Skrivet av Naxos:
Byt vårdcentral. Prova annat sjukhus.
Fungerar inte det kan du söka privatsjukvård, låter som om det skulle vara på sin tid om det nu gått så många år.
Jo, hon har bytt vårdcentral flera gånger och det bemötandet har varit lika varierat. Oavsett så anser jag att man kan förvänta sig att bli sedd och hörd oavsett vilken vårdcentral eller vilket sjukhus man uppsöker. Att sedan kompetensen kan variera en aning mellan olika inrättningar, ja det är fullt naturligt.
Vidare kan jag meddela att privatsjukvård inte är ett ekonomiskt alternativ för någon som är sjukpensionär på halvtid, har två hemmavarande vuxna (i det närmaste) barn, har ett lågavlönat jobb som vederbörande dessutom varit sjukskriven ifrån totalt mer än hälften av innevarande år.
Skrivet av lappen81:
@Crazy Ferret
Kanske till hjälp
Den förklaring jag fick av psykiatrin var (när jag själv gick dit utan remiss med krav på ett utlåtande från dom för att komma framåt mot vårdcentralen var.
- läkarna har under lång tid begått tjänstefel / dom får inte göra så (man får exvis inte hänvisa till placebo/hypokondri och skicka hem patienten)
- psykatrin kan inte göra något utlåtande i efterhand, fick rådet att söka i andra landsting som inte kommer åt mina journaler och förståelse för att det är nästan omöjligt att hantera journalföring i efterhand/samtidigt som det inte är realistiskt att åka till andra delar av landet för utredningar
- man kan utredas för personlighetsstörning hos psykiatrin men dom flesta får då någon form av personlighetsstörning noterad , det är inte kopplat till det fysiska det ansvarar vårdcentralen för och kan vara en nackdel och göra det svårare för patienten då "läkarna" kan fastna vid det och koppla diagnosen till det fysiska.
Jo, som sagt, hon har regelbunden kontakt med psyk, och vad gäller den kompetens som finns på orten så får hon allt stöd man kan förvänta sig därifrån. Problemet för oss är som sagt var inte psykvårdens insats, utan att det är "default" för den "vanliga" sjukvården att skicka vidare allt dit, varvid hon givetvis skickas tillbaka när det inte är psykiskt och vips så har det gått ett par veckor i onödan för att komma tillbaka till ruta ett.
Skrivet av lappen81:
Gällande låsning av journaler
- man kan kontakta en samlad enhet som låser, men det är inte ett generellt lås för alla , vårdpersonalel på enheten kan fortfarande läsa alla anteckningar dom själva gör / även om du nu inte skulle vilja det.
- vissa reagera konstigt på låsta journaler (enligt psykiatrin)
Jo, det verkar dock som att det blir markant mer omständligt att tillgodogöra sig sin journal när den är låst, vilket gör sannolikheten att det kommer att hända minimal, just på grund av att vi ständigt måste jaga på vården för att det ska hända något.
Skrivet av lappen81:
Gällande upprättning och förstöring
- förstöring: varje journal ska separat skickas in med argumentering varför den ska förstöras, IVO har 1års ledtid sedan ska vårdgivaren yttra sig. Det behöver göras för varenda liten journalanteckning
- upprättning: dom ska i första hand rättas men det kräver möten med vårdenheten /enhetschefen behöver säga okej om jag förstod det rätt. Rör det sig om lång tid så kan det vara väldigt svårt.
- kommentarer: lättaste, kan räcka med att kontakta enheten men all felaktig information finns kvar som kan vara negativ, står också att det är patienten som har begärt kommentaren
Fet chans att man orkar ta itu med det då ...
Skrivet av Xinpei:
Problemet med just hypokondri är att den inte går att bevisa. Inte ens genom att observera symtomen utan man måste kolla på tidigare undersökningar av läkare samt vilka problem som uppdagades. Först då kan man skapa ett mönster.
Dessutom vad exakt menar du med "Vad vi kan se"? För om flertalet läkare (som du nämner) har menat att man inte kan finna något fel så kanske det borde peka mot något? För chansen är ju hyfsade att en läkare kan göra fel, två absolut men när fler läkare gör ett uttalande så borde det faktiskt tyda på något.
Att sköta sin egen diagnostisering är direkt skadligt. Sedan tycker jag att din generalisering av läkare är lite si så där. De flesta försöker faktiskt hjälpa dig.
Precis, hypokondri kan varken påvisas eller avvisas med full säkerhet, och därför menar jag att det är fullkomligt förkastligt att avvisa en patient oavsett om denne faktiskt är hypokondriker eller om man bara har misstanke om det.
"Vad vi kan se" har den implicita fortsättningen "i hennes journal".
Ja, att sköta sin egen diagnosticering är dåligt, men tyvärr är vissa i vissa fall så illa tvungna att göra vad man kan för att få specifika prover tagna etc. Att ta exempelvis ett kortisolprov kostade oss 800 spänn privat bara för att ha något att kunna uppvisa för att endokrin själva skulle ta ett kortisolprov vilket tog oss vidare till en endokrin utredning på egenremiss, en remiss VC blankt vägrade utfärda.
Skrivet av Mordekai:
@Crazy Ferret: Jag tänker inte berätta min historia här, för precis som med dig är den inte min. Det jag kan säga är att min syster hela livet lidit av svår ångest, psykiska problem etc. Det finns orsaker men de vill jag inte heller redovisa här. Hon började använda psykofarmaka som är beroendeframkallande, först på order av läkare men sedan ville hon ha mer... Min syster gick bort får några månader sedan efter att samma vecka sökt hjälp upprepade gånger på sjukhus för smärtor i buk och bröst. Hon dog inte av en överdos enlig tox-prover men dödsorsak är inte klarlagd. Bara någon dag innan hennes hjärta slutade slå blev hon hemskickad från sjukhus utan utredning. Jag har påbörjat en process med patientnämden som bekräftar att personer med sämre mental hälsa (beroendesjuka, deprimerade etc) får betydligt sämre vård och avvisas ofta utan åtgärd med hänvisning till ångest/droger.
