Jag är väldigt teknikintresserad, och datorer, nätverk och fjärrkommunikation har länge varit ett intresse för mig.
Jag skulle nog säga att mina kunskaper i och omkring datorer och IT-kommunikation är relativt djupa.
Det hela börjar nog redan i grundskolan, och på den här tiden var Internet knapp påkommet, om ens alls. BBS:er, analoga telemodem och terminalkommandon var det som gällde.
Ja. Telnet. Kryptering var knappast nödvändigt på den här tiden. Dessutom hade datorerna knappt kapacitet nog att kryptera trafiken. Det var helt enkelt för processorkrävande. Inte värt besväret för lite deltagande på diverse BBS:er.
Mina första busstreck och anledningen till varför:
Mellanstadiet och en bit inpå högstadiet:
Jag var en flitig användare av skolans datorsal, och jag kom att känna skolans datoransvarige IT-administratör väldigt väl.
Det dröjde inte länge förrän jag började hitta på mina första bus-streck i skolans datornätverk. Windows 3.11 for Worksgroup hade ett par verktyg aktiverade som jag lärde mig att nyttja olovligt.
Med hjälp av Winpopup, Telnet, några användbara program från Novell Netware samt en bunt egenhändigt författade BAT-filer, kom jag att börja sända meddelanden och andra bus-streck över nätverket till de olika datorerna runtom i skolan.
Jag försökte få till meddelanden och andra mystiska program att ploppa fram och störa, så att de såg ut som felmeddelanden och lite annat oskyldigt. Till slut gav klasskamraterna upp och "felanmälde" datorn, och flyttade till en annan dator.
Sedan blev datorn ledig och jag kunde kliva fram och "fixa datorn". Vissa elever och klassföreståndare undrade varför det alltid blev fel på datorerna när jag var där. Mycket besynnerligt. Dock så var de glada att datorn fixades och blev tillgänglig igen efter att jag fått göra mitt på den.
Varför jag utförde detta, berodde helt enkelt på att datorsalen endast hade två kraftfulla 486or med SVGA-grafik, varav de andra datorerna hade den betydligt klenare 386 processorn och endast 16 färgers VGA-grafik. Jag ville ju ha en kraftfullare dator så att jag kunde spela mina favoritspel och mina favoritprogram. Jag var även en flitig användare av skolans färg-skrivare. Jag tog mig även runt det primitiva lösenords-skyddet skrivaren hade i sin nätverks-drivrutin. Jag fick se till att bara skriva ut nät administratören inte var i datorsalen, så att jag kunde skriva ut i smyg. Skolan måste ha haft en underlig höga utskriftskostnader.
*låtsas som det regnar*
Skolans biblioteks-dator hade den några intressanta program för den som gillar att studera rymden, historia och geografi. Datorn var alltid upptagen, och hade ett boknings-system som jag aldrig lyckades följa. Men det hindrade inte mig från att få mina timmar framför biblioteks-datorn.
Samma tricks gällde här: Att få bibliotekarien att felanmäla den mystiskt "havererande datorn", och sätta upp en lapp på den: "Ur funktion".
Ganska snart kom en elev att sätta sig vid datorn, och lika mystiskt kom datorn att börja fungera igen.
Bibliotekarien var jätteglad, eftersom den här eleven *host* "fixade" datorn innan IT-administratören kunde fixa den. Enda belöningen som behövdes var någon timme eller omkring vid datorn. Vilken fin överenskommelse
Det dröjde dock inte länge förrän skolans IT-administratör kom på mina små bus. Det spökade alltid i nätverken och följdes upp av underliga felanmälningar när jag satt i datorsalen. Det var enkelt att lägga ihop ett och ett här. Dock så såg han mellan fingrarna många gånger, då bus-strecken var rätt harmlösa för övrigt. Men han försökte blockera access till de olika verktygen. Dock förgäves. Jag tog mig snabbt runt problemet och hade min egen hemliga diskett med verktygen tillgänglig som jag "infekterade" datorerna med *harkel*, *host*. Säkerheten i skolan var inte den bästa.
Min första ordentliga kontakt med Linux:
Senare delen av högstadiet.
Jag hade redan känt o klämt lite grann på mycket tidiga versioner av Slackware och Redhat Linux, men det riktigt djupa kontakten med Linux kom först i den senare delen av högstadiet.
