Ok, tog ett tag att sätta mig in i det här, men givetvis intresserade det mig, allra helst när jag såg storleken på det vite som PTS satt, som jag tyckte var osedvanligt högt med tanke på omständigheterna. Lite som att någon blivit trampad på tårna.
Tänkte i alla fall att jag ska göra ett försök att reda ut soppan, men efter att ha läst de olika inlagorna har jag fått uppfattningen att det är på Bahnhof man ska jobba som jurist: de käkar upp juristerna på PTS rakt upp och ner.
I huvudsak då, så hävdar polisen att de har rätt att få ut alla uppgifter så länge det finns misstanke om brott. Skälet att anföra den motiveringen är så klart att man vill klämma åt personer som begår brott som inte har fängelse i straffskalan (uppenbart fildelning). För det använder man sig av LEK 6:22 punkt 2.
Bahnhof å sin sida hävdar att LEK 6:22 punkt 2 inte kan användas enskilt för att begära ut utgifter, vad de säger är att det i praktiken vore olagligt för dem att lämna ut uppgifterna utifrån bara de kriterier polisen kräver, eftersom den här lagen står under EU-lag. Praxis i EU-lag säger att det i princip krävs ett grovt brott.
Vad PTS sysslar med begriper jag inte riktigt däremot. De, om några, är de som ska ha koll på de här bitarna eftersom de är tillsynsmyndigheten som regeringen utsett. Och en grundläggande juridisk bit i det här är att det ligger till just som Bahnhof säger: EU-rätt gäller över svensk rätt, och när det gäller utlämnande av uppgifter så finns det EU-praxis, och då är svenska rättstillämpare skyldiga att göra en vad som kallas EU-konformativ tolkning, dvs de ska tolka nationell lagstiftning om sådan finns mot bakgrund av EU-praxis. Problem uppstår egentligen bara om sådan lagstiftning inte finns, vilket det gör här, och då ska det tolkas enligt EU-rätt.
Men, det juridiska då.
LEK säger följande om utlämnande av information:
16 c § Uppgifter som lagrats enligt 16 a § får behandlas endast för att lämnas ut enligt 22 § första stycket 2 (här avses 22§ LEK, min notering), 27 kap. 19 § rättegångsbalken eller lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet. Lag (2012:285).
Vad som gör det otydligt är att det är 22§ första stycket punkt 2, 27 kap. 19§ RB eller lagen (2012:278). Det innebär att lagen faktiskt säger att endera av dessa räcker, de behöver inte kombineras. Så enligt den här meningen har PTS och polisen rätt att bara hänvisa till LEK 6:22.
(Det här är sådant jag behöver gräva djupare i dock, för det kan vara tydliggjort i förarbetena till LEK om det faktiskt är tänkt att användas enbart till grövre brott, återkommer om det i morgon).
LEK 6:22 1 st. punkt 2 i sin tur då säger sedan:
uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och som gäller misstanke om brott till en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brottet.
Det är den här som polisen och PTS har skjutit in sig på. Det enda som listas är misstanke om brott, vilket de facto innebär att går du mot röd gubbe, eller snor en banankola på Pressbyrån, eller för den delen pinkar mot ett träd på fyllan, så kan polisen begära ut dina uppgifter. Det ger onekligen lite 1984-vibbar, och det är vad som talar för att det verkligen inte var tanken att det skulle vara så.
De övriga bitarna då blir ändå intressanta, för de andra lagrummen säger följande:
Rätt att få ut uppgifter enligt RB 27:19 (3 st):
Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får användas vid en förundersökning om
1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader,
2. dataintrång enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken, barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken som inte är att anse som ringa, narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64), narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
3. brott som avses i 2 § andra stycket 2–7, eller
4. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1–3, om en sådan gärning är belagd med straff.