Jag håller med detta är inget politiskt men politikerna som helhet är ansvariga får att vi har så dålig vård när man delar in patienter i fack, mentalt sjuka, beroendesjuka och fysiskt sjuka. Det är olika budgetar för de olika områdena och hittar en läkare att det går att skeppa patienten till någon annan och avsäga sig ansvar gör de så omedelbart. Det är också ett ganska svensk problem, vi moraliserar extra hårt och ca tusen psykiskt sjuka som tagit drogerna till hjälp dör varje år i Sverige, unikt för EU.
Såklart är det ett komplext ämne och det finn inte ett rätt svar men att vara psykiskt funktionshindrad är idag något vi ser med förakt istället för empati på. Bara för att mår psykiskt dåligt betyder inte det att man inte kan vara fysiskt sjuk, tvärtom är det mer sannolikt.
Beklagar å det grövsta, och det är precis det här jag är orolig för kommer att vara min fästmös sista kapitel. Föraktet och fördomarna är tydliga för den som har erfarenhet av dem, och de är väldigt tydliga i vissa formuleringar i den här tråden. Jag försöker dock se det som så att "där har vi en person som är lyckligt ovetande" snarare än att peka finger (även om jag inte lyckas alla gånger ).
Skrivet av AplAy:
Några konkreta tips (särskilt för dig med tjej/fru/syrra/flicka som söker vård):
Begär kvinnlig läkare vid receptionen. Är receptionisten även kvinna så kan du anspela på, "Du vet hur manliga läkare kan vara. Jag vill träffa en läkare som faktiskt har tid att lyssna på min sjukdomshistoria." Sök efter en vårdcentral som har kvinnliga läkare. Dessa upplevs, enligt färsk forskning, som mer empatiska av patienter än vad manliga läkare gör.
Undvik äldre manliga läkare. Tyvärr lever fördomar kvar hos många äldre manliga läkare (och äldre män för den delen) om att kvinnors hälsa är för det mesta "kvinnohysteri". Med andra ord tas kvinnors upplevda negativa hälsa mindre seriöst än männens. Återigen varför kvinnlig läkare bör uppsökas.
Prova "invandrarläkare". Dessa läkare tenderar att uppleva att de har mer att bevisa så de kommer att försöka mer och bättre än "svenska läkare". Möjlig utmaning kan vara deras grova dialekt i det svenska språket.
Fråga läkaren denna fråga om du inte får någon hjälp på plats. Denna fråga fick jag höra i en kurs om "hur man blir en bättre läkarpatient" och frågan är extremt provocerande men inte en enda svordom används: "Kan jag få kontaktuppgifterna till den läkare som DU besöker regelbundet?"
Lär dig att bli en bättre patient. Med detta menar jag INTE att du själv skall bli en läkare. Däremot bör du sätta dig in något i diagnosticeringsprocessen för läkare och vad för information de behöver för att bilda sin sjukdomshistoria från dig för att kunna börja bocka av olika eventuella diagnoser genom prover i kombination med din sjukdomshistoria. Bra saker att nämna är ens kost, mediciner, förloppet av sjukdomen (när det började, hur länge det har pågått, hur det har förändrats under tid, och hur det är just nu), symptom, de olika slags smärtor (bara antalet olika slags smärtor som går att ange är en egen mini-kurs i sig) som går att beskriva, med mera. Skriv gärna ned symptom och sjukdomshistorian på papper i förväg och ta med.
Tipsen må låta provocerande. Men handlar det om liv eller död hos någon när och kär så struntar jag i allt som personlig ideologi innebär och kör på den hårda objektiva empirin.
Exakt det där är den sida av myntet som inte har presenterats ännu. Det är lätt att klaga på andra som arbetar med färre resurser (mot sin egen vilja(!)) än tidigare och även uppfattningen om att läkare, "ska kunna läsa en som en bok för de har ju utbildningen och får högt betalt så."
Läkare är inga supermänniskor och med färre resurser än tidigare så är det bara i ens eget bästa intresse att lära sig att bli en bättre patient. Via det kan man hjälpa de underbemannade läkarna för att på så vis hjälpa sig själv i slutändan.
Samtidigt är det helt förståeligt att vid akuta ärenden med stress, oro och rädsla så förlorar man lätt förnuftet och önskar sig magiska omedelbara resultat. I och med sjukvårdssituation idag så rekommenderar jag att alla lär sig om att bli en bättre patient för att hjälpa läkarna för att de skall kunna hjälpa en utifrån deras begränsade resurser som de mot sin vilja har tilldelats.
En hyfsad lista för vissa säkert, men vi har inte skönjt någon nämnvärd skillnad mellan läkare av olika kön, ålder eller etnicitet, och om något så har det varit män som haft "det lilla extra". Vi är inte heller ute efter empatiska läkare, utan snarare sakliga och rättframma.
Gällande din fråga får du gärna förklara vad som är provocerande och hur detta skulle driva ett ärende framåt.
Gällande att bli en bättre patient så kan jag bara ge medhåll till övriga behövande. Vi har minutiös koll på allt medicinskt, just för att kunna ge en adekvat sjukdomshistorik till de läkare som inte orkar läsa genom hela journalen (vilket i viss bemärkelse kan vara en bra sak, men jobbigt när merparten av ett besök går åt till att redogöra historik).