Vänskapen med skolans IT-administratör växte, och han gav mig tillgång till en speciellt avsatt dator som bara några få av oss "särskilt begåvade" elever hade tillgång till. Där kom jag i kontakt med Linux. Närmare bestämt med distributionen Slackware. Jag tror det var version 2 eller 3 någonting det handlade om här. Jag kommer inte ihåg exakt.
Här lärde jag mig rätt snabbt om nätverkskommunikation och hur pass mycket mer avancerad Linux-terminalen är jämfört med DOS och Windows telnet.
Dock så var mina favoritprogram på min trogna hemliga diskett inte tillgänglig till Linux, så det var min första besvikelse med Linux. Dock så lärde jag mig alternativa verktyg.
Nu var det inte så mycket busande, och det blev istället mer lärande.
Vi var en bunt elever som samarbetade och satte upp vår egen FTP-server på Linux-maskinen, och där lade vi in alla våra favoritspel och program så att vi hade tillgång till dem överallt i skolans datorer när än vi ville. Här slapp vi hålla på med bökiga disketter, och många av skolans datorer hade mekaniska diskett-lås fastlåsta i diskett-stationerna.
Min första "läxa" angående programvarulicenser:
Återigen spökade det rejält i skolans nätverk, för det kom att börja installeras diverse riktigt användbara program på skolans nya splitter nya Pentium-datorer. Många elever uppskattade de nya programmen och de användes flitigt.
Dock så blev administratören och skolans rektor inte speciellt glada på oss. Det var här vi fick veta ett och annat om vad olovligt nyttjade av program innebär. (Piratkopiering) Avsikten var visserligen god, men tydligen hade skolan fått betala böter för olovligt nyttjade av programvaror utan licens. Vi var skyldiga till detta brott.
Dock så såg rektor och administratörerna mellan fingrarna (Igen). Vi hade ju inte fått någon proper IT-policy att följa... och avsikten var ju god i sig.
Dock så slutande inte vi att sprida/uppdatera programmen på skolans datorer. Vi valde bara att dölja de lite bättre så att de inte hittas lika enkelt.
Det som de inte kan komma på, kan de ju inte straffa oss för. Eller hur?
Dessutom var IT-administratören på vår sida. Han visste att vi fortsatte det olovligt nyttjande av programvaror som skolan inte har licens för. Det var han som lärde oss hur man döljer program riktigt effektivt, samt hur man sprider programmen utan att behöva installera dem. (Ett speciellt paket-format)
"hacker-gänget" NetGhosts.
Skolans elever lärde sig snart att det finns ett litet gäng i skolan som kallar sig för "NetGhosts", och att de sprider lite allt möjligt godis på skolans datorer i en dold mapp vid just det namnet: "C:\NETGHOST".
Då mappen inte syntes i filhanteraren eller vid kommandot "DIR" så var det inte så lätt att få tillgång till den, men körde man kommandot "cd C:\netghost" i blindo, så trillade man in i mappen, och kunde sedan se vad för godis (spel och program) som fanns i den.
Dock så var det ingen som visste vilka som var medlemmar i det mystiska hacker-gänget "NetGhosts". Många ville bli medlem, men inge visste vem man skulle prata med. Vi föredrog att hålla vår lilla klubb hemlig och stängd. Det var bäst så.
En del luskade ut att jag var en av medlemmarna i gänget "NetGhosts". Jag var ju skolans lilla "hacker", och det var ju enkelt för skolans elever att lägga ihop ett och ett här. Vissa hade även, av misstag, sett när jag satt och uppdaterade innehållet den ökända netghost-mappen. Det är svårt att hålla sig helt hemlig i en datorsal fylld med 20+ elever.
Nätverks-spökeriet fortsätter på gymnasiet:
Mitt gymnasieval: El, med inriktning dator och nätverks-service. Samt en följande eftergymnasial utbildning som PC-samordnare.
Då vi i gänget NetGhosts gick skilda vägar efter våra gymnasieval, så upphörde också NetGhosts-klubben.
Det hindrade dock inte mig att ta med mig av kunskaperna till gymnasiet.
Jag kom att träffa på en hel hög med likasinnade klasskamrater. Vissa även mer kunniga än mig själv. Jag kom att lära mig ännu mer Linux av en mycket kunnig klasskamrat. Det var här mitt Linux-intresse verkligen tog fart riktigt ordentligt.
