Tjej med personlighetsstörning, råd?

Borderline, eller Emotionell instabil personlighetsstörning är som nämnts i tråden ett brett spektrum av tillstånd men generellt kan sägas att en grav sådan störning är väldigt svårhanterlig med täta kontakter med psykiatri, tvångsvård och intensivvård för att personen ens ska överleva sig själv. Jag har själv arbetat med sådana och träffat på dem i alla dessa instanser.
I betydligt enklare fall så är de inte mer än lite drama queens då en stor del av störningen är att man ser allt svart eller vitt, det finns inga gråskalor när det gäller lösningar på problem men ju bättre personen blir på att hantera detta desto mer normal blir hen (även om det är klar övervikt för kvinnor att ha den så finns det män också).

Om personen är medveten om sin diagnos och problematik samt gör steg för att förbättra sin hantering av det så kan det leda till en djup och meningsfull relation med lite drama ibland. Men då är det bra om DBT (dialektisk beteendeterapi) är inblandad. Det kommer sannolikt också kräva mycket energi och tålamod från partnerns sida dock..

Ska tillägga att jag så klart är lite skadad av att ha arbetat med allvarliga varianter men har även sett sådana som gått från att vara nära döden en gång i veckan till att bli fungerande partners något år senare.

Det som talar för henne är absolut att hon berättar om det direkt. Då är hon själv medveten om att hon har ett problem och måhända gör vad hon kan för att hantera det.
Skadar väl inte att träffas, om du vill det. Du kan vara ärlig med att diagnosen gör dig lite orolig.

Spring fortare än benen bär. Det kommer bara att resultera i att du slösar bort ditt liv

Jag var tillsammans med en tjej som hade diagnosen. Och visst kunde det vara jobbigt ibland, men det var inte orsaken till att det tog slut. Och vi är vänner än.

Det gäller även hur du är som person och hur du kan hantera det. Är du trygg i dig själv och lugn så är de gånger hon får "utbrott" inget problem.

Vi är fortfarande vänner idag och hon är i ett nytt fungerande förhållande.

Ur en rent subjektiv synvinkel så håller jag med om att en borderlinediagnos inte är mycket att springa för, men bakom det hela finns en god poäng att lyfta fram:
Att vara i ett förhållande tar energi, och att vara i ett förhållande med någon med psykisk ohälsa tar väldigt mycket energi. Det kräver långt mer givande än tagande, och vet man inte vad man ger sig in i så kommer det att äta upp en. Resultatet blir ett förhållande som inte fungerar och två personer som mår dåligt, inte bara en.
Så, är man tveksam huruvida man klarar av det eller inte, då ska man inte ge sig in i leken alls. Det är bäst för alla inblandade.

Men ja, för att återgå till huvudfrågan ... Den viktigaste frågan att ställa sig är inte hur man ska hantera en person med <diagnos X>, utan hur man ska hantera sig själv. Det är mycket möjligt att TS menade det sistnämnda, men det är alltför vanligt med det förstnämnda. Har man inte själv ett väldigt stabilt psyke och god självbild, då är man ute på djupt vatten. Ser man en psykiskt sjuk som någon man kan reparera, då bör man springa och gömma sig. Ja, jag skulle kunna fortsätta med listan ett tag till, men jag hoppas att poängen har landat hos TS: att tveka är sunt; att skaffa sig kunskap innan man ger sig in i något är vist; att undvika något som inte kan ge nämnvärt ökad avkastning om det lyckas, men som kan sluta katastrofalt om det misslyckas, är inte dömande, det är rationellt.

Visst visst alla med borderline är givetvis inte likadana, men efter att ha varit ihop med en tjej med diagnosen i 4 år så har jag exakt samma upplevelser som många andra här.

Fina stunder varvas med enorm drama, lögner, svek, självskadebeteende och manipulationer. Efter att ha varit en tid inne i den där bubblan så dras man med ner i skiten och det börjar bli svårt att skilja på vad som är vad.

När vi till sist gjorde slut så fjäskade hon in sig och låg runt med min kompis/kompisar som garanterat fått höra så extremt mycket skit och lögner om mig som de säkert har trott på. Jag vet inte riktigt vad de tänker om mig längre och det är otroligt frustrerande att inte kunna göra något åt det. Detta var tacken för alla år som jag hade försökt hjälpa henne att må bättre. Japp, jag är bitter.

Jag har haft flera tjejer sedan dess och alla förhållanden har ju något att jobba med. Men inget annat har kommit i NÄRHETEN av den här tjejen. Kan ju nämna att jag nu är lyckligt gift och har ett förhållande som GER mig energi, inte TAR energi.

Tldr @Friterad: Av 4 år med en borderline ångrar jag åtminstone 3 år och 9 månader. Sen får du avgöra själv hur det känns med din bekantskap.

Var snälla och hjälps åt att hålla tråden trevlig och konstruktiv.

*** Rensat / §1 ***

Erfarenhetsman här: Var tsm med en tösa i hela 2 år. Trevlig, snygg, otroligt snäll tjej men tyvärr var hon well... galen. Åkte in på psyket några gånger pga psykoser (schizofren) + en massa annat. Nu sitter hon inne på rättspsyk efter att nästan ha slagit ihjäl en tjej hon trodde var hennes styvmorsas mamma (?). Hon har under tiden inne på rättspsyk skrivit en bok som kan köpas av bokhandlare etc...

Det har hon skrivit i boken och jag känner inte igen något av det.
Jag ville även ha tillbaka en jäkla massa pengar jag hade lagt ut, kläder, festivalbiljetter etc - en summa runt 9k. Jag fick tillbaka 43 kronor och enligt henne var det allt, "biljetterna fick du ju av hades" - "kläderna fann vi i sängen". Efter några månader av kaos ringer jag hennes morsa som verkligen gillade mig och hon bad om ursäkt, gav mig pengarna. Flera månader senare fick jag ett handskrivet brev där det stod "förlåt, jag räknade fel. Vill du ha mig?" - sign: blod.

I'll say: Run the f'ck away.

Tragisk tråd.

Eftersom du är nyfiken, lär känna personen. Är hon svår backar du undan, det är inte mer komplicerat än så.