Rätt grova brott här, märk väl också att när det gäller barnpornografibrott, som man kan tänka sig är just ett brott där en sådan här uppgift kan vara polisen behjälplig, bara kan hänvisas till om det är ett barnpornografibrott som är svårare än ringa barnpornografibrott, så till och med för det brottet är det lite högre bevisbörda eller egentligen mer grova brott som krävs för att få ut uppgifterna.
Här nämns också "brott som avses i 2§ andra stycket 2-7" vilket också är en skön samling grova brott:
2. sabotage eller grovt sabotage enligt 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,
3. mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,
4. uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken,
5. högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, mot främmande makt eller mot person enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brottsbalken,
6. företagsspioneri enligt 3 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,
7. terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, brott enligt 3 eller 3 a § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller brott enligt lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.
Sedan har vi den sista lagrumshänvisningen, 2012:278, och där listas kriterierna för att få ut uppgifter i 2§:
2 § Uppgifter får hämtas in om omständigheterna är sådana att
1. åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, och
2. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som åtgärden riktar sig mot eller för något annat motstående intresse.
Märk här "och" som jag fetmarkerat, vilket alltså innebär att båda punkterna måste vara uppfyllda för att uppgifterna ska kunna lämnas ut.
Så, det är här som det känns som PTS verkligen klantat till sig. Om vi ponerar att poängen med lagen bara varit att faktiskt kunna få ut information om användare oberoende av vad för brott eller hur grovt brottet är, så hade det inte varit nödvändigt att lista RB 27:19 och 2012:278, det hade helt sonika räckt med att skriva just vad som står i LEK 6:22 punkt 2: "Misstanke om brott".
Det faktum att RB 27:19 och 2012:278 listas talar då alltså starkt för att lagstiftarens tanke faktiskt var att det skulle vara ett krav på ett grovt brott, och på det har vi då också EU-praxis, som faktiskt säger just det.
Kammarrätten har också begärt in ett förhandsavgörande från EU-domstolen, och eftersom det redan finns praxis känns det extremt osannolikt att EU-domstolen skulle bryta praxis med tanke på att deras utslag som idag utgör denna praxis kom för mindre än ett år sedan. Mycket mer troligt är istället att EU-domstolen helt sonika skickar Kammarrätten en kopia på sitt utslag från april 2014.
Så 5 millar i vite då?
Ja, som jag skrev inledningsvis, ser för mig ut som att Bahnhofs jurister mer eller mindre kör över juristerna på PTS, och de får till en rätt saftig knorr i sitt vidhållande:
"Då de svenska reglerna i LEK strider mot EU-rätten får inte reglerna tillämpas eftersom det skulle innebära att Sverige då bryter mot ett av de grundläggande EU-fördragen. PTS saknar därför rätt att förelägga Bahnhof att följa de aktuella reglerna i LEK medan Bahnhof å sin sida har rätt att fortsätta begränsa utlämning av lagrade på det sätt som hittills har skett."
Visar det sig att reglerna i LEK strider mot EU-rätten, och i min mening är det väldigt mycket som talar för det, så har Bahnhof helt rätt i det här uttalandet. Antagligen svider det i skinnet på PTS, så att dra till med 5 mille som vite inom en vecka framstår i sammanhanget som ett jäkligt billigt sätt att slå tillbaka när argumenten tryter. Saken är nämligen den att Bahnhof i min mening i alla fall har så pass på fötterna i det här fallet att de kunnat ta smällen av ett vite för att invänta utslaget i EU-domen. Att då sätta vitet till summan av 5 miljoner blir ett sätt att tvinga in Bahnhof i fållan, även fast PTS misstänker att de kan vara fel ute. Det är min teori.
Blev mycket text det här, men det är en del korsreferenser mellan olika lagrum, försökte göra det så lättbegripligt och lättöverskådligt som det gick i alla fall. Det är hur som helst verkligen inte mitt favoritområde inom juridiken, så kan ha missat lite bitar. Är det någon som undrar något är det bara att fråga.