Det var några stycken av oss som snabbt tog oss runt skolans IT-säkerhet, och det dröjde inte särskilt länge förrän spel och program började spridas i skolans nätverk. Trots den högre säkerheten, så var det inte tillräckligt för att hålla oss ute.
Även här dröjde det inte länge för skolans nätverksadministratörer att lista ut varifrån dessa underliga dolda mappar med diverse spel och program kom ifrån.
Nästan 50% av tiden var en del av oss "särskilt begåvade" lediga och fick full tillgång till en helt egen dedikerad datorsal och kan göra vad vi än ville. Anledningen till varför följer:
Datorlärarna i skolan visste att våra IT-kunskaper var bortom deras nivåer, så alla dator-relaterade lektioner fick vi ledigt.
Det enda kravet datorlärarna hade på oss var att vi klarade av proven (Vilket vi ju gjorde med en gäspning.)
Det var vårt eget ansvar att klara av proven.
Nätverksadministratörerna kom att få en släng huvudvärk som skulle få dem att gå på knäna... bokstavligen.
Många av er känner till de ökända programmen NetBus, och Back Orifice. Vi kom att använda dessa under en kort period, men ganska snart insåg vi att de var rätt begränsade. Vi insåg också hur riktigt usel säkerhet operativsystemet Windows har. (Än idag faktiskt)
Netbus, Back Orifice... and beyond...
Gymnasie-tiden... vilken glassar-tid det var. *nostalgi*
Jag blev aldrig riktig nöjd med Back Orifice. Det hade sina begränsningar, och Netbus (som mest var en kul leksak) var jag inte nöjd med alls.
Jag kom att skapa en egen programsvit, vilket började sitt liv i det simpla Visual Basic, men avancerade rätt snabbt till C++.
Den här programsviten jag skapade är mycket eget, men den innehåller även en del andra ökända "hack" utifrån. Dock så gav antivirus-programmen mig bekymmer, så det blev att ta bort lånade delar, och skapa egna alternativ som inte kändes igen av antivirus-programmen. Ja. Det är lockande att vara en script kiddie, men skall man göra något ordentligt, så gör man det själv. Det fick jag lära mig efter mycket bråkande med AV-programmen. Otroligt nog fungerar delar av min programsvit även än idag i Windows 7 och 8. Detta tack vare att Windows idag är baserad på NT-plattformen, varav vissa delar än idag inte uppdaterats. Säkerhetshålen i Windows är många. Fler än vad jag kan räkna till.
Programsviten kom att slipas och förbättras genom min tid i skolan, och jag fick även hjälp av mina väl begåvade klasskamrater. Så jag är inte helt ensam på programsviten. För som tänker fråga: Glöm det! Av flera anledningar sprider jag INTE under några omständigheter hela eller delar av programsviten.
Nätverksadministratörerna plockade in mig i förhör vid ett tillfälle, eftersom det visade sig att mitt konto var besudlad med skadlig kod samt tillhörande källkod... direkt skadlig även mot skolans nätverk.
Jag förklarade mitt projekt, mina avsikter och förklarade även att jag redan insett mina misstag. De gillade min öppenhet och ärlighet. De ville dock ha en egen version av min förträffliga programsvit. Men det tänker jag inte berätta för någon, så ingen av er har läst detta stycke. <Viftar med en mystisk "hummande" metallstav med texten: Mind eras... (Ni hinner aldrig läsa klart)>
De kom även att plocka in mina "särskild begåvade" klasskamrater i liknande "förhör".
En vänskap växer fram, samt ökade tillgångar.
Återigen kom vi att bli riktigt goda vänner med skolans IT-ansvariga, och de såg mellan fingrarna i våra små bus-streck och programvaru-spridningar.
Det kom att bildas en överenskommelse.
Nätverksadministratörerna och datorlärare insåg rätt snabbt att de kom inte att kunna besegra så väl motiverade elever och deras IT-kunskaper som till och med går bortom deras egna kunskaper.
Ja. Det kom att bli att det var vi som lärde datorlärarna och IT-administratörerna nya tricks och tips.
De samlade in oss "extra IT-begåvade" i ett separat rum, med kodlås och kortläsare. Rummet är mindre än ett standar klassrum, men rummet är utrustad likt en datorsal.
Där kom de att framföra sina tankar och förslag.
De berättade att de sett vad vi håller på med, och att de insett vilka kunskaper vi besitter, men samtidigt ville de "plocka ner oss på jorden" igen.
