
Kanske vi skulle amputera dina ben och sätta dig i en rullstol, för varför ska man ha ben? Dessa styggelser till extremiteter som bara kräver energi. Vilken energivinst vi skulle göra!

Halleluja! Meningen med livet är funnen

... jo?

Är det bara någon sorts effektivitet du är ute efter så är jag fortfarande övertygad om att det ökade välmåendet, minskade sjukdoms- och skaderisken, ökade styrkan och uthålligheten och så vidare mer än väl väger upp de timmar man lägger ner på sport/träning. Att få några få timmar över i veckan att använda till att röra på sig är inte alls svårt

Jag misstänker att du behöver lika mycket down time även om du joggar. Enl. min erfarenhet har varje individ bara ett visst antal timmar per dag (sans arbetstid) som hon kan lägga på aktivt krävande simulans, du tar med all sannolikhet från din "effektiva tid" när du joggar - antagligen mindre till följd av aktiveteten i sig och mer till följd av dess naturliga time slot (relativt tätt efter jobbet). Ergo, i förlängningen kommer fysisk aktivitet högst sannolikt gå ut över mental och vice versa om du inte finner något sätt att kombinera dem.

Men det är kanske mer utility i att vara fit än att vara beläst, så hela premissen är möjligen galen.

Hur exakt kan du bedöma att någon har fått ångest "för lätt"? Själv har jag social fobi, eller specifik social fobi tror jag det kallas, vilket betyder att jag känner mycket ångest i vissa speciella situationer. Jag klarar t.ex. knappt av att ringa till folk. Däremot kan jag fungera (någorlunda) normalt i andra situationer. Så jag förstår inte hur du kan säga att jag är lat, då du inte vet nånting om mig...

Jag skulle vara skitglad om jag kunde vara med på gympan och verkligen ge allt utan att bli så extremt nervös för att göra bort mig, som jag blir nu.

Och hur menar du att man förstör för andra genom att inte vara med?

Tror han menar med att folk inte deltar i olika aktiviter skoltid. Till exempel så var jag i en klass där det endast fanns ett par personer som var intresserade av idrott, medan resterande folket satt på bänkarna och tittade varannan sekund på klockan...

Haha, jo, om det är så förstår jag. Dock är det tvärtom i min klass, i princip alla sportar på fritiden. Det är väl också det som gör att jag får ångest, jag känner press på mig då alla andra är så mycket bättre i allt.

Det är störtlöjligt och antagligen den sämsta ursäkten jag någonsin hört för att aldrig vilja röra på sig. Vilken människa som helst kan ta två timmar i veckan och röra på sig, varesig han inbillar sig i huvudet att han kan eller ej. Två timmar i veckan är ingenting, och det hjälper dig att hålla dig frisk. Människan är inte gjord att sitta still. Lyssna på talböcker medans du springer om du nu är så mån om varenda liten sekund, vilket jag starkt tvivlar på att du är då du just nu SURFAR PÅ ETT INTERNETFORUM OM ÖVERKLOCKNING.

Som jag sa innan, folk har det för lätt i Sverige och I-länder allmänt. Det är så inihelvete många sjukskrivna i Sverige. Varför? De är inte sjuka. Det är bara bekvämt att inbilla sig att man är det. Jag pekar inte något finger på dig, men undrar du inte ibland varför sjukskrivningarna samt självmordsantalet är så högt i Sverige jämfört med andra länder där man inte har det lika bra?

Och man förstör för andra genom att inte deltaga i gruppaktiviteter. Det är inte så kul att spela fotboll på 10 pers, när man är 25 i klassen, tro det eller ej.

Håller med dig, alldeles för enkelt att hitta på bortföklaringar och anledningar för att man inte orkar / bryr sig.
Som min Fk i lumpen sa "Ursäkter och röv hål har alla"

På Handelshögskolan i stockholm kan man komma in på särskilda meriter, om man t.ex. sysslar med någon idrott på elitnivå.

Det bevisar att idrott värdesätts högt än en person som har valt o att ha 3 karaktärer i WOW med level 70 (förlåt)

Inte sjuka? Det är ju jävligt lätt för dig att säga.

Jag trodde inte folk var så trångsynta längre när det gäller psykiska sjukdomar. Det är lite som: "Men det är ju bara tänka annorlunda, sen mår du mycket bättre". Det är inte så lätt.

Sen menar jag inte att det är jättesynd om mig, och att allting ska vara jättelätt för mig i livet p.g.a. min sociala fobi. Jag försöker bara säga att det är lätt att döma andra när man inte varit i samma situation.

