Jag beklagar. Min pappa dog för några år sedan. Min moster med. Min morbror är döende och har månader. Min mamma är döende men har nått år förhoppningsvis.
Jag är 37 och har barn och är väldigt rädd över att vara ensam ”vuxen”. Känns sjukt att plötsligt vara den som ska vara äldst. Har alltid känt att jag måste fråga de äldre om råd hela tiden.
Jag har inte jättemycket att komma med gällande att hjälpa till. Jag har låtit andra sköta det för jag känner bara att jag lite klarar det men snart måste jag ju.
Det fanns till begravningen i dödsboet för pappa men inte mycket mer än så. Var några tusenlappar över som använde för att hjälpa mamma med en begagnad bil för hennes inte klarade besiktningen.
Jag har inga syskon förutom mammas mans barn men har väldigt liten kontakt med dem då jag och dem redan var tonåringar då mamma träffade honom.
Jag vet inte vad min text ska hjälpa till med. Beklagar att jag inte kunde hjälpa till bättre.
Edit: Detta kanske inte hjälper men som jag förstod var han 91 så det var ett långt liv åtminstone. Mina släktingar verkar alla dö strax efter pension. Låter som din pappa haft ett långt och bra liv och det är väl åtminstone positivt.