Våra små bus kan ha allvarliga påföljder. De har en IT-plicy som vi skrivit under, och att vi faktiskt redan brutit mot vissa punkter i denna policy.
De berättar om policyn, IT-säkerhet, allvaret i olika IT-brott. Inte bara för oss själva, utan även för alla klasskamrater i skolan.
De berättar också om en rätt intressant idé som i sig är en Win-Win situation.
De kommer att släppa på tyglarna och ge oss större frihet i skolans nätverk och lokaler. De skall även ge oss tillgång till det lilla rummet som vi nu befinner oss i.
Till den här friheten kommer också mer ansvar.
De vill att vi skriver på ett "kontrakt" där vi godkänner ett gäng punkter med friheter och skyldigheter, som kompletterar den redan påskrivna IT-policyn.
Vissa punkter upphäver en del punkter i den ordinarie policyn, vilket ger oss större frihet. Andra punkter ger oss lite fler uppgifter och regler som måste följas.
Vi läser igenom det kompletterande "kontraktet", och vi alla skriver under. Vi kan glatt ta till oss av ansvaret och de extra uppgifterna då "belöningen" var så pass stor i jämförelse.
Efter underskrift, så delades det ut en bunt uppsättningar med nyckel och access-kort.
Detta ger oss tillgång till en del av skolans olika IT-utrymmen som elever normalt inte har tillgång till, samt access till ytter-entrén som går till den aktuella byggnaden/flygeln som vi sitter i.
Access-kortet går till det aktuella rummets kortläsare samt några andra IT-relaterade utrymmen. Varje kort var unikt, och var bundet till våra namn. All access loggades.
<Side story 1>
Jag gjorde ett misstag vid ett tillfälle, och klev in i fel korridor efter att larmen aktiverats. Ett tyst larm kom att triggas (Rörelsedetektor), och det dröjde inte länge förrän jag hade två väktare + hundar över mig. Jag förklarade snabbt för väktarna vem jag var, visade mitt passerkort till datorsalen samt legitimation.
De skrattade, och följde med mig till den avsedda datorsalen, där några av mina klasskamrater och en av datorlärarna redan satt och hade "LAN-party".
De ordade lite grann med oss och begav sig av sedan. Skolan fick dock betala för utryckningen. Dock inget vi behövde bekymra oss över. Skolans rektor blev faktiskt glad att se att det anlitade vaktbolaget verkligen rykte ut så pass snabbt. Han budgeterade det som "Test av vaktbolagets respons."
</Side story 1>
Spökeriet fortsätter på högre nivåer.
Eftersom vi nu fått extra uppgifter att underhålla delar av skolans nätverk, så kom min lilla programsvit väl extra till pass.
Fjärrstyrning och automatisering var något av min specialitet. Och de är vid det här tillfället som mitt nick börjar växa till sig.
Jag tyckte att en del av underhållet kunde skötas mycket effektivare med hjälp av fjärrstyrning.
Det var just vid ett tillfälle som en lärare kontaktade mig via telefon angående ett datorstrul som behövdes avhjälpas snabbt, för datorn var vital för den kommande lektionen.
Jag sa till läraren att starta om datorn, och hålla ner en viss tangent under omstarten. Detta resulterade i att datorn laddade in ett, av mig särskilt anpassat, operativsystem över nätverket. (Network boot)
Kort därefter så lever datorn sitt eget liv. Kort därefter så startar datorn återigen om, och alla problemen var som bortblåsta. Datorn blev till och med snabbare än tidigare.
Där står läraren med förundran:
-"Vad i halva friden hände? Det spökar i datorn! ... Har vi spöken i nätverket?"
Jag svarar:
-"Var inte orolig. Det är snälla spöken. De fixar trasiga datorer! Sen flyttar de ut i nätverket igen."
-"Det här måste jag berätta för mina elever. Man ringer ett nummer i telefon, sedan spökar det i datorn. Va kul!"
Därefter börjades det prata om skolans nätverk och de spöken som far runt och fixar datorer.
En del elever får även bevittna det hela. När de anmäler sina trasiga datorer, så kan det i vissa fall åtgärdas rätt snabbt med samma metod: Datorn startar om eller startar upp helt av sig självt. Börjar leva sitt eget liv där text och fönster far runt på skärmen. Kort därefter startar datorn om igen och alla problemen är bortblåsta. Detta på mindre än några minuter.