Sen var det här lite väl off-topic, jag ursäktar för det...

Jag har varit i samma situation som många andra deprimerade. Men sen rykte jag upp mig för jag insåg att jag hade inget att vara deprimerad över. Ja, jag har varit psykiskt deprimerad. Inte deppig, utan deprimerad.

Jag tar friheten att citera mig själv, för jag orkar inte skriva om det som jag sade förut:

[QUOTE]
Folk har det för lätt i Sverige och I-länder allmänt. Det är så inihelvete många sjukskrivna i Sverige. Varför? De är inte sjuka. Det är bara bekvämt att inbilla sig att man är det. Jag pekar inte något finger på dig, men undrar du inte ibland varför sjukskrivningarna samt självmordsantalet är så högt i Sverige jämfört med andra länder där man inte har det lika bra? [/QUOTE]

Ok, det är ju bra gjort av dig. Dock är en depression inte samma sak som social fobi. Att ha social fobi brukar väl dock leda till depression.

Men det är ingen idé att jag fortsätter. Du förstår inte hur det är, men du vill inte förstå heller.

Tack och hej.

Två trimmars motion i veckan ter sig tämligen menlöst, hälsoeffekterna är minimala och viktigare än lär det knappast producera någon estetisk förbättring.

Du får nog avvara åtminstone en till två timmar om dagen (inkl. resor o.d.) om det ska ge något. Surfa på internet-forum e.d. kan man gott göra under sin dötid på jobbet (teoretiskt skulle jag väl kunna lämna skrivbordet för att göra armhävningar el. lik. i några minuter men det känns inte helt socialt gångbart).

Problemet som du inte verkar se är att människan har ett få antal timmar per dag som hon kan spendera på annat än att jobba och vila (inte nödvändigtvis sova), spekulativt kanske detta är c:a 2-3 timmar (19:00--21:00/22:00), om två av dessa används till motion finns inte mycket över till annat än att kolla på pseudoretaderade tv-program med infantila namn (do-bi-de-di-do-da, et al).

Men visst i alla praktiska tillämpningar av resonemanget är det väl svårt att se att man inte skulle ha tid för lite motion i sin vardag. Står dock fast vid mitt initiala påstående, att det är något suspekt med människor som viger sitt liv åt något så menlöst som sin fysiska gestalt (även om extrema estetiska brister lämpligen kan åtgärdas via motion eller korrigerande kirurgi).

Du behöver absolut inte träna varje dag för att få märkbara hälsoeffekter, som tidigare sagts så räcker några timmar per vecka mycket väl till. Självklart blir du inte elit-tränad, men det räcker för att hålla igång kroppen.

Men är det någon förutom stroke-patiententer som tränar för hälsoeffekterna?

Finns det någon förutom idioter som inte tränar för hälsoeffekterna? Även som tränar för att det är kul gör det för hälsoeffekterna.

Dessutom finner jag dina argument högst roliga. Som en kille som vägrar insé att han har fel så försöker du bortförklara din avsky mot att lyfta dig från stolen med att "Det är onödigt, under de två timmarna kunde jag lära mig om andra Boer-krigen!".

Boerna kan du läsa om efter du tagit din joggingtur. Men vill du leva i dekadens och dö i förtid så är det dina bekymmer. Men kom inte här och säg att träna eller idrott är anti-intellektuellt. Det är bara idiotiskt.

Det där behöver absolut inte vara ett korrekt påstående. Jag fick IG i kursen "Idrott och hälsa A", men i övrigt hade jag mycket bra betyg och en disciplin som är bättre än många andras. Det var ett aktivt beslut från min sida att få IG i den kursen, dels så anser jag att ett sådant ämne ej hör hemma i en utbildning utöver grundskolan där det mest ska vara för att man faktiskt rör på sig litegrann. Dock ska det väl sägas att även det bör slopas då det är upp tillföräldrarna och barnen själv att motionera, detta är ej skolans uppgift (lika mycket som att det ska vara skolans uppgift att uppfostra barnen).
Vi hade en idiotlärare under idrott och hälsa a, han gav bland annat alla tjejer högre betyg (två stycken) och de som gjorde mest och som visade framfötterna gav han lägre betyg än dem som inte visade något engagemang.