Eleverna och lärarna tycker det ser kul/intressant ut när det händer.
Detta kom att fortsätta genom min tid i gymnasiet, och även i den eftergymnasiala utbildningen som gick i samma skola. Till och med samma datorsal.
Min och en del av mina klasskamraters praktikplats i gymnasiet kom även det att ske på skolan ifråga. Vår praktik bestod då i de uppgifter vi redan hade, samt utökat ansvar och ännu mer frihet och än mer tillgång till extra utrustning (Servrar, switchar, rackskåp med mera).
<Side story 2>
Under praktikens gång fick jag en uppgift att utföra lite hårdvaru-underhåll i en rätt viktig server som bl.a. hade DNS-relaterade uppgifter till skolan, samt till några andra grann-skolor.
Nätverkskortet behövde bytas.
Jag kliver i i det trånga server-utrymmet, och rummet är belamrat med 19" skåp mot alla väggar, och det går stora knippor med kablar utmed väggarna.
Mellan ett par av rackskåpen går en besynnerlig tunn grön dubbeltrådig kabel. Jag känner igen den som en fiberkabel. Den är lite slarvigt upphängd i luften mitt i den trånga korridoren mellan rackskåpen, och det är troligen en temporär lösning.
Jag tänker inte så mycket mer på det. Kliver över kabeln och fortsätter ett par racksskåp längre bort och utför det jag behöver.
PCI Hotplug. Prima. Byta PCI-hårdvara i servern medans den är i drift. Tänk on konsument-hårdvara kunde komma med dessa funktioner.
Servern aktiverar det nya näverkskortet och allt är frid o fröjd. Jag är nöjd så jag ett steg bakåt.
Nu lyckas något klantarsle ... *host* jag själv *harkel* ... kliva på den i luften hängades fiberkabeln, och kontakten som sitter i ett av rackskåpen slits ur.
-"Helig avföring!!! Faaan också!!!"
Jag fumlar till snabbt som fan och plockar upp kabeln och trycker in den på sin plats igen. Vilken tur att jag noterade vilket uttag den satt i. Det finns bara en miljard exakt likadan uttag till i skåpet.
Jag tänker inte mycket mer på det och kliver ut ur rummet och låser dörren. Bastant och tung ståldörr med tillhörande kortläsare.
Dagen efter kliver skolans huvudansvarige IT-administratör in i vårt särskilt avsedda datorsal för oss "särskilt begåvade elever", och vill prata med mig.
Han talar om att han fick ett Stressig morgon, och inte fått sitt kaffe ännu. Han är lite småbitter. =(
Anledningen till detta är att han fick tiiidigt som <censur> kliva upp och bege sig till skolan, då grann-skolorna hade tappat delar av sina nätverk och tjänster. De hade tydligen tappat alla DNS:er som tillhörde skolorna.
Han hade ännu inte lyckats fixa eller hitta felet. Han visste att jag hade en uppgift i ett av utrymmen dagen då allt slutade fungera. Det var enkelt att lägga ihop ett och ett.
Han undrade vad jag hade gjort. Jag skämdes lite, och berättade om mitt lilla klanteri.
-"FAAAAAAN! Det där var en viktig kabel! Det var även den sista av den längden vi har på lager, och beställningen på fler anländer inte förrän om några dagar."
Han greppar sitt hår och håller ett stadigt grepp i hårskalpen. Han suckar djupt. -"Faaaan!" ... det går några tysta minuter medan han tänker djupt så det veckar pannan i flera lager.
Han säger till mig och de andra eleverna att följa med. -"Jaja. vi måste fixa det här. Det blir för er att lära er hur man splicar fiber."
Vi följer med likt ett lämmeltåg, passerar ett källarutrymme fylld med nätverksutrustning och skåp fulla med verktyg. Där hämtar an en besynnerlig rigg, verktygsklåda med diverse fiberkontakter, samt lite annat "godis".
Därefter följer lämmeltåget runt till diverse källarutrymmen där han letar efter en del som tydligen är slut, och skall även de anlända med samma leverans som den beställda fiberkabeln.
...Kanske finns det ett par splice-skarvar i någon gömma ingen har sett i tidigare. Icke.
Det blir till att ringa en av grannskolorna. Administratören frågar först om de har komplett fiberkabel med en viss längd på lager. Icke! Har de splice-skarvar på lager? Ja... jo... troligen.
De skickas med ilande expressbud.
Jag inser nu att mitt lilla klanteri inte blir så värst billigt och oskyldigt. =S
Några av oss får trillar ner till huvudentrén och ta emot budet, medans administratören förbereder för "fiber-splicing"
Sedan bär de av till rummet där något klantarsle har sabbat en fiberkabel. *Host* .. *Harkel*
Resten är bara en akut lektion i fiber-skarvning.
Det knepigaste var att hitta själva brottet. Jag fick visa var jag snubblade, och beskriva hur jag snubblade på kabeln ifråga.
Efter någon minuts funderande, så greppar han av kabeln på det område som jag snavade över, och förbereder sig för att klippa.
-" Det här blir lite av en chansning. Vi vet inte vart brottet sitter. Det kan sitta precis var som helst eftersom hela kabellängden spändes till bristningsgränsen."
Några minuters tystnad. Sedan tittar han på mig med lite av en "anklagade blick", och frågar:
-"Vill du chansa? ... Vi har tyvärr ingen utrustning tillgänglig för felsökning av fiber."
Jag pekar lite tveksamt på området som jag snavade över, men säger inget. Jag avbryter kort därpå:
-"Vänta..."
Jag pekar på det område där fibern fick en kraftig brytning mot rackskåpets ena sida när jag snubblade.
-"Mest troligt där. Den fick nästan en 90 graders skarp böj där... tror jag..."
Administratören svarar:
-"Ja, låter vettigt. Vi provar. Vi har inget val. Det ordinarie verktygs-settet med felsökningskittet är utlånat till en annan skola."
Det klipps, skalas och skarvas. själva fibertråden, som består av glas, är extremt tunn, och kan ställa till med ganska allvarliga invärtes skador om de penetrerar huden. De kan följa blodströmmen och ställa till med ytterligare svårbehandalde mikro-skador i kroppen. Därför måste man iakttaga extra försiktighet. Också därför ingen av oss tillåts utföra detta utan proper utbildning.
Reparationen lyckas. Jag hade rätt i min gissning om var brottet satt. *phuh* Vilken tur. Annars hade delar av skolornas tjänster varit nere för räkning ett par tre dagar framåt... eller i alla fall tills någon fått införskaffa och leverera fiberkabel av rätt längd.
</Side story 2>
Jag kom att börja underhålla familjens, vänners och andra bekantas datorer med diverse fjärrstyrnings-tricks.
Det var ett par nära bekanta till mig som började kalla mig för systemspöket med jämna mellanrum. Kort därpå komemr nicket till:
En bekant kom att kalla mig för just "systemspöket" vid flera tillfällen, och verkligen präntande in det i min skalle.
Där kom "snilleblixten:
SysGhost. En förkortning av "System Ghost". Det är det där snälla spöket som far runt i nätverk och Internet och fixar trasiga datorer. Inte bara fixar. Datorerna blir även snabbare, piggare och rappare efteråt.
En annan bekant har själv skapat en dekal som han har på sin bärbara: "Optimized by SysGhost". Det är en dator som har Gentoo Linux installerad, och den installationen är intrimmad och anpassad för just den datorn ifråga. Optimerad till max.
Vänner och bekanta har lärt sig känna mig och gett mig full frihet och tillgång till deras nätverk och datorer. I gengäld så underhåller jag deras nätverk och datorer när det behövs.
Det har full tillit till mig, och de vet att deras information är säker, trots "öppenheten". Givetvis ser jag till att hålla säkerheten så hög som fjärrstyrning tillåter. Däribland lite speciella tricks i brandväggen, vilket gör otillåten access mycket svår.
Ibland installerar jag små "påskägg" i datorerna. (I de fall det tillåts givetvis) Ett trevligt och harmlöst avbrott (dock inte alltför störande, och enkla att stänga av) i den annars tråkiga vardagen. Det uppskattats av många.
Nu kanske någon frågar sig: Men vad får du ut av detta egenligen?
Tjah. Egentligen är det vänner och bekanta som vinner mer än vad jag själv vinner på det. Men vissa har gett mig belöning i form av extra hårdvara och andra har gett mig tillgång att förvara privata "offsite-servrar" hos dem.
Ge och ta. Ge och ta.
-"SysGhost: Everyone should have one in their computers."