Hur som helst så kan man inte dömma saker så som du gör, det är ju helt totalt jäkla fel på alla sätt. Sedan som någon annan skrev om den personen varit arbetsgivare och sett en person med IG i idrott och hälsa, och sedan höjt på ögonbrynen för det är ju bara löjligt. Hade jag varit arbetsgivare hade jag verkligen inte gått efter betyg, jag hade gått efter personlighet och vad man faktiskt kan prestera arbetsmässigt. Gärna efter arbetsprover eller att man testar på det aktuella arbetet under en timme eller liknande. Något annat är ju nonsens!

edit: idioten som klassar ångest som lathet borde avlivas. Uppenbarligen har personen ej haft ångest någongång i sitt liv. Sedan beror det på vad som orsakar ångesten, det går ej att generalisera detta.

Alltså, vilket betyg man får i gympa har ju inte direkt något att göra med hur bra man är på sporterna, utan ens viljestyrka. Det räcker att man deltar och iaf försöker göra en insats i sitt lag, hur kass man än är. Det väger ju betydligt högre än den sliskiga muskelknutten som varje lektion springer tvärs över planen på egen hand, genom motståndarnas försvar, och gör målen.

Men aja, tänkte bara tillägga att jag också fick IG i gympa på andra året i gymnasiet (Hade ingen gympa det sista året). Jag var lat och skolkade för att jag inte gillade att lira alla larviga sporter med den klassen vi delade lektionen med. På den tiden var jag inte heller särskillt fysiskt aktiv alls, utan höll mig mest till de dator-kurserna vi hade (Ubildades som pc och nätverks-tekniker, med i princip bara dator-kurser de sista terminerna). Kan väl för övrigt tillägga att idrott knappast var det enda jag fick ig i. Satsade allt på mina it-kurser och hade inga som helst planer på att plugga vidare efter gymnasiet.

Hur gick det efter examen då? Ja, gjorde lumpen ett år och muckade med fina betyg. Där fick jag grepp om latheten, gick ner 15kg, blev betydligt socialare, botade min ruskiga blyghet, fick en hel del ledarskaps-erfarenheter, etc. Var arbetslös i ca 1½ vecka efter lumpen, då jag fick jobb på en av mina första jobb-ansökningar med bara mina skolbetyg och kompletterande omdömen från lumpen.

Nu tre år senare har jag fast anställning sen ett bra tag tillbaka som procerss-operatör och it-ansvarig på ett tryckeri (För bla Aftonbladet och SvD), ca 19k i lön efter skatt, och har en hel del ansvarsfulla uppgifter som att ensam trycka löpsedlar till hela stockholm och lite andra städer, samt diverse erfarenheter med efterbehandling av tidningstryckande. Och ja, fysiken ligger på topp.

Poängen med detta är väl att ett IG i idrott knappast behöver betyda katastrof. Inte heller behöver det innebära att man har dålig disciplin eller dylikt. Ett utdaterat fys-betyg är en fis i vinden och representerar INTE ens tillstånd på något sätt (Inte nödvändigtvis iaf). Så senare i arbetslivet ska det inte spela någon roll. I början kommer det dock säkert påpekas under jobb-sökanden. Men inom kort så kommer du ha annat att komplettera dina gamla skolbetyg med som får ditt lilla IG i gympa att försvinna.

Fan vad jag började rabbla

Vad du än säger är jag (med acceptabel hänsyn tagen till avvikelser) säker på att alla som inte tränar professionellt i första-, andra- och tredjehand gör det för att öka sin attraktionsnivå och detta är inget som låter sig göras med en extra frukt och lite half ass-motion två timmar i veckan. Att tro något annat bevisar bara att man bör ha plockat upp en bok istället för det där strippercise-passet på Friskis och Svettis.

Och du har naturligtvis forskat mycket i ämnet? Eller är det så att du helt enkelt bara vet att alla som sportar eller tränar tänker så för "det är ju så det är"?

Helt "botad" kommer jag nog aldrig bli, hur mycket jag än konfronterar min rädsla.

Men du har rätt. Det är bara det att det är så jobbigt att ta sig över den där tröskeln, och börja jobba med det. Senast jag ringde någonstans var till en telefonsvarare, och det fick jag hjärtklappning för.

Men jag är "bara" 18 än så länge, så jag ska nog fixa det på nåt sätt. Det är bara inte så lätt som EvilNed verkar tycka att det är.

JesperT: Exakt. Jag vet att folk egentligen skiter i hur dålig jag är på idrott, men jag har svårt att släppa det. Sen blev jag lite mobbad för att jag sprang konstigt förut, så det har nog bidragit till min rädsla